Redaktör: Seminarielärare Ivar Jansson, Göteborg

Terrängen höjer sig upp mot gränsen till Lappland, där skogslandet i södra länsdelen når upp till en höjd av 400-500 m ö.h., i norra länsdelen ytterligare ett hundratal meter. (Högsta punkten 571 m). I Torne älvs dal går 100-meterskurvan 14 mil upp i dalen. I Lule- och Pite älvdalar överskrider den lapplandsgränsen. I södra länsdelen är låglandet smalare, men 100-meterskurvan går likväl på ett avstånd av 3-4 mil från havet. Låglandet får på sina håll karaktär av verklig slättbygd. - Landskapets vapen är en i blått fält gående ren av silver, omgiven av 13 sexuddiga stjärnor av guld.

Större delen av landskapet låg under vatten efter istiden. Högsta marina gränsen ligger i söder på 270 m höjd, längst i norr på 170 m. Landhöjningen uppgår nu till en meter på hundra år. Den var tidigare ännu större. Då dessa fiskestugor och båtskjul byggdes för gott och väl hundra år sedan, kunde man ro båtarna in i båthusen. Ett stycke upp på land finns grundmurar efter en äldre bebyggelse. Fiskelägena vandrar utåt liksom städernas hamnar. Alla landskapets kuststäder har sina uthamnar. Lövånger. - Själva kustremsan är ofta barrskogsbeklädd. Det dröjer en rundlig tid, innan den upplyfta havsbottnen lockar till odling.

Strömming i havet, lax och sik både i havet och i de många floderna. Den hemsaltade fisken hade förr en mycket stor betydelse för hushållningen vintertid. Kustbonden är ofta fiskare. I Västerbotten finns flera binäringsfiskare än yrkesfiskare. Bilden visar laxpatan vid Kukkolaforsen i Torne älv. Laxfiskarna, dit även siken räknas, har den egenheten att envist fortsätta mot strömmen, då de på försommaren går upp i floderna. Laxpatan, en väldig byggnad av pålar, ris och nät, hejdar dem och leder dem in i en kringgärdad del av forsen, där de blir stående i fåfäng strävan att komma uppströms, fast deras väg ut ur patan, nedströms, är fri. Här fångas nu laxen med håv. Så gör mannen på bilden. Eller så användes en not, som dras mellan två båtar inne i patans fångstdamm. Lägg märke till båttypen, forsbåten! I den gamla goda tiden kunde här fångas 1000 laxar per dygn.

Nedanför hindret kan den då fångas på olika sätt: med fast eller rörlig not, i pator och laxhus, i tinor och burar, med krok och med håv. Dyr fisk! Edefors i Lule älv.

Sjöfarten på Haparanda ligger nere från slutet av oktober till början av juni. Isbrytare! Frosten bygger bro mellan Sverige och Finland. Men vid tiden för vårdagjämningen har isen söderut börjat ge med sig. Dagarna har blivit längre och ljusare. Då drar mången fiskare ut på det stora äventyret, säljakten. Vi ser ett jaktlag från Holmön på väg ut till jaktmarken, det öppna havet med kringdrivande isflak. Båten har kölen kantad med en mässingsskena för att glida lätt.

Den kräver mod och uthållighet och en fullgod utrustning. Jaktlaget ligger ute i en månad eller mer med båten som hem. Här spejar man efter säl med långkikaren stödd mot sälspjutet. Tack vare de vita överdragskläderna sticker jägarna inte av mot den vita omgivningen. Ett vida berömt sälslag vid Holmön gav på en gång 400 sälar. Hud och späck! Skottpengar!

Jordmånen är god, vare sig den utgöres av lera från det forna ishavets botten eller mjäla och sand, som avsatts under älvarnas storhetstid efter istiden. Detta är trakten kring Kågedalens kyrka nära havet norr om Skellefteå. Lägg märke till snedladan, en norrländsk uppfinning! Byggnadssättet lär hindra ladan från att helt försvinna i vintersnön. Dörren är alltid fri. I Kågedalen finns kalksten i jorden.

Bilden visar sammanflödet av Ume älv och Vindelälven nedom Vännäs. Bifloden är här bredare än huvudfloden! Järnvägsbron tillhör linjen Vännäs-Umeå-Holmsund. De båda älvarnas är något nedskurna i de lösa sandlagren. Anordningar för timmerflottningen! Mängden av lador visar, att höskörden här är den viktigaste. Mer än tre fjärdedelar av åkern upptas av vallväxter.

Men odlingsbygden följer älven upp mot det blånande skogslandet. Utsikt från Hundberget nära Älvsbyn i Pite älvdal.

Man har gärna två manbyggnader, en för vintern och en för sommaren, och många uthusbyggnader. Men husen grupperas inte till en mer eller mindre sluten fyrkant som längre söderut. Här finns stora, folkrika byar, framför allt kring kyrkorna. Bygdeå socken.

Även havre, blandsäd och något råg odlas. Storhässjan är en vanlig anordning för sädens torkning. Den har tak och golv. "Väggarna" utgöras av hässjestänger, på vilka kärvarna hängas med axen inåt. Mitt i hässjan finns en "mellanvägg" av hässjestänger, som emellertid inte når ned till golvet. Under dem bildas då en "tunnel", genom vilken man kan köra rakt in i logen, som ligger tätt intill hässjans andra gavel. Kornet var förr en dyrbarhet, som på allt sätt måste skyddas. Det var helt enkelt levebrödet. Umedalen.

Ännu en av landskapets uppfinningar! Egentligen är byggnaden åttkantig. Därinne tröskades kornet. Kärvarna, minst hundra stycken, breddes ut på golvet. Så körde man runt över dem med en slags vält, som inte var cylindrisk utan något konisk, så att den snällt rörde sig i den rätta cirkeln. Hästen fick gå runt runt. Välten var försedd med hårda lister, som bankade kornen ur axeln. Hundra kärvar på en timme! Nu har man tröskverk med elektrisk drift.

Mandelpotatis! Den ger gott utbyte långt upp i fjälldalarna innanför lapplandsgränsen. Kusmark norr om Skellefteå.

Västerbottens gräddost! Många andelsmejerier! Vallarnas klöver och timotej räcker inte till överallt. Korna får gå på bete i skogen, varjämte man skördar månget lass hö på naturliga skogsängar och ute på myrarna. Fäbodar! Korna på bilden är av fjällras, vita och kulliga. Även rödkullor förekommer. Ekorrträsk.

Flyttas skogslandet söder ut på Sveriges karta, täcker det både Västergötland och Östergötland. Vi ser Skellefte älv från Storåliden i Jörns socken. Lägg märke till älvens sandstränder! Nipor! På sandhedarna i älvens närhet växer mest tallskog.

Men den naturliga leden behöver ofta förbättras. Vi ser en timmerränna i Skrövälven, en biflod till Kalix älv. Hela flodbädden har invallats medelst stenfyllda träkonstruktioner.

Elkraft! Bilden visar Storforsen i Pite älv. Den uppkom i slutet av 1800-talet, då älvens lopp ändrades för flottningens skull. Fallhöjd 50 m.

Västerbotten är 72 mil långt! Här finns gott om mil men ont om vägar. Väg bryter bygd, säger man här uppe. Goda vägförbindelser lockar till odling, och ökad odling betyder mera folk i landskapet. Nybyggd väg i Sävar.

Vi ser, hur nybyggaren röjer sin mark och bränner stubbar och ris. Mjäla och sand ger god åkerjord. Även moränmarken kan odlas, t.o.m. ovanför marina gränsen. Just i själva gränsen och ett stycke därunder har vågsvallet spolat bort allt löst material och lämnat bara sten kvar.

Därvidlag är dikningen det första och viktigaste arbetet. Grundvattnet står bara ett par decimeter under markytan. Mossjorden kräver mycken konstgödsling, eftersom den är fattig på mineralämnen, men till slut bär den i alla fall vackra skördar. Sävar.

På träfartygens tid var beck och tjära oumbärliga tätnings- och konserveringsmedel. Än i dag förekommer tjärbränning som binäring till jordbruket uppe i skogslandet. Vi ser en tjärdal i Åmsele. Tjärdalen är en vid "tratt" av stadigt virke, som uppbäres av kraftiga stöttor. Inuti klädes "tratten" med takspån, varefter de fylles mied finhuggen stubbved. Så täckes veden med torv, och milan antändes i kanten runtom. Tjäran rinner ihop i "trattens" botten och ledes därifrån ut i tunnorna.

År 1924 började malmbrytningen mitt i storskogen. Här ligger nu ett riktigt mönstersamhälle med cirka 3000 inv. Ur malmen fås koppar, guld, silver, zink, bly, aluminium, svavel, arsenik och mycket annat. Malmådrorna går upp till bergytan, men berget täckes av ett 13 m tjockt lager av morän, sand och torv, som först måste bortskaffas. Vi ser här den stora jordrymningen. Lägg märke till de svarta schaktöppningarna i mitten!

Här borrar man i dagbrottet, varfrån den lösbrutna malmen störtas ned i schaktet i mitten av gruvan. Se föregående bild! Där nere samlas malmen från de olika gruvgångarna, orterna, till ett centralschakt och hissas upp till jordytan för vidare befordran till Rönnskär.

Ett ton berg kan ge 25 kg koppar, 15-20 g guld och 70 g silver, 300 kg svavel och 100 kg arsenik. Men malmen eller malmerna är inte lika överallt i gruvan. Utbytet växlar. - År 1946 erhölls 16000 ton koppar och 6000 ton bly. - Skorstenen, på sin tid Europas högsta, är 150 m. Den byggdes så hög för att man skulle bli kvitt de skadliga svavelgaserna.

Även guldet utvinnes i Rönnskär. Allt arbete med den dyrbara metallen sker bokstavligt bakom galler. Den unge mannen fraktar på sin tralla 6 guldtackor på 12,5 kg vardera. Ett kilo guld kostar omkr. 5000 kr. Vad är lasten värd? År 1947 utvanns i Sverige 1765 kg guld, 1934 fick man 7853 kg. Så gott som alltihop kom från Boliden. Mellan åren 1926-1945 har Boliden gett cirka 86 ton guld.

Flera av städerna omges av en krans av tätorter. Sågverksdistrikt! Bebyggelsen utmed järnvägen, stambanan genom övre Norrland, är påfallande gles. Banan byggdes av militära skäl långt inne i landet, i skogslandet. Vid bibanornas utgångsstationer på stambanan har dock stora samhällen växt upp. För att få en riktig bild av bebyggelsen bör man besinna de stora avstånden. Kustlinjen är 40 mil lång! Inte ens i kustlandet trängs samhällena med varandra. - De skuggade områdena ligger mer än 200 m ö.h. Lägg märke till polcirkeln! Streckade järnvägslinjer är elektrifierade. - Rutdiagrammet A visar folktätheten per km² i hela Sverige, B i norra länsdelen av Västerbotten, C i södra länsdelen. Norra länsdelen har likväl fler invånare än södra delen, men ytan är större. - Diagrammen nedtill visar i ordning åker, äng, skog och övrig mark i B norra och C södra länsdelen. Norra delen har emellertid 1,7 gånger större ytvidd än södra delen. Tar man hänsyn till detta, finner man, att södra länsdelen även då har mest åker, medan norra delen har mest ängsmark och skog - och övrig mark.

Svenska Turistföreningens årsskrift 1937, särskilt följande uppsatser:

Erik Granlund, Den västerbottniska landskapsbilden.

Fredrik Borelius, Från Västerbottens kustbygd.

J. G. Andersson, Guld.

Ossian Olofsson, Till sälisen.

Gumperts AB Gbg 1950