Sten

Norstedts filmbilder.

 


 

 

Sten.

Bildmaterialet till denna serie har ställts till förfogande av ett flertal kända företag inom stenindustrien, vilka även lämnat för texten erforderliga upplysningar.

[Jägmästare J. J. Casimir von Döbeln 1835-1900 och hans kära maka Fredrique von Döbeln, född Holmertz]



 

Granit. - Granit A.-B.  C. A. Kullgrens Enka, Uddevalla.

Granit är ett kristalliniskt kornig bergart, som huvudsakligen består av fältspat, kvarts och glimmer. Kornens storlek kan hos olika granitsorter variera. Likaså kan färgen växla från grå till röd. Graniten är en hård och motståndskraftig bergart och har tack vare sin stora hållfasthet fått stor användning på skilda områden. Av stor betydelse är även granitens klyvbarhet, vilket gör att man kan utvinna stora block och även framställa små stenar av regelbunden form med enkla arbetsmetoder.

Det förnämsta svenska granitområdet är beläget i Bohuslän och sträcker sig från Idefjorden i norr till Lysekil i söder. Utefter Hallandskusten förekommer brytning av granit i trakten av Varberg, Falkenberg och Halmstad. Näst Bohuslän har Blekinge vår förnämsta granitindustri. För övrigt brytes granit för byggnadsändamål på ett stort antal platser i Sverige.

Granit är ingen dyr handelsvara. Därför kunna endast välbelägna förekomster hålla sig uppe i konkurrensen. Trots vårt lands stora rikedomar på granit är det endast inom några få områden, där brytning i större skala kan förekomma. Det första, i verkligt industriell skala arbetade stenhuggeriet i vårt land, grundades år 1842 på Malmön i Bohuslän av den kände kanal- och järnvägsbyggaren Nils Ericsson jämte köpmannen C. A. Kullgren. Detta företag har således uppnått den ansenliga åldern av över 100 år.

 


 

 

1. Vid brytningen av block för gatstenstillverkningen är det av stor ekonomisk betydelse, att den naturliga lagringen av bergarten är regelbunden och gynnsam i lättbrutna, ej för tjocka pallar. Bilden visar ett vackert exempel på sådan lagring från ett gatstensbrott på Malmön.

 


 

 

2. Gatstenstillverkningen skedde ursprungligen i s.k. småbrott, där stenhuggarna, ensamma eller ett par tillsammans, själva togo ut blocken ur berget och bearbetade dem vidare till färdig vara. Men de relativt enkla hjälpmedel, som därvid stodo till förfogande, kunde man endast tillgodogöra sig de ytliga pallarna i berget. Driften spred sig därför över stora områden, som efterhand blevo täckta av stenskrot. Utbredningen medförde även att transporterna blevo för höga. Bilden visar ett ovanligt välskött småbrott på Malmön från 1920-talet. Systemet med småbrott förekommer nu endast på mindre produktionsplatser.

 


 

 

3. Numera utvinnas blocken för gatstenstillverkning i s.k. storbrott av särskilt för blockbrytningen anställt folk. Till förfogande för brytningen står här elektriska kranar och pumpar samt tryckluftsmaskiner för borrning och kilning. Bilden visar Kullebrott på Malmön.

 


 

 

4. Borrningen sker med tryckluftsmaskiner. Av bilden framgår, hur väl bergpallen kluvit sig efter en sprängsalva i de tre synliga borrhålen. För att blocken skola bli hela och fria från sprickor, skjutas de loss med bergkrut, som är ett svagt sprängämne. Endast för bortskjutning av odugliga bergpartier användes kraftigare sprängämnen, såsom dynamit m.m.

 


 

 

5. I storbrotten på Malmön lastas blocken på specialbyggda tippvagnar, som av ackumulatorlok dragas ut till stenhuggarnas arbetsplatser för den vidare bearbetningen.

 


 

 

6. Stenhuggarna ha sina arbetsplatser på ömse sidor om järnvägsspåret.

 


 

 

7. Med hjälp av tryckluftsmaskinen och de till denna hörande verktygen utföras s.k. bredkilshål, plurhål och ritsar och genom dessa sönderkilas blocket sedan till gatsten och smågatsten i önskade dimensioner.

 


 

 

8. För tillverkning av råblock samt byggnads- och kajsten av olika slag bör berget vara av annan typ än då det gäller tillverkning av gatsten. Här fordras block av stora dimensioner och bergpallarna måste därför ha en betydande mäktighet, vilken bilden från Brovallstrand visar. Råblock av vackert färgade granitsorter exporteras i avsevärd utsträckning. De bearbetas till fasadbeklädnader, monument m.m.

 


 

 

9. Den svarta graniten, en djupsvart stenart, som huvudsakligen utgöres av olika diabasvariationer, förekommer i relativt smala gångar insprängda i gråberget. Brytningen av dessa gångar, som sker till stort djup, blir kostsammare än annan stenbrytning, men så är denna stenart mycket sällsynt och så efterfrågad, att den regelbundet kunnat säljas även till långt avlägsna länder, Amerika och Australien m.m. De största fyndigheterna av svart granit finnas i Skåne men även i Småland och Blekinge brytes svart eller gråsvart granit av förträfflig kvalitet.

 


 

 

10. Vi se är en bild från svartgranitbrottet Gedenryd, norr om Kristianstad. Bergets lagring är inte alls så regelbunden här som i de egentliga granitbrotten. Mäktiga pallar förekomma dock även i dessa bergschakt.

 


 

 

11. Innan råblocken skeppas för export "bosseras" de, d.v.s tilltuktas till rätvinklig form.

 


 

 

12. I kraftiga ramsågar sönderdelas blocken vid sliperiet i Uddevalla i ämnen av önskad tjocklek för tillverkning av monument, gravvårdar, fasadbeklädnadsplattor m.m. Att sågningen inte går så snabbt, kan man förstå. Sågbladen ha ej taggar, som en vanlig såg och under sågningen påföres vatten och stålsand.

 


 

 

13. Ytorna på råblocken planslipas på stora roterande järnskivor med stålsand som slipmaterial. Poleringen sker på liknande sätt och slipmaterialet är då av finare kvalitet.

 


 

 

14. På bildhuggarverkstaden utföra yrkesskickliga stenhuggare, konstnärer i sitt fack, de finaste inskriptioner, reliefer och skulpturer i den hårda graniten.

 


 

 

15. Den svenska graniten återfinna vi såväl i Sverige som i utlandet i ett otal statyer, pelare, portaler, gravmonument m.m. Här se vi hur sockeln till ett monument får en sista avputsning.

 



 

Marmor. - Gropptorps Marmor A.-B.

Den svenska marmorn förekommer huvudsakligen i mellansverige som ett nästan sammanhängande stråk, vilket i öster begränsas av linjen Södertälje-Bråviken och i väster linjen Lindesberg-Askersund.

Marmor (kalciumkarbonat) är en kalksten, som vid jordskorpans avsvalnande genom veckningsprocedurer nedtvingats på större djup och där på grund av hög värme och högt tryck ombildats till kristallinisk form. På grund av sin höga ålder kallas marmorn urbergskalksten i motsats till den vanliga kalkstenen, som med hänvisning till åldern kallas silurisk kalksten. Urbergskalksten eller marmor förekommer som i urberget insprängda linsformade kroppar. Genom inblandning av större eller mindre mängder silikatföreningar erhåller marmorn gröna och i vissa fall röda färgskiftningar, vilka genom den tidigare nämnda veckningen i många fall antaga fantastiska formationer.

Dolomiten, vilken förutom kalciumkarbonat även består av magnesiumkarbonat går i regel även under namnet marmor. Den har ofta en ljusgul färg och är betydligt motståndskraftigare mot syror och andra frätande ämnen.

 


 

 

16. Brytning av marmor måste utföras med hänsynstagande till det sätt varpå densamma förekommer i naturen. Då sprickor i olika riktningar förekomma måste blocken utbrytas så att dessa sprickor i största mån utgöra begränsningen för råblocket. Brytningen sker i regel genom att man inlägger kilsömmar på lämpliga ställen. Dessa sömmar bestå av borrade hål i en lång rad med c:a 5-6 cm:s avstånd från varandra. I de färdiga borrhålen insättes kilar, varefter blocket utspräckes medelst jämt fördelade slag på kilarna. I bildens fond synas ett par block, vilka itudelats med kilsömmar.

Är berget helt, använder man med fördel kanalsömmar, vilka bestå av tätt intill varandra placerade borrhål, så att blocket borras ut helt och hållet. Sprängämnen användes i mycket ringa utsträckning vid brytning av marmor, emedan man därmed lätt kan skada en förut hel fyndighet. Skjutning med krut användes dock ibland, då man behöver lossa ett parti från en tät spricka i berget. Borrhålen läggas i sprickans plan och laddningarna avskjutas samtidigt på elektrisk väg.

 


 

 

17. På denna bild synes ett par större block, som utbrutits ur berget, varav det undre håller på att sönderdelas i mindre stycken genom kilsöm.

 


 

 

18. Denna bild visar en ramsåg i arbete. En sådan såg består av en svängbart upphängd ram, i vilken släta sågblad inspännas med kilar. Hela ramen är höj- och sänkbar genom en automatisk skruvmatning och under ständigt påförande av vatten och skarp kvartssand nedmatas bladen i blocket.

Då man ser en modern marmorsåg och hör att sågbladen med en hastighet av ca 85 slag i minuten endast sjunka ned ca 10-15 mm i timmen, tycker man nog att det hela verkar allt annat än moder fabrikation. Ser man emellertid på slutresultatet kommer man till en annan uppfattning. Om man t.ex. sågar ett block med en längd av 3,2 m, bredd 1,5 m och höjd 1,9 m i skivor av 20 mm:s tjocklek insättes 61 sågblad. Genomsågningen av blocket tager en tid av 190 timmar och ca 360 kvm utvinnes. Detta utgör ca 1,9 kvm per timma. Som jämförelse kan sägas att en dylik skiva framställdes förr på lika många dagar, som det nu går åt timmar.

 


 

 

19. Sedan nu den egentliga råvaran, den sågade skivan, framställts, återstår förädlingen till trappor, golv, fönsterbänkar, fasadbeklädnader m.m. De bearbetningsverktyg, som användas vid förädling av marmor, äro utförda av dels carborundum (kiselkarbid) och dels smärgel (aluminiumoxid), vilka besitta en hårdhet, som närmar sig diamantens.

Tillskärningen utföres i en kantmaskin, vilken består av ett rörligt plant bord, över vilket är placerat en sågklinga. Sågklingan är av stål och i periferien belagd med carborundum. Periferihastigheten är mycket stor, mellan 30 och 60 sekundmeter och skärningen sker under ständig vattenbegjutning, dels för att kyla sågklinga och arbetsstycke och dels för att skölja bort marmordammet. Skärhastigheten är ca 1,5 m/min. för en 20 mm tjock skiva.

 


 

 

20. När skivan tillskurits i sina rätta mått skall den maskinslipas på ytan. Detta sker i en slipmaskin, vilken består av en roterande vertikal axel, som i sin nederända är försedd med en sliptallrik på vilken slipsegment av carborundum äro fästade. Sliptallriken har en hastighet av 300 till 600 varv/min. Under vattenbegjutning föres sliptallriken över den yta som skall putsas. För olika finhetsgrader användes segment av olika grovlek och hårdhet. För den sista finslipningen användes i stället för carborundum en filtskiva, belagd med oxalsyra eller tennaska. Högglanspolering sker genom att ytan gnides in med en lösning av terpentin och bivax.

 



 

Kalksten. - A.-B. Karta och Oaxens Kalkbruk, Stockholm.

Kalksten användes för ett flertal ändamål. Vid bränning av kalksten utdrives kolsyran och bränd eller osläckt kalk erhålles. Vid många industrier användes bränd kalk och kalksten, t.ex. vid sockerfabriker, cellulosafabriker, gjuterier, glashyttor, karbidfabriker, kalkkvävefabriker, vid metallurgiska processer i masugnar, martin- och elektrostålverk samt såsom råvara för cementindustrien. Vidare användes bränd kalk för framställning av murbruk till byggnadsändamål, inom jordbruket m.m.

 


 

 

21. Genom borrning och sprängning brytes kalkstenen i kalkbrotten. Därigenom transporteras den efter sönderslagning eller krossning och sortering till kalkugnar för bränning.

 


 

 

22. Fordomdags brändes kalken i öppna ugnar eller gropar i marken med ved som bränsle. Numera brännes kalken vanligen i ugnar av den typ, som bilden visar. Ugnarna eldas med stenkol men även ved användes som bränsle. Kalkstenen införes i ugnens övre del.

 


 

 

23. Kalkugnarna ha ett typiskt utseende.

 


 

 

24. I vissa fall släckes bränd kalk till ett fint pulver. Detta sker genom att tillsätta vatten. Kalken packas sedan i papperssäckar och är färdig att sändas ut för olika användningar.

 



 

Sandsten. - A.-B. Lemunda Sandstensbrott, Motala.

Sandsten har fått stor betydelse såsom byggnadssten på grund av sin väderbeständighet samt att den är relativt lättbearbetad. Den lämpar sig väl för ornament och skulpturarbeten. Stor användning har sandsten fått vid tillverkning av kvarn- och slipstenar för tillverkning av trämassa. Stenblocken borras och kilas ur berget, varefter råblocken svarvas.

Sandstenen vid Lemunda är till huvudsaklig del bildad av kvarts och har en smältpunkt av 1770°. Tack vare sin höga smältpunkt har den, krossad, tvättad och siktad, fått stor användning som formsand vid stålgjuterierna. Vid blandning av sådan sand och eldfasta leror erhålles ett eldfast murbruk s.k. kupolugnsmassa. Den rena sanden, till 99 % bestående av kiselsyra har fått stor användning som råmaterial vid framställning av glas såsom fönsterglas, butelj- och konserveringsglas.

 


 

 

25. Sandstensblocken ligga vanligen i öppen dager, så att brytning på djupet sällan förekommer. Sandstenslagren täckas oftast av s.k. rödsand, som siktas och användes som gjutsand.

 


 

 

26. Genom borrning och sprängning lösskjutas stora block, som sedan kilas och borras till ämnen för kvarnstenar, slipstenar m.m.

 


 

 

27. Bilden visar en kvarnsten under arbete i en karusellsvarv. Vanligen kan man i en sådan svarva kvarnstenar med ända upp till 2,5 m diam.

 


 

 

28. Då slipstenarna äro färdiga lagras de i väntan på att per järnväg föras antingen till närmaste hamn eller direkt till köparen.

 


 

 

29. Denna bild visar siktanordningar för sand.

 



 

Skiffer. - A.-B. Grythytte Skifferverk, Grythyttan.

Skifferberget består av s.k. urlerskiffer, vilken bildats av finpulveriserat granitberg från urtiden, som avlagrats på botten av en sjö för många millioner år sedan. Urleran har sammanpressats av andra bergarter, som lagrats ovanpå och blivit uppvärmd från jordens inre samt sedan stelnat till en skiffrig stenart, som nu låter sig klyvas i tunna skivor. Dessa skivor bearbetas till takskiffer eller tunna stenhällar.

 


 

 

30. Genom borrning och sprängning med krut lösgöras stora block i skifferberget, som nu bildar öppna dagbrott. På grund av talrika sprickor måste man räkna med att ca 95 % av det brutna materialet blir oanvändbart vid bearbetningen. De erhållna blocken klyvas redan nere i brottet och det arbetsdugliga materialet transporteras fram till skifferhuggarna.

 


 

 

31. Bearbetningen av skiffer kan knappast industrialiseras utan kommer alltid att förbli ett hantverk. För att få ut det mesta möjliga av råmaterialet måste skifferhuggaren klyva blocken synnerligen försiktigt. Han ställer blocket på kant och delar det medelst hammare och tunna klyvkilar i tjockare eller tunnare flak alltefter skifferns naturliga klåv.

 


 

 

32. De mindre, tunnare bitarna huggas efter olika mallar till takskiffer och de större sågas i kanterna till plattor, som användas till trappsteg, terrassgolv, beklädnad av socklar, fasader och portar. De grövsta plattorna användas som gångplattor i trädgårdar.

 



 

Fältspat och kvarts. - Kohlswa Fältspatgruva. (Gruvan belägen i Västmanland c:a 1,5 mil norr om Köping.

Fältspat är ett viktigt råmaterial för porslins-, emalj- och glastillverkningen. Fältspaten är till färgen ljusröd men kan även vara vit eller grön. Den förekommer alltid tillsammans med kvarts. Mineralet förekommer i Sverige, Norge, Tyskland, Ryssland, Rumänien, Canada och Förenta staterna. Den renaste fältspaten kommer från Skandinavien och Canada.

Kvarts är ett viktigt råmaterial vid glas- och järntillverkningen samt kan förekomma tillsammans med fältspat eller som ren kvartsfyndighet.

 


 

 

33. Fältspaten förekommer vanligen i mindre fyndigheter och brytes då såsom stenbrott. Den kan även förekomma i större anhopningar, i Sverige t.ex. vid Ytterby, Margaretelund i Stockholms skärgård samt Kolsva och Forshammar i Västmanland. Av dessa är Kolsva en av de största kända fyndigheter i världen. Vid dessa stora fyndigheter brytes fältspaten på liknande sätt som järnmalm och gruvorna kunna bli avsevärt över 100 m djupa.

 


 

 

34. I skrädhuset sorteras och krossas fältspaten för hand. Avfallet föres till skrädhus nr 2, där det föres över en skaksikt, där gruset siktas ifrån och därifrån till ett plockband, där de rena bitarna plockas ut.

 


 

 

35. Den sålunda skrädda fältspaten lagras antingen i särskilda utlastningsfickor eller direkt på marken, varifrån den på en decauvillebana fraktas till järnvägen.

 


 

P. A. Norstedt & Söner

.

 

 

 

Denna sida är en del av

www.thorsaker.se

Katarina Sohlborg - 2005-2014