Gamla seder

9. På vårfrudagen skulle en påse, innehållande mjöl, salt och "linsol" (agnarna efter linfrö) upphängas i skorstenen. På Ersmässo-morgonen skulle den tagas ned och givas åt kreaturen. Den, som det då ångade av, hade varit bestämd åt rovdjuren, men det blev då förebyggt, när de fingo av påsens innehåll.

10. På mecksmässonatten fingo ej hästarna vara ute, för då skulle de sucka för var gång, man lade selen på dem.

6. Julfirande i Gästrikland.

A. Torsåkers socken.

Upptecknat av Joel Hansson, Åsmundshyttan, efter berättelse av hans farmor, 85 år.

Julljus.

1. Man hade ej julgran; i stället bredde man halm på golvet. Då farmor var barn, skulle man ha ett ljus brinnande på julnatten. Man satte fram ett bord mitt på golvet och på bordet ett tennfat. I fatet satte man sedan ett långt talgljus, som var särskilt stöpt för ändamålet. Ljuset skulle sedan stå där under natten. Detta ljus skulle man också gå uti ladugården och stallet med, något, som tycktes vara mycket viktigt. Drängen skulle en gång ta ljuset och gå ut med. Han gick till stallet men brydde sig ej om ladugården. Han trodde, att de andra hade lagt sig, men då han kom in, klädde farmor genast på sig och skyndade ut i ladugården med ljuset.

2. Till julen stöpte man särskilda grenljus. Ljuset skulle ha så många grenar, som det var syskon i familjen. Vart och ett av syskonen hade sin gren, och den, vars gren först brann ned, skulle först dö.

Djurens jul. Om julkvällen skulle korna ha ett särskilt "slekje" av malt och gröpe, och hästarna skulle ha julöl.

Julen orakeltid. Gick man ut en julnatt till en korsväg, fick man se den, man blev gift med. Gick man ut på julkvällen, när de andra åto gröten, fick man se den, man skulle bli gift med, sitta, där man själv suttit.

11 Julfirande i Torsåker.

Berättat av J. W., 78 år. Upptecknat av Elsa Ericsson, Vibyhyttan, Torsåker.

Halmen utbreddes då på stugugolven. Det var slagtröskad råghalm, som klipptes jämn i ändarna och lades ut mycket fint med mattor omkring. Barnens största glädje var att om julafton rulla i halmen och binda halmdockor, vilket tillgick på så vis, att de snodde halmen mellan händerna, och sedan bundo snodderna om halmbuntar. Det är ju lätt tänkbart, att det från de öppna spisarna skulle spraka gnistor ner i halmen, men de körde hem stora s.k. torrfuror och eldade med. De brunno lugnt och fint utan fara för sprakandet.

För ungefär 50 år sedan började man göra bekantskap med julgranen.

Lutfisk begagnades i långa banor. Det var pigornas värsta arbete att tvätta den till julen. Den skulle nämligen tvättas och sköljas i ån, som man förstår var rysansvärt kall att vara i.

Risgryn funnos icke då. Således hade man ingen julgröt. I stället begagnades tjock välling, som det skulle rimmas för, innan man rörde den, vilket man var mycket intresserad av och lyckades mycket bra med.

Julklappsutdelningen var inte så värst riklig. Julklapparna utgjordes av några hemgjorda saker, såsom klappträd, skedar och harvstickor, vilka voro mycket snillrikt graverade. Frun i huset var inte snål om maten utan tvärtom mycket givmild mot både tjänare och andra.

12 Julmärken från Ockelbo.

Upptecknat av Nils Olsson, Ulftorp, Jädraås.

1. Samma väder och vind, som det är på juldagen, då folket åker hem från kyrkan, samma väder blir det också hela januari.

2. Om juldagen blir på en lördag, skall det enligt de gamla bli sträng blåst det året, och många gamla skola dö.

17 Bröllop i Ovansjö.

Berättat av Per Larsson, Yttermyra, Ovansjö, 86 år. Upptecknat av Anna Sundberg, Yttermyra, Ovansjö.

Då det skulle firas bröllop på något ställe, skulle brud och brudgum samt en manlig och en kvinnlig uppassare fara omkring i gårdarna och bjuda. Detta kunde få hålla på med i ända till 5 dagar. Gästerna skulle ha mat med sig: både bröd, kött och fläsk. Om det var en hel familj, så måste de ha en hel skinka. De skulle även ha kniv med sig; gaffel användes icke då. Skedar fingo de i bröllopsgården, de voro i olika fasoner av trä. Det bestods även på dricka och brännvin. Dricka användes då i stället för kaffe.

Sedan de ätit första målet, skulle gästerna giva brudfolket sina skänker. Brudfolket stod då bakom ett långt bord, på vilket då gästerna skulle sätta sina skänker. Var och en, som skänkte, fick en sup av brudparet. Sedan vidtog dansen. Prästen och bruden, brudgummen och brudflamman skulle dansa första dansen. Var och en skulle sedan dansa två danser var med brudparet. Brudparet skulle då stå på ett bestämt ställe under den s.k. brudhimmelen. Den gjordes på det viset, att ett vitt lakan uppsattes i taket. På det fastsattes alla slags granna huvuddukar.

Innanför dörren hade en dricksbytta. Över den var en liten himmel uppsatt. Den var gjord på samma sätt, fast den var mycket mindre. Den kallades för drickshimmel. Alla flickor, som voro bjudna, hade brudrebyflätor. Det var något slags krona, som bestod av en stel stomme av pappa eller något sådant överklädd med glittertrådar. Brudens klädning var av något mörkt tyg garnerat med granna band. Hon hade brudkrona men ingen slöja.

Andra dagen skulle brudparet gå omkring i de gårdar, där det var några gäster, och bjuda på frukost. Om det var långt, måste de ha häst.

Efter middagen på andra eller tredje dagen blev det den så kallade kabbdansen. De satte då upp ett bord högt i ett hörn. På det hade de dricka och brännvin. Framför bordet hade de en bänk. En pojke och en jänta skulle då dansa tillsammans. Då de dansat ett tag, ställde de sig på bänken framför bordet. Pojken fick då brännvin och jäntan dricka. De skulle då ge pengar för det. Dessa tillföllo ofta spelmännen. Det förekom mest dans på bröllopen då för tiden, mycket sällan någon lek.

Sista målet fingo gästerna flottbröd. Då visste de, att det var slut. Då gästerna skulle fara från bröllopsgården, följde brudparet dem en bit på väg. Innan de då skildes, skulle gästerna ha mat samt brännvin. Bröllopen kunde då vara ända till fem dagar.

18 Kryckeståt i Torsåker för omkring 50 år sedan.

Upptecknat av Axel Pettersson, Torsåker.

Då det lyste första gången i kyrkan, skulle det vara kryckeståt. Man låtsade, att man kom från kyrkan och till brudens hem. Då skulle en man rida före och sedan två och två bredvid varandra men vanligast på tomma hästryggen och bara i gående. Det skulle vara fem ridande före kryckan och sedan prästen i en kolstig, som var påklädd med löv och blommor. Denna präst, som var med, han var en utklädd präst. Och sedan kommo alla, som redo, och sedan alla, som åkte. Innan de kommo fram, skulle första man fram tre gånger och ge signaler i ett horn. När de kommo fram, skulle de fram till bron. Kryckan skulle stanna mitt för bron. Då skulle prästen fram och hålla tal och avlämna presenterna. När talet var slut, bjödos de att stiga på in. De fingo både kaffe och mat. Brännvin skulle de ha med sig själva, om det användes. Det var bal hela natten. Och då voro somliga karlar utklädda till kvinnor och tvärtom.

19 Bröllop i Torsåker.

Berättat av J. W., 78 år. Upptecknat av Elsa Ericsson, Vibyhyttan, Torsåker.

Bruden skulle tidigt på bröllopsmorgonen stiga upp och gå ut att två sitt ansikte i gräsets daggdroppar. Det påstods vara lyckobringande. Bröllopen stodo i dagarna två – längre, om de voro rika. Bruden skulle ensam ut att visa sig. Brudgummen fick då hålla sig inne, likaså marskalkerna. Tärnorna lyste bruden ensam. Ljusen, varmed de lyste, skulle aktas för att slockna. Den, för vilken ljuset slocknat, skulle inte få den äran att bli gift.

Paren skulle vigas på en så inredd pall: Först breddes en schal på golvet. På den ställdes pallen, och en grann halsduk breddes över den. Bruden och brudgummen skulle efter bröllopet vandra ut med en korg full med ost och bröd och annat gott och bjuda alla, som de mötte på det.

22 Gamla julseder från Kungsberg, Järbo

Berättat av Märta Andersson, 87 år, Järbo. Upptecknat av Anna Lindgren, Järbo.

Fjorton dagar före jul företogs julbaket. Förutom det vanliga rågbrödet bakades surbullar. När dessa skulle bakas, slog man först kokhett vatten över mjölet. Detta skulle stå så i tre dygn, vilket kallades att sötna. Sedan skulle degen jäsas i tre dygn, varefter den bakades. Av detta skulle tre särskilda bullar bakas, som skulle stå på bordet hela julen. På den, som skulle ligga överst, gjordes ett kors. Även dricka och julöl skulle bryggas.

Slaktningen företogs om hösten. Av talgen stöptes då ljus, som skulle räcka hela vintern. De, som skulle sparas till julen, gjordes särskilt långa och tjocka.

Städningen börjades flera dagar före jul. Halm skulle sedan bredas på golvet. Halmknippan bars in på morgonen, och av den skulle göras en s.k. jultuppa, som barnen fingo leka med.

På julafton skulle alla bada. Detta skedde i ladugården. Efter detta skulle de äta. Maten på julbordet bestod av lutfisk, gryngröt, julskinka, ost, bröd och smör. Smöret var fint krusat, och i toppen satt en bock. De förut omtalade bullarna och smöret fingo ej dukas av bordet förrän tjugondagen. Då skulle det dukas av och brödet sparas till fettisdagen.

På julmorgonen skulle alla, som kunde, fara till julottan. Först skulle granen tändas samt två ljus i vardera fönstret.

Alla, som kommo på besök till gården, fingo ej gå, förrän de smakat av julmaten; de kunde i annat fall taga julen med sig.

Fjärdedag jul började de att spinna. Tjugo härvor skulle spinnas till tjugondagen. Trettondagen samlade sig alla ungdomar i byn och gingo med stjärnan. En av dessa skulle tigga och kallades Josef. Han tiggde öl, brännvin och mat av alla slag. En annan skulle tigga pengar; han kallades Judas med pungen. Sedan de så tiggt i varje gård, ställdes till en bal tjugondag Knut, och julen dansades ut.

26 Ett bondbröllop i Överbyn, Järbo, år 1859.

Berättat av änkan Lisa Jansson, 82 år gammal. Upptecknat av Ivar Johansson, Västerberg, Ovansjö.

Jag skall nu berätta, hur det gick till vid ett bröllop på min tid. I tre dagar före bröllopet skulle vi fara omkring och bjuda gästerna. På söndagen före jäspe klädde vi brudhimmeln och drickshimmeln. Brudhimmeln sattes upp i ett hörn och drickshimmeln innanför dörren över dricksbyttan. På kvällen före bröllopet kom gummorna med smör, bröd, ost, skinka, tårta och kakor. Dagen efter detta började bröllopet. Brudframman var från Norrberg i Ovansjö. Spelmännen hade nu kommit. En var från Backberg, han spelade fiol, och den andra var från Bro, han spelade klarinett. Nu kläddes bruden, och prästen Lindström hade även nu kommit. Då skulle borden vara dukade. Därefter skedde vigseln.

Vi höllo då till i nystun. Bruden och brudgummen skulle då stå under brudhimmeln. Sedan vigseln var skedd, skulle vi ha mat. På bordet fanns det alla slags rätter. Den första rätt vi fick var kött och potatis, sedan pudding, kål, kakor, sylt och tårta. På varje bord fanns det två tårtor. Därefter skulle borden rustas utav och bäras ut. Nu kom skänkerna. Brudfolket skulle då stå bakom ett bord, där gästerna skulle lägga sina skänker. Var och en, som skänkte, fick nu en sup av brudfolket. Spelmännen spelade, under tiden gästerna skänkte, skänklåtar. Sedan började dansen. Bruden och brudgummen skulle nu stå under brudhimmeln. Prästen dansade första dansen med bruden och sen var och en. Så höll vi på nästan hela natten.

På morgonen skulle vi ge frukost. Vi hade då spelmännen med oss.. På söndagen for vi till Ovansjö kyrka, för att ge på "hedersdagen". På den tiden hörde Järbo och Ovansjö socken ihop. När vi kom från kyrkan, mötte de oss vid Ytterbyn med två spelmän, som låg i en kolskrinda och spelade. Tre pojkar red på varsin häst. Pojkarna voro vitklädda med ett rött silkesband kring midjan. På huvudet hade de höga hattar med tre silkesband kring vardera hatten. På hästarna lågo vita lakan. Vi fingo en sup och en smörgås, och så åkte vi hem. När vi kommo hem, följde ryttarna med in i nystun, och gästerna blevo rädda och sprungo upp på bord och bänkar. Sedan de ridit runt tre gånger, redo de ut igen. Vi skulle nu ha mat. Sedan vi ätit, började vi att dansa.

Så höllo vi på till femte dagen. Då fick vi dansa på kobben. En pojke och en flicka skulle nu stiga upp på en bänk och lägga dit pengar. Dessa fick då brännvin och dricka sammanblandat, och så skulle de dansa. Den sjätte dagen började gästerna att fara hem. Då följde vi dem till vägs. Då skulle det vara en sup och en smörgås, innan vi skiljdes åt.

27 Gammalt bondbröllop i Järbo.

Berättat av Märta Andersson, 87 år. Upptecknat av Anna Lindgren, Järbo.

När det skulle firas bröllop i gård, skulle alla bära dit mat. När de voro bjudna hela familjen, skulle de lämna en hel skinka samt kött, bröd, smör och fläsk. Efter vigseln skulle de äta. Till första målet skulle alltid finnas rån, ett slags våfflor, samt risgrynskaka, som skars i bitar, vilka togos på gaffel och buros omkring åt alla, som sutto vid bordet. Sedan de ätit, frambars bröllopsskänkerna till brudparet. Alla, som skänkte någonting, fingo då av dem brännvin eller vin.

Efter detta gingo de i nystun för att dansa. Brudparet skulle då först stå under brudhimmelen. Gästerna fingo sätta sig på bänkar runt omkring. Brudhimmeln gjordes åtta dagar före bröllopet av byns flickor. Först sattes ett lakan upp, sedan alla silkeskläden och band, som funnos i gården. Brudparet dansade första dansen ensamt. Sedan skulle bruden dansa med var och en av gästerna. På tredje dagen dansades på kobben. De ställde ett bord högt i ett hörn, och på detta ställde de dricka och brännvin. När ett par hade dansat några varv, fingo de gå och sätta sig på en bänk framför bordet och fingo då av drickat eller ölet. Bröllopet varade i åtta dagar. Varje kväll åto de lutfisk och gryngröt.

Bruden hade krona men ingen slöja. Alla flickor skulle ha s.k. bruppeflet. Den var gjord av papp, överklädd med gullpapper och glittertrådar.

Till början

28 Talgljusstöpning.

Berättat av M. B-d, 48 år, Hästbo. Upptecknat av Elis Berglund, Hästbo.

Förr i tiden måste man själv tillverka sina ljus. Det var en mycket viktig dag, när man skulle stöpa sitt förråd av ljus för det kommande året.

Till stöpningen hade man förut snott ihop vekar av bomullsgarn. Dessa träddes på pinnar av en 3 à 4 dm. längd, vilka i sin tur händes över två stänger i en lång rad.

Talgen, som skulle användas, smältes nu och hälldes i en trätjärna, i vilken man förut hade kokhett vatten. Detta skulle användas till att hålla talgen flytande. Så tog man en pinne med vekar på och doppade den hastigt ned i talgen. Varje pinne behandlades på detta sätt, tills man genomgått hela raden. Då tog man på nytt den första pinnen och doppade den åter hastigt ned i tjärnan. Denna behandling genomgingo nu alla vekarna, tills de hade fått den tjocklek, man önskade.

Till julen stöptes särskilda ljus, som kallades grenljus. Man skaffade sig en rund träram. Vid innerkanten på denna sattes så många ljus, som det var medlemmar i familjen. De nedre ändarna av ljusen böjdes emot varandra och fästes samman, så att de liksom bildade ett ljus. Varje medlem av huset hade sitt särskilda ljus.

När man nu vid julen tände dessa ljus, trodde man, att den person först skulle dö, vars ljus fortast brann ned.

35 Julfirande i Ovansjö för 75 år sedan.

Upptecknat av Robert Norbäck, Norrberg, Kungsgården. Berättat av mormor, 80 år.

För 75 år sedan firades julen ej på samma sätt som nu. Då mormor var barn, hade man ej någon julgran. I stället bredde man halm på golvet. Detta skulle göras på julafton. När halmen var i ordning, sattes mitt på golvet fram ett bord, som kallades julbordet. Bordet dukades på julafton. Det skulle sedan stå dukat hela julen. Mitt på bordet ställde man ett tennfat och i fatet ett talgljus. Detta var särskilt stöpt för ändamålet. Ljuset skulle brinna hela julnatten. På julmorgonen skulle det bäras in i stallet och ladugården, något som tycktes vara mycket viktigt. Drängen fick taga ljuset och gå i stallet med det. Pigan fick sedan gå i stallet efter ljuset. Hon gick till ladugården med det, där det skulle stå, tills det brunnit ut.

Före jul bakades tre julkakor och ett julkors. Detta skulle ligga på julbordet hela julen. När julen var slut, skulle julkorset läggas undan. Det fick sedan ligga ända till våren. När hästarna första dagen skulle ut och dra i åkern, som man sade, då skulle de äta upp julkorset.

36 Julfirande i Torsåker.

Berättat av Lars Larsson, Torsåker, 75 år. Upptecknat av Ida Kvist, Hästbo.

Dagarna före jul steg man upp klockan 2 eller 3 och började arbeta.

På julafton skulle dom äta sju frukostar, innan det blev ljust. De använde mycket sprit på den tiden. På eftermiddagen ringde kyrkklockorna samman till helg.

Mellan klockan 5 och 6 på eftermiddagen skulle man till bastun och bada. Sedan åts julmaten, som bestod av lutfisk, gröt och skinka. Därefter bar man in långhalm och bredde ut på golvet. Av en del halm gjorde dom gubbar och bockar. Barnen sovo vanligen på halmen om julnatten.

På julmorgonen steg man upp vid 4-tiden för att hinna till kyrkan i tid. Det var sämre vägar och sämre åkdon då än nu. På julmorgonen sjöngo djäknar (fattiga studenter) i kyrkan. Sedan gingo de för varv i gårdarna och sjöngo och tiggde mat, ull till strumpor o.s.v.

41 Bröllop i Ovansjö.

Berättat av Karin Ersson, f. 1840, Bro by, Ovansjö. Upptecknat av Anna Backman, Åttersta, Ovansjö.

På andra lysningsdagen skulle gästerna bjudas. Då fanns det varken post eller järnväg, utan då fick man lov att färdas till häst långa vägar, ibland till rätt avlägsna trakter, för att muntligen bjuda gästerna att infinna sig på den utsatta dagen. Det ansågs icke passande, om det blivande brudparet kommo ensamma, utan de skulle åtföljas av en manlig släkting till bruden och en kvinnlig till brudgummen.

De bägge kontrahenternas fäder skulle också fara omkring och bjuda till bröllopet, men de skulle fara antingen förut eller efter, så att de inte kommo i sällskap med de andra. Då skulle de bjuda och truga ideligen. Det ansågs icke fint nog, om man så utan vidare lovade hörsamma inbjudningen. När sedan dagen var inne, skulle man också ha en spann med förning, fläsk, smör, ost och bröd m.m. med sig till bröllops-gården. Bröllopet började i regel på fredagen och hölls i dagarna tre.

Första dagen skulle socknens präst vara närvarande. Han skulle dansa första dansen "brudpolskan" med bruden. En av förströelserna var kabbdansen. Den tillgick så. I ett hörn av danssalen var iordningställt ett stort bord med förfriskningar. När ett par dansade förbi, skulle de stanna och kliva upp på bordet och där få en sup eller ett glas öl. De, som icke godvilligt ville gå dit, skulle av de andra köras upp på bordet. På kvällen första dagen dansades kronan av bruden. Tredje dagen eller söndagen skulle brudparet åka till kyrkan. Då skulle de hemmavarande kläda ut sig i gamla kostymer och fara dem till mötes.

42 En frierihistoria från 1700-talet.

Berättat av O. O., som dog för några år sedan, 83 år gammal. Upptecknat av Hans Segerholm, Norrberg, Ovansjö.

En av mina förfäder, som hette Eliasson, var mycket stark. Han var känd vida omkring, och hans bild finnes ännu idag kvar på en gammal järnvåg i Stockholm. Han hade även en fästmö, men hon bodde i en annan by, ett stycke från hans hem. Därför brukade han ofta rida, när han skulle hälsa på henne. Hans fader var bonde, och på den tiden var det mycket vanligt, att bondesönerna redo, när de skulle i olika ärenden.

En gång, när han kom ridande till byn för att hälsa på sin fästmö, voro alla byns ynglingar samlade vid ett vägskäl, där han skulle rida förbi, och de hotade honom med grymma ord, om han icke slutade med det där. Flickan var den bästa i hela byn. De fordrade, att han skulle giva dem "kannan", annars skulle han inte få komma dit mera. Det var då sed, att en yngling, som fick en hustru från en annan by, skulle giva den byns ynglingar en kanna brännvin som lön.

Detta ville icke Eliasson foga sig i utan gjorde motstånd. Då skulle de rycka honom av hästen och giva honom stryk, men detta gick inte. Med sina kraftiga nävar tog han ett väldigt tag i håret på två av de största ynglingarna och höll dem på raka armar i luften, så att de kände samma känslor som Absalon, när han fastnade i pilträdet. Så sporrade han kraftigt hästen, som satte av i galopp med den tunga bördan av tre man.

De båda olyckliga ynglingarna sprattlade med armar och ben och bådo om nåd och förskoning. Eliasson red ett gott stycke med dem men vände så tillbaka till de övriga som, förskräckta över vad de sågo, blevo stående på stället. Där satte han helt varligt ned dem igen och red så sin väg, men från den stunden vart han aldrig ofredad av den byns ynglingar. "Kannan" gav han aldrig, men flickan fick han.

47 Julfirande i Torsåker.

Upptecknat av Margit Blomqwist, Torsåker.

Omkring tre veckor före jul började julstöket med slakt, brygd och bak. Det slaktades en ko, ett svin samt flera får. Av dessa djur stektes stora stekar och julskinkor, pölsa koktes, korv stoppades för hand genom ett horn, förfärdigat av ett kohorn. Denna korv kallades "stångkorv". Den hängdes upp på störar i taket för att torka. Därefter togs den ner och stektes på glöden, då den skulle ätas till måltiderna. På natten skulle det bryggas. Av vörten, som kokades 3-4 timmar, bereddes det goda julölet. Man tog även av vörten och bakade därav bröd, "vörtbröd".

Av kotalgen stöptes ljus. Ett särskilt ljus, kallat grenljus, var förfärdigat med lika många grenar som personer i familjen. Ett namn av var och en på familjens medlemmar bestämdes för varje gren av ljuset. Alla ljusen skulle tändas på samma gång. Det ljus, som först slocknade eller brann ner, betecknade den person, som först skulle flytta bort från huset. Ljuset, som skulle brinna på julbordet, fick ej brinna ner, det skulle finnas kvar till julmorgonen. Då skulle man tävla om, vem som blev den första till stallet och lagårn. Det skulle bringa lycka.

På julkvällen ströddes halm på golvet. Av halmen gjordes dockor och bockar, som barnen fingo leka med. Alla i familjen skulle bada i en bastu, innan de fingo sitta ner vid bordet. På kvällen åts lutfisk och gröt, risgrynsgröt. Efter måltiden ställdes alla skor i en lång rad framför bordet för att vara i ordning till julmorgonen. Då skulle alla i ottan. På vägen dit begagnades bloss, som de buro brinnande i händerna. Varje person, som kom, skulle sätta sitt bloss i snön, innan de gingo in i kyrkan. Det bildades därigenom långa rader av bloss på båda sidor om ingången, som sedan skulle slockna av sig själva.

Klockaren i församlingen ombesörjde, att ljus blev hämtade i gårdarna. Dessa satte han sedan i bänkraderna, tre ljus i varje bänk. Detta var den enda belysningen. Två män, som kallades "djäknar", reste omkring i byar och sjöng vid gårdarna. De skulle alltid ha av vad husen hade att bjuda av julmaten. På julmorgonen sjöngo de i kyrkan framme i koret juldagens episteltext: "Det folk, som i mörkret vandrar, ser ett ljus" o.s.v. Då det blev slut i kyrkan, skulle allt folket skynda sig hem. Den, som kom först hem, skulle först få skörden inbärgad. Den mat, som dukades fram på bordet i storstugan till julen, skulle stå kvar under hela helgen. Ingen främmande person, som kom in, fick gå ut ur huset, förrän han smakat av de rätter, som funnos på bordet.

48 Julfirande i Ovansjö.

Berättat av Karin Brolund, 78 år. Upptecknat av Elin Gustafsson, Storviks-Hammarby.

Till julen skulle vi först och främst brygga ett mycket välsmakande julöl. Brygden skulle ske med stor noggrannhet. Vi steg då upp klockan 2 på natten och började brygga. Vidare bakade vi "bullbrö", vartill användes vasslan, som var kvar, sedan vi gjort ost. Vi bakade också "vörtbrö", vi hade vanligtvis stora kar fulla med bröd, som då skulle räcka hela vintern.

Julbordet dukades. Först placerades en trearmad stake med hemstöpta ljus, sedan julskinka samt tre à fyra runda, mjuka brödkakor, som lågo direkt på bordduken. En hel ost låg även på bordet med en därpå liggande mindre ostbit, som vi skulle äta av. Smör hade man på en tallrik, format i socker-toppsfason, samt bredvid denna en mindre tallrik smör, som fick användas. Det större smöret skulle stå kvar till efter helgen. All maten skulle stå kvar på bordet hela helgen.

På julkvällen åt vi lutfisk med sås, ej potatis, samt risgrynsgröt. Gröten åts ur ett stort fat utan mjölk. Hela familjen åt då på samma gång direkt ur detta fat. Allting skulle gå lugnt och tyst tillväga på julkvällen. Vi gick tidigt till sängs för att på morgonen vara väl i ordning till julottan.

Då jag tjänade hos major Liljehök på Västerberg, det var åren 1871-72, hade de julgran där också, annars hade den ännu icke kommit till allmänt bruk. Den kläddes med ljus, flaggor, glitter, äpplen och russin. Vi tjänstehjon, som bestod av sju pigor, fick inte äta samma mat som herrskapet. Vi åt julkväll i köket. Då bars dit in en korg med julklappar. Sedan skulle vi in i salen och tacka för de gåvor, vi fått. Där inne var julgranen tänd, och fru majorskan spelade psalmer på orgel och barnen sjöngo.

49 Julfirande i Järbo.

Berättat av fru Anna Stadig, 70 år, Kalltjärn, Järbo. Upptecknat av Märta Hansson, Järbo.

Man kan säga, att förberedelserna för julen pågingo hela hösten med slakt och bak. Man började med slakten i oktober, och sedan fortsattes med ljusstöpning och bak. Ljusstöpningen gick så till, att man vid slakten tog vara på all talg, vilken man sedan smälte upp och slog i lämpliga kärl. Sedan slog man i hett vatten, så att kärlet blev fyllt till brädden, varvid talgen kom att flyta. Sedan doppade man vekarna, som bestodo av ljusveksgarn och voro fastknutna flera på varje käpp. Därmed fortsattes, tills ljusen blevo lagom grova. Man stöpte då ljus för hela året, jämte grenljus för julen. Dessutom stöptes ett grovt ljus, som skulle tändas på julkvällen och brinna hela natten. Det, som fanns kvar av detta ljus på morgonen, skulle tagas ut i ladugården och visas för kreaturen, för att de också skulle få se, att det var jul.

Den egentliga julstädningen började inte förrän en vecka före jul, men bak och brygd jämte övriga långstök undangjordes före. Man bakade då bröd av allehanda slag: Grovt rågbröd, bröd av samsikt, semlor, som bakades av kornmjöl, och tunnbröd av rågmjöl. De senare utkavlades till mycket tunna kakor, varefter de krusades. Därjämte bakades bergslagsbröd, vilket skulle vara till matsäck åt karlarna, när de skulle bort och köra malm till hyttan. Detta bakades av rågmjöl, något blandat med havremjöl. Så bakades vörtbröd av samsikt och med vört till degspad.

Kornbröd eller dalbröd, som det kallas i somliga trakter, bakades också. Degen gjordes av kornmjöl. Jäst skulle visserligen finnas i degen, men den fick inte jäsa utan bakades och gräddades genast. Kakorna utkavlades stora och mycket tunna. Vid gräddningen rullades de på käppar och sattes in i ugnen, där de rullades av igen. Eld skulle brinna vid ena sidan av ugnen under gräddningen. Den måste emellertid flyttas över till andra sidan, för att ugnen inte skulle kallna. Efter gräddningen viktes kakorna först dubbla, och sedan hängdes de över spett i taket för att torka. Slutligen bakade man två spett hästbröd. Detta bakades av havremjöl. Så länge det räckte, skulle karlarna ta med sig två kakor varje kväll ut till hästarna.

Så kom då slutligen julaftonskvällen, då allt stök var över. Då dukades julbordet, ett stort bord, som sällan användes annat än vid julen. Julmaten bestod bland annat av julskinkan, lutfisk, risgrynsgröt. Hembryggt dricka skulle även finnas på bordet. Vid varje tallrik skulle ligga en semla av havremjöl. Därefter tändes grenljuset.

Sedan man ätit, sjöngo far julpsalmen. Julskinkan jämte smör, bröd och ost skulle stå kvar på bordet hela julen. Julhalmen togs in och breddes på golvet på juldagsmorgonen.

Någon julgran hade man inte på den tiden. Först vid början av 1890-talet började man att skaffa sådan. Inte heller var det vanligt, att man gav varandra julklappar.

Julmorgonen måste man vara uppe klockan tre för att hinna i julottan. Den började klockan sex, så man måste fara senast fem. Juldagen var det sed att alla stannade hemma, men när den dagen var över och annandagen kom, blev det livligare. Ungdomen brukade då samlas i någon gård, där de roade sig med upptåg och lekar av alla slag.

50 Julfirande i Högbo

Berättat av Abraham Abrahamsson, Högbo, 79 år. Upptecknat av Aina Olofsson, Högbo.

Till jul gjordes utom de vanligaste förberedelserna även en docka av halm, som intogs på julafton.

Halmen breddes som vanligt ut på golvet utom i mitten. Där ställdes dockan, och nu skulle det prövas, vem som var vigast. Det tillgick sig på så sätt, att alla pigor och drängar lade sig i ring med huvudet åt dockan till och fötterna utåt golvet. Nu skulle man medelst fötterna stjälpa den, vilken många gånger var svårt nog.

På julnatten skulle alla husfolkets skor sättas på golvet (halmen var då undanröjd). Densammas skor, som på natten flyttades, skulle dö under det kommande året.

På "20-dag Knut" var herrskapen alltid ute och åkte åt olika håll.

1872 hade Högs första julgranen. Till jul bakades även bockar, så att var och en fick var sin.

53 B Fettistagsfirande i Gästrikland, i Ovansjö.

Berättat av P Vallbom, Vallstanäs, Ovansjö. Upptecknat av K. Hedlund.

Till julbordet i Ovansjö hörde tre slags bröd: bron, korset och kakan. Dessa bröd skulle sparas till fettisdagen. Då kokade de svinfötter, så att de fingo mycket fettspad – och så gjorde de flottmölja, som åts till middag fettisdag.

Berättat av Greta Modin, född i Hagmuren. Upptecknad av Lisa Persson, Mom, Ovansjö.

Till jul bakades stora semlor, som var av siktversmjöl. Dem skulle man på fettisdagen koka i vatten. Sedan åt man dem tillsammans med skirat fårflott.

53 C Fettisdagsfirande i Gästrikland, i Järbo.

Upptecknat av Märta Hansson, Kalltjärn, Järbo.

Vid fettisdagen förekom intet vidare, som var av särskild vikt. Det skulle då kokas kött och fläsk. Det skulle då även finnas kvar av julbrödet. Detta bröts då sönder och lades i ett fat, och på det slog man flott och spad efter det kokade köttet och fläsket. Detta kallades "flottmölja". Till kvällen kokades köttsoppa.

53 D Fettisdagsfirande i Gästrikland, i Högbo.

Upptecknat av Aina Olovsson, Högbo.

Hos Jugas bestod hushållet av åtta personer. I stället för våra nuvarande fettisdagsbullar fick var och en av gårdsfolket en svinfot tillika med en sorts soppa, som kokades på dessa fötter, bestående av gryn, mjölk, potatis m.m.

Efter 1860 tros bullarna ha blivit vanliga på fettisdagen.

54 C Valborgsmässofirande i Gästrikland, i Ovansjö.

Berättat av Greta Modin, född i Hagmuren. Upptecknat av Lisa Persson, Mom, Ovansjö.

Hela byns ungdom samlades och drog ihop väldigt stora kasar. De, som kunde få tag i någon tjärtunna, satte också upp en sådan. Under tiden, som kasen brann, sköt man. Ungdomen lekte och dansade kring kasen till långt in på natten.

54 D Valborgsmässofirande i Gästrikland, i Järbo.

Upptecknat av Märta Hansson, Kalltjärn, Järbo.

Valborgsmässoafton firades av gammalt med att bränna kasar och tjärtunnor. Ungdomen samlades då kring kasen, där lek och ras fortsatte, så länge det fanns något kvar av kasen. Några av ungdomen brukade också gå omkring i byn och skramla med koskällor. Detta skulle väl vara någon påminnelse om att sommaren var i antågande. Tidigt på morgonen efter, medan folket ännu sov i gårdarna, brukade någon kunnig, vanligen en gammal gumma, gå omkring och blåsa i vallhorn. Det kallades att "dåra". Ägg hörde bland annat till maten på valborgsmässodagen. Den dagen skulle man också kärna smör. Man kärnade då ut vintern och kärnade in sommaren, sades det.

Berättat av mor, 62 år. Upptecknat av N. Eriksson, Kungsberg.

På valborgsmässokvällen samlades byns ungdomar och gjorde en kase på byallmänningen. Omkring 9-tiden på kvällen påtändes kasen. Intill kasen på en lång stång restes en brinnande tjärkagge, som med sitt sken upplyste platsen däromkring. Man roade sig med att skjuta, blåsa i lurar och slamra med koskällor. Olika lekar lekte man, såsom fre änka, sista paret ut, två vänner gör ett par. När kasen var nedbrunnen, gick vi till den gamla trösk-maskinslogen, där dansen pågick till över midnatt.

57 B Midsommarfirande i Gästrikland, i Järbo.

Berättat av mor, 62 år. Upptecknat av N. Eriksson, Kungsberg.

På den tiden, då Kungsfors smedjor och hamrar voro i gång, firade alla närliggande trakter midsommarkvällen där. På aftonen kläddes en majstång med löv från roten till toppen. När kvällen kom, hjälptes man åt att resa henne och satte en flagga i själva toppen. Sedan dansades det i stora ringar omkring majstången. En gammal sed var på den tiden, att bruksinspektoren om midsommarkvällen bjöd på öl. Två karlar buro fram en så fylld med öl. Alla fingo så mycket de orkade dricka. När dansen kring majstången var slut, gick man och dansade i en lada, där en spelman spelade harpa. Dansen pågick till långt fram på morgonen.

Berättat av Olov Andersson, 70 år, Järbo. Upptecknat av Anna Lindgren, Järbo.

En gammal gubbe vid namn Olov Hansson var en midsommarnatt i Kungsberg på ett kalas och skulle gå hem på natten. Då han kom mitt på vägen mellan Kungsberg och Ulftorp, fick han se en mängd kor, som gingo och betade, samt en hund hörde han skälla, men denne såg han ej. Då stampade han i marken och svor åt hunden att tiga. Då blev allt tyst, och både kor och hund försvann.

61 När Erik Jansson var i bygden.

Berättat av A. G. Andersson, Mom, Ovansjö. Upptecknat av Karl Hedlund.

Min mor mindes ett möte, när Erik Jansson var i bygden (troligen 1845) i Nässgårds. Jan Erschgubben från Vall skulle följa Erik Jansson. Hans gumma kom och skulle avstyra. Min morfar, ålderman i byn, skulle hjälpa henne. Mor var med och stod vid fönstret och såg. Erik Jansson såg konstig ut. Han hade underliga ögon och en tand, som gick ner på underläppen. Gumman hade ett litet barn på armen. Hon föll på knä framför sin man och läste en psalmvers:

"Om alla skatter jag förlora, Jänis,

har jag dock Jesum kvar, Jänis.

Om ingen annan vän i världen var, Jänis,

en vän i Jesus jag dock har, Jänis."

De fick av mannen i sista stund i Gävle, när han skulle stiga på fartyget. Han släppte aldrig sin lära.

I Järbo hade Erik Jansson sitt tillhåll i en gård, Nilses. Hustrun i den gården följde med honom. Mannen, som letade efter henne, fann henne i en gård i Ås fäbodar, där de kröp på knäna för att krypa av sig sina synder. Hon sade: "Jag har en så´n tro, Pelle, så att jag kan gå på vatten". "Det ska vi snart få se", sade mannen. Strax invid var en fors, Dalforsen, där han hov ner henne.

Erik Jansson stod på kyrkbacken, först han kom hit, och sålde mjöl. Det brukade upplänningarna göra på den tiden. Han fick hålla till i nystun hos Prers. Min mor var dit som barn och hörde honom. Där hade ting hållits förut. 1768 var sista tinget i nystun hos Prers.

62 Om bergsmansväsendet i Ovansjö.

Upptecknat av Kerstin Billow, Storvik.

Somliga bönder i Bro, Österberg, Västerberg, Nor, Näs och Storvik hade lotter i Sjögruvan i Svärdsjö, Göskegruvan och Lundgruvan i Torsåker. De, som hade andelar, fingo själva ombesörja malmfororna till Bro hytta, som ägdes av bergsmännen i nämnda byar. Kol till hytta och hammare kolades av bönderna själva. Tackjärnet fraktades upp till Hosjön, där man hade en stångjärnshammare. Sedan fraktades stångjärnet till Gävle.

Om forkörningen berättas följande: Först skulle man upp till Hosjön för att hämta järnet. Om sommaren körde man fororna om nätterna efter vissa klockslag. Klockan sex på aftonen körde man järnet i långa foror från byarna för att vara i Gävle vid sextiden på morgonen. Man ville ju gärna ha dagen på sig i staden för att göra affärer och inköp. Vid järnvågen skulle järnet vägas om och säljas till de olika uppköparna, som vanligen voro Kronberg, Sehlberg och Göransson från Sandviken. Priset på järn i Ovansjö på 1860-talet var omkring 6 kr. pr centner. Torsåkersjärnet var något sämre och betalades med omkring 5:95 pr centner.

För det mesta var det bara en gårdsfora från varje gård, men från alla byar kom det foror, så vägarna voro fulla för det mesta. Ibland kunde man köra till staden 2 gånger i veckan, men annars var det rätt långt mellan varje fora. Det berodde på, hur man var i behov av pengar.

Till början

63 Mältning och brygd i Ovansjö.

Upptecknat av Kerstin Billow, Storvik.

Maltet av korn lades i stora kar, och kallt vatten slogs på. Så skulle detta stå ett dygn, tills det blev varmt i mitten. Karet tömdes då ut på en stor flake i en hög, tills det blev varmt i denna. Det rördes ut litet i sänder, så att laven till sist blev jämt täckt. Kornet blev större och större, ända tills det började gro. Då var det färdigt. Sedan rakades det ihop till en lång sträng på laven, tömdes i säckar och bars till bastun, där det torkades. Sedan maldes maltet i kvarnen till gröpe.

Då drickat skulle göras, gick man upp vid tvåtiden på natten. Maltet hade "syftats" kvällen förut, d.v.s. man hade då lagt ihop maltet i ett kar med vatten på. På morgonen gjordes eld i bryggstun och kokande vatten slogs över mälden. Det rördes kraftigt med en spade, tills maltet var upprört från bottnen. Detta var nu vörten.

När karet var fullt, tappades karet ifrån och kokades upp i pannmuren, och ju längre det kokades, desto bättre blev vattnet.

Så lades enris i ett annat kar på bottnen och kornhalm därpå. Vörtbrygden silades på kokhet och rann utav genast genom ett tapphål. Humla lades i ett ämbar och varmt vatten slogs på. Humlevattnet tappades på i pannmuren så starkt, som man ville ha drickat. Brygden slogs på och kokades två timmar. Juldrickat bryggdes så starkt, att läpparna fastnade ihop. Så slogs det i ett kar igen att stå över en natt. En särskild så slogs av med jäst i, som fick stå och jäsa över natten. Jästen omrördes sedan undan för undan till bak och brygd. På morgonen slogos bägge sorterna ihop att jäsa så mycket, som behövdes. Så var drickat färdigt.

65 Väderleksmärken från Hille.

Berättat av fru Maria Nordin, född 1870. Upptecknat av Arvid Nordin, Oppala, Hille.

När räven skriker blir elakt väder.

När det blålågar i kolen blir tö.

Norrsken bådar storm och yrväder inom tre dygn.

När det kliar under fötterna blir tö.

Maj torr ger - - - hö och ruttet korn.

Om tuppen får vät´ näbben på Mattsmässdan, får oxen drick´ ur bäcken på Våffeldan.

Vad mars ej vill, kommer efter i april.

Österglosa ska´ ingen rosa, västerglisa ska´ var man prisa.

Torsdagsafton märker fredagsväder, lördan och söndan följa med.

När april blåser i sitt horn, fås en god skörd av korn.

66 Väderleksmärken från Skogs socken i Hälsingland.

Upptecknat av Arnold Johansson, Granön, Skogs socken, efter berättelse av sin moder.

Är skogen vit av snö före jul, så blir det bra fiske före midsommar.

Om kreaturen ruskar sig, så väntas ilväder i de närmaste dagarna.

Aftonrodnad gör vacker natt, morgonrodnad gör våter hatt.

När flygmyringar visar sig i mängd, så väntas regnväder.

Om årets första snö kommer med sydlig vind, så skall den ligga kvar hela vintern.

Berättat av V. Viklund, Granön, Skogs socken. Upptecknat av Helmer Viklund, Granön.

Vid Urban skall sädesman knäppa ihop sina händer.

Den vind, som blåser på pingstdagen, skall bli huvudvind till midsommar, och den vind, som blåser på midsommardagen, skall bli huvudvind under sommaren.

När spisen blir röd, så skall det bli töväder.

67 Om tunglet. Från Husby i Dalarne.

Berättat av Jan Erik Ersson, Husby, 85 år. Upptecknat av Svea Gustavsson, Stigsbo, Husby.

"Vi får väl nå ana vär nu snart, när ä blir tungelbyte", brukade min farfar säga. Han förstod sig bra litet på termometer, barometer och andra lärda väderleksspåmän, men "tunglets" gång och verkningar hade han på sina fem fingrar.

"Om int´ jultunglet går ut tä trettondan, så tänder ett skarvtungel, å ätter dä kommer sen distingstunglet å tre käpptungel, å då vet vi bestämt, att vi ingen sommar å ingen värma får före messommar. Men slipper vi skarvtunglä, så får vi bitti sommar."

Varje gång det var nytändning, så visste han säkert, om det skulle bli nederbörd eller torrt väder "för om tunglet stog vänd viöppen, så kom int dä våta ur ä, å då blev ä lång törka. Men om ä luta, så rann det våta ur ä, å dä blev då nederbörd".

"En stor gål (gård) kring tunglet böa ovär å blåsvär."

Till början

69 Från tinget i Ovansjö.

Berättat och upptecknat av A. G. Andersson, Mom, Ovansjö, f. 1859.

När min morfar, född 1794, var nämndeman på 1840-talet, när tinget var vid Ovansjö kyrka, då var endast ting 2 gånger om året, höst och vår, men tinget räckte i 10 till 12 dagar. På den tiden var en häradshövding, som hette Lönnerberg, en sträng herre. Morfar talade om, hur han höll efter att få dem att bekänna, som han visste var skyldiga. En gång var det en karl, som skulle svära ifrån sig en sak. Man visste, att han var skyldig. Domaren höll på med honom länge, att han skulle bekänna, men det var omöjligt. Till sist röt domaren till: "Öppna spjället, så att djävulen får komma in och taga honom!". "Nå, så svär då", sade domaren, "men akta dig, när du kommer i kolan". Den mannen tordes sedan aldrig vara i kolan.

Bergsmannen Per Jonsson, n:r 1 i Mom, född 1784, och hans son Jänis gåvo fjärdingsman Per Sträng i Spjutmuren några örfilar. Sträng stämde dem till tinget, men med detsamma målet påropades, förlikades de i tingshusfarstun. Sträng fick en vret på 2 tunnland, som han fick begagna i femtio år. Denna vret kallades sedan Örfilsvreten.

En dräng från Torsåker stämde sin husbonde, för att han icke fick något sugel med sig i matsäcken. "Jag kan bevisa", sade husbonden, "att du har haft tre slags sugel med dig i matsäcken varenda dag". "Vad är det för slags sugel?", sa´ drängen. "Jo", sa´ husbonden, "du har haft stekrova, kokarova och täpprova".

70 Från ett bröllop i Ovansjö.

Berättat och upptecknat av A. G. Andersson, Mom, Ovansjö, f. 1859.

På hösten 1844, då Nygårds Olle i Sätra gifte sig med Hanses Märta i Bro, var Skoglund och Skolmästar Anders i Bro spelmän.

Det var ett bland de största bröllop, som ha hållits i socknen på länge. Min mor var med, då endast ung flicka. Hon var svägerska med Nygårds Olle i ett föregående äktenskap.

Grev Jöns var dräng hos Hanses i Bro då, så att han även var med på bröllopet. I Sätra by fanns då en f.d. sjöman som hette Zetterberg, en vild sälle, den värsta, som fanns på den tiden. Han var ovanligt stark, och alla voro rädda för honom. Zetterberg kom till bröllopsgården på kvällen, när bröllopsfolket höll på att äta, och hade 5 à 6 drängar med sig från byn, även de vilda sällar. De tänkte att göra slut på hela bröllopet.

Några fruntimmer, som voro i farstun, lyckades stänga dörren innanför med en såstång, som för tillfället var i farstun. Dörren höll snart på att sprängas av de vilda sällarna, som skulle in. Bröllopsfolket fick höra ett sådant oväsen, det blev, och kom ut. Alla fruktade den vilde Zetterberg. Grev Jöns kom också ut i farstun och ville ut, men käringar och gubbar höllo honom fast, så att han icke skulle få komma ut. "Zetterberg slår ihjäl dig med detsamma", skrek folket. "Släpp ut mig", röt Grev Jöns med sin ovanliga röst. "Nej, nej, Jöns", skrek folket, och höll honom fast.

Grev Jöns lyckades till sist rycka undan såstången från dörren och kom ut. Zetterberg kom med det samma och skulle på honom. Alla trodde, att Grev Jöns sista stund var kommen. Grev Jöns gav Zetterberg ett dråpslag med såstången, så att han kolade av. Drängarna kom och skulle på Grev Jöns, men de fingo start av såstången, så att de togo till flykten.

Grev Jöns följde efter och jagade hem drängarna. Men under tiden Grev Jöns jagade drängarna, hade Zetterberg kvicknat till och kom emot honom med en stor stör. Grev Jöns slog stören ur händerna på Zetterberg med såstången och pucklade på honom grundligt och jagade ner honom i gödsel-gropen, som stod full med 6 kvarters djupt vatten. Så snart Zetterberg kom till gödselgropskanten och ville upp, var Grev Jöns är med såstången och slog honom, så att han måste ut i gödselgropen igen. Till sist kom bud in till bröllopsfolket, att Zetterberg höll på att drunkna. De bådo Grev Jöns, att han skulle släppa upp honom ur gropen. Ingen trodde, att Zetterberg skulle gå igenom denna klåning. Han blev liggande i många veckor efteråt.

71 När länsman blev lurad.

Berättat och upptecknat av A. G. Andersson, Mom, Ovansjö, f. 1859.

I en socken i Gästrikland bodde på 1840-50-talet en f.d. artillerist, som var en skrämsel för hela socknen, emedan han slogs och söp och förde ett mycket oordentligt liv. Han hade ofta besök av länsman. Han tyckte, att länsman hade haft så stora besvär för honom, så att han lovade länsman en gåva någon gång. En söndagsmorgon möter han länsman framme vid kyrkan. " I morron natt kommer jag till länsman med ett älglår", sade artilleristen. "Ropa på fönstret, när du kommer", sa´ länsman.

Artilleristen kom som avtalat var och ropade på fönstret. Länsman kom genast upp, klädde på sig nattrocken, tog matbonyckeln och kom ut och låste upp dörren. Artilleristen bar in älglåret. "Det måtte väl ha varit en stor älg, det här", viskade länsman. "Den största, jag har skjutit", sa´ artilleristen. "Följ med in nu", sa´ länsman, "och få några supar". Artilleristen följde med in och fick några supar samt litet resbrännvin med sig hem. "Hur har du kunnat komma över den här älgen nu då?", sa´ länsman. "Det var riktigt svårt", sa´ artilleristen. "Gammelgårdskarlarna har gått och jagat honom hela vintern".

På morgonen, när det blev dager, skulle länsman ut och titta på det stora vackra älglåret. Till sin förvåning fick han se, att det var ett lår efter en gammal häst. På den tiden fanns ingen människa, som åt hästkött. Länsman fick gräva ned det.

75 Om fettisdagen i Ovansjö.

Berättat av Greta-Stina Hansson, Yttermyre, Ovansjö, 83 år.Upptecknat av Karin Gustavsson, Yttermyre, Ovansjö.

Till jul bakades en stor rågbrödkaka, som skulle sparas till fettisdagen. Under hela julhelgen skulle smöret vara placerat på den, med en bock, bakad av vetemjöl, i toppen. När fettisdagen kom, skulle kakan kokas i buljong. Sedan lades den s.k. "flottmöljan" upp på ett fat och slogs över med flott. Man åt sedan ur samma fat med breda knivar, s.k. "jongar".

76 Om begravningar i Ovansjö under gamla tider.

Berättat av Lars Hansson, Yttermyre, Ovansjö, 81 år. Upptecknat av Karin Gustavsson, Yttermyre, Ovansjö.

Det var då sed, att den döde skulle bäras på bår ända från gården till kyrkan, om det inte var alltför långt. Lars Hansson berättar, att han varit med och burit en man från Bro by till Ovansjö kyrka. De måste då, för att ej bli uttröttade, byta av varandra med att bära den döde. Liktåget, i vilket hela byn var med, följde efter i åkkärror för två eller tre personer. När de kommo fram till sockenstugan, stannade de där, till dess ringningen började. De närmaste släktingarna skulle då bära den döde till graven.

Jordfästningen, som för det mesta förrättades på söndagsförmiddagen, skedde alltid vid graven. Högre personer fingo begravas vilken dag och vilken tid som helst. Kvinnorna, som voro med i sorgetåget, voro klädda i stora vita huvuddukar, s.k. huklän, med mössa och stycke inunder. Männen buro svarta, höga "ullhattar". Efter jordfästningen var det kalas vid gården en eller två dagar. De, som voro lejda att bära och ringa, fingo vara med på "ringkalas".

117 Gå vilse, Ovansjö, Hammarby.

Berättat av Charlotta Ring, 81 år. Upptecknat 1927 av Inez Aspman.

När jag var tolv år och faster min skulle till och gifta sig, skulle vi sta och plocka lingon, så hon skulle få bärmos. Per Anderchas jäntor och faster och jag gick till skogen. När vi hade fått stora "bölor" och skulle gå hem, hittade vi inte på vägen. Rässom vi gick, om vi till en kolare, och han visade, hur vi skulle gå, men vi hittade ändå inte hem. Vi kom tillbaka till kolaren tre gånger. Tredje gången vi kom till honom, lärd han följa med oss, tills vi kom till fägatan vid Storkolan, och sen hittade vi själva. Vi hade trampa på villört´n.

118 Gå vilse, Ovansjö, Hammarby.

Berättat av Greta Segergren, 79 år. Upptecknat 1927 av Inez Aspman.

Min mor, hon gick vilse ovan Storkölan, hon hörde hamrarna från smedjan, och hon hörde klockorna ringa på stallbacken, men hon hittade ändå inte hem. Hon gick och gick och kom jämt tillbaka på samma ställe. Hon förstod, att hon trampat på villgräs. Till slut tog hon och vände avigan opp på alla kläder utom skorna, och då hittade hon vägen med detsamma.

Villgräs eller villört är ett slags lingonblad, som äro röda på en sida och vita på en. Trampade man på sådana, gick man vilse.

120 Gå vilse, Torsåker.

Berättat av Britta-Stina Larsson, Solberga. Upptecknat 1927 av Britt Samuelsson.

Det växte ett slags gräs i mossen, som kallades för vildgräs, och man steg på det, så skulle man gå vilse.

125 Den sista kärven, Torsåker.

Berättat av P. B., 77 år, Solberga.

Den sista kärven användes i flera gårdar till mat åt fåglarna.

131 Om tjänstefolkets villkor (Ovansjö).

Berättat av Anna Persson, Lövåker, Ovansjö. Upptecknat 1925-26 av Ester Olsson, Lövåker.

På 1850-1860-talen var det fattigt i de flesta hem, så att barnen måste vid tolv och tretton års ålder söka tjänst. Skulle en bonde ha en piga, skulle han giva henne tio riksdaler i "staning" mellan Olsmäss och Larsmäss. Tog hon emot detta, var hon skyldig taga plats hos honom på hösten den 1 nov. Detta löfte kunde hon ej bryta, ty i så fall var det bara att skicka fjärdingsmannen efter henne.

Lönerna voro på den tiden små. En "piga" skulle ha tjugo riksdaler i årslön. Dessutom skulle hon ha tre par "svenskskor" och ett par tyskskor. Tyskskorna skulle hon då använda till söndagsskor, emedan de voro finare än svenskskorna. Dessutom skulle hon ha en klänning av ullgarn, en kjol, fyra förkläden, två halsdukar, tjugofyra alnar vit väv och två par strumpor, allt detta förfärdigat i hemmet. De kunde ju också få någon sak mera, beroende på, om de voro omtyckta av sitt husbondfolk.

Tjänstefolkets plikt var att arbeta och träla från bittida till sent. Särskilt om somrarna vid slåttertiden var det arbetsamt. Då skulle allt gräs slås av för hand. När klockan var två på morgonen, var det att stiga upp, sätta på liarna samt begiva sig ut på åkern och börja slå. Det var inte endast drängarna, även pigorna måste vara med. Så fingo de hålla på till vid 6-tiden. Då började daggen gå ur gräset, så de måste sluta. De fingo då gå hem en stund för att vila litet och äta. Sedan var det att gå ut igen och hässja upp gräset på hässjorna. Detta var då mycket arbetsammare än nu, emedan alltsammans måste bäras fram. Så fingo de hålla på till sent på kvällen för att sedan få några timmars välbehövlig vila och börja nästa dag med nya krafter.

Rummen, som tjänstefolket skulle bebo, voro mycket enkla. Drängar och pigor måste för det mesta bo i samma rum, någon gammal bagarstu-kammare. Där stodo de stora "standsängarna" av trä i rader. På kvällarna, då dagens arbete var slut, sysslade drängarna med någon träslöjd, medan pigorna höllo på med någon sömnad, de hade någon talgdank som lyse eller skenet från den öppna spiseln.

135 Julfirande i Järbo.

Berättat av Brita Larsson, född 1856. Upptecknat 1929 av Sven Forsling, Järbo.

Då jag var 12 år, tog jag tjänst i en bondgård i Kungsberg. Före jul skulle det slaktas, bakas och stöpas ljus. Vid ljusstöpningen gjordes ett jätteljus, som jag undrade mycket över vad det skulle användas till. Men när det blev julkväll och maten var upplagd i stora staplar på bordet, tändes alla ljusen, och mitt på bordet stod det stora.

Före måltiden tog en av familjemedlemmarna det stora ljuset, och alla ordnade sig i ett följe och gingo igenom alla rummen i gården företrädda av ljusbäraren. Sedan tog husbonden sin största silverbägare och fyllde den med det bästa julölet, och vi tågade till uthusen, där alla djuren skulle besökas. När vi kommo till stallet, fick jag hålla i grimman, medan husbonden gav hästarna ölet ur bägaren. Efter detta gingo vi in i stugan och började måltiden.

Julbordet var dukat med bullar, smör, ost, skinka och dricksvaror. I smöret stod en julbock. Allt detta fick ingen röra under julen; vi åto annan mat. Det stora ljuset brann, under det vi åto, men släcktes sedan för att tändas en liten stund på nyårskvällen. Sedan lades ljuset undan.

Om någon främmande kom in under julen, fick den inte gå ut utan att först ha blivit förplägad. Gjorde någon det, tog den julglädjen med sig.

136 Julfirande i Järbo.

Berättat av Johanna Forsling, 78 år. Upptecknat 1929 av Sven Forsling, Järbo.

Julgranen började användas omkring år 1865 i Järbo. Det första stället, där den fanns, var antagligen på Kungsfors herrgård. Även utomhus fanns julgran. Man kvistade av en granbuske, så att det blev endast en ruska kvar i toppen. Denna "jultuppa" sattes ut på gödselstacken. Denna sed lever ännu kvar i Järbo på somliga gårdar.

143 Om valborgsmässa i Järbo.

Berättat av P. Fors, Järbo, född 1861. Upptecknat 1931 av Sven Forsling.

Så långt tillbaka som jag minns, hade vi eldkasar, och runt dessa gingo vi med bloss i händerna och hojtade och sjöngo. Det sköts också alldeles som nu. Men jag kommer ihåg min morfar berättade, att när han var ung, kommo bönderna i Ytterbyn tillsammans på valborgsmässoaftonen uppe i en skogsbacke. Och då gällde det att dricka "märg i benen", som det hette, så att de skulle bli starka under året. Då utsågs också vallare för kreaturen i byn, och ordningen, som de skulle hålla, bestämdes.

149 Bruk vid boskapsskötseln i Järbo.

Berättat av L. Hansson, Östby, Järbo, 82 år. Upptecknat av Valborg Florell, Järbo.

När vi första gången om våren skulle ut och plöja, skulle hästarna först äta av julkorset på julkakan. Ty varje jul bakades en särskild julkaka med ett kors på, som sparades åt hästarna. Sedan de hade ätit av detta, blevo de mycket kraftiga och skyddade från allt ont. Då vi plöjde första fåran, skulle hästarna alltid vara vända med solen.

Innan vi släppte ut korna om våren, brukade vi med stålpulver fylla tre hål, som voro borrade i ladugårdströskeln. För att stålpulvret inte skulle komma bort, sattes "träpluttar" i hålen. Om någon sjukdom kommit in i ladugården, lade vi ner silverslantar i hålen.

När korna släpptes ut, stodo vi utanför och slogo över dem vatten. Vidare skulle också vatten slås över dem, som hjälpte till. Ovanför dörren inne i ladugården förvarades ofta en kniv till skydd mot trollen.

150 Bruk vid boskapsskötseln i Järbo.

Berättat av Brita Larsson, född 1856. Upptecknat 1929 av Sven Forsling, Järbo.

När korna om våren skulle släppas ut första gången och flyttas till fäbodarna, tog man in ett ämbar tjära i ladugården och målade ett kors med tjära på kreaturens rygg. Fäbodkullan skulle ta litet boss ur vardera båset och stoppa i sin "lumma". Detta skulle hon lägga i fäbodbåsen, för att inte kreaturen skulle längta. En del målade ett kors på ladugårdströskeln och ett ovanför dörren med tjära samt satte en kniv på vardera stället. I tröskeln var en flaska kvicksilver nedborrad.

När de flyttade hem från fäbodarna, togo de "grytfatanet" med sig och lade det på ladugårdsgolvet innanför tröskeln, så att korna fingo gå över det, då de gingo in. Flyttningen fick inte ske vare sig till eller ifrån fäbodarna andra dagar än tisdagar och fredagar.

151 Bruk vid boskapsskötseln i Järbo.

Berättat av Johanna Forsling, 78 år. Upptecknat 1929 av Sven Forsling, Järbo.

När man hade köpt en ko, skulle de nya ägarna leda henne tre gånger motsols omkring en jordfast sten, innan hon fick gå in i ladugården på det nya stället. Gjordes detta, skulle kon aldrig längta. Om en ko såldes, lades alltid en kvast i båset, och den låg där, tills en ny ko kom dit.

När kon kalvat, skulle hon ha ett varmt dricksämbar. Det skulle vara mjöl, salt, brännvin, glödande kol och en kniv samt avskrapat av det stora julljuset i vattnet. Så skulle det vara en brödkaka, som ladugårdspigan skulle sno tre gånger motsols över ämbaret samt bita litet i kanten på, innan den bröts sönder. Kniven togs upp, då kon druckit, och så gick man runt kon tre gånger motsols, innan den stacks fast i taket ovan kon, där den fick sitta.

Om man skulle bära dricksämbaret utomhus, måste det vara ett skynke över; lika var det med första mjölken (råmjölk). Råmjölk såldes aldrig. Skulle annan mjölk säljas, smakade matmor den, eller så lade hon en nypa salt i mjölkkrukan.

152 Bruk vid boskapsskötseln i Ovansjö.

Upptecknat av Emil Lemhagen.

Då en ko kalvat, skulle man sätta en täljkniv i botten på dricksämbaret, då man gav kon dricka första gången. Sedan tände man på svavel och dröp i och satte sist till litet salt och mjöl. Då kon druckit, sattes kniven fast i taket ovanför kon; detta för att inte trollen skulle kunna komma och förstöra kon, så att hon mjölkade blod och trasor.

Om man ville ha en oxkalv, skulle man, då man gick till tjuren med kon, sätta en sele på ryggen på kon.

Då man släppte ut korna första gången om sommaren, skulle man borra hål i tröskeln på fäjsdörren, lägga ner en slant i hålet och så slå på en träplugg. Då korna gingo över den nedborrade slanten, fingo de kraft att stå emot trolldom och andra olyckor. Ett annat sätt var att lägga en yxa på tröskeln.

När man köpte smågrisar, skulle man se till, att man fick trolltappen med. Trolltappen är ett litet halmbyske från den busa, som smågrisarna legat i.

När man vattnade kreaturen, skulle man slå bort tre hinkar över vänstra axeln. Annars kunde man befara, att kreaturen föllo döda ner.

Första hötappen av slogen skulle man springa före trillan med, kasta in den i ladan och ropa: "Lisseko!" Då skulle man få kvigkalvar, då korna kalvade.

153 Bruk vid boskapsskötseln i Torsåker.

Berättat av Per Jönsson, Hästbo. Upptecknat 1930 av Anselm Jönsson.

Tidigt på våren, när kreaturen efter en lång och ganska dålig vinterutfodring skulle utsläppas på sommarbete, vidtogos enligt hörsägner mångahanda skyddsåtgärder såväl mot trolleri som andra olyckor. För det första fick inte något djur släppas ut ur fähuset, förrän det "stålats", vilket tillgick så, att antingen upphängdes en hästsko över utgångsdörren eller också kastades elddonet över varje särskilt djur. Till yttermera visso borrades i tröskel-stocken ett hål, som fylldes till hälften med kvicksilver. Därefter tilltäpptes hålet.

Skällan, som skulle användas till korna under sommaren, skurades blank före solens uppgång den dag, djuren skulle släppas ut på bete. Skällremmen skulle prydas med röda ullgarnstofsar m.m. Sedan skällan iordningställts på ovannämnda sätt, tillblandades ett s.k. "sleki", bestående av mjöl, salt och linfröskal. Av detta "sleki" fick varje djur en till brädden fylld skälla, för att alla djuren då bättre skulle följa skällkon under betestiden. Därpå bestämde mor och far i gården, vilken av korna skulle bära skällan. Sedan påsattes densamma av mor.

På de större och bättre mjölkkorna avsågades hornen till en viss längd. Sedan borrades ett fint hål till ett visst djup i vart och ett av hornen. Hålet fylldes sedan till hälften med kvicksilver. Därefter isattes en särskild därtill avsedd svarvad metallpropp, som kvarhöll kvicksilvret i hornet. Tillika tjänstgjorde denna propp som ett skydd mot olyckor, i händelse korna skulle stångas.

Alla ungdjur, som första gången kommo ut i fria naturen, skulle förses med en "hånk" om halsen, tillverkad av en björkvidja. Tillverkningen av hånken tillgick så, att den blivande sommarpigan gick ut i björkhagen före solens uppgång och där utsåg en lämplig björktelning, en vidja. Den skulle vridas motsols "ansjös" och sedan formas som en vanlig skällrem med en likhet av ett spänne i ena ändan.

Ett oeftergivligt villkor var att aldrig taga någonting med hem från skogen, vare sig ris, mossa eller något annat av vad slag som helst, ej heller lämna det ris kvar i skogen, som man medtagit hemifrån gården.

156 Tungelgången.

Berättat av M. P. efter Erik Fahlén. Upptecknat 1929 av E. Eriksson, Hästbo.

Året indelades efter månens skiften, den s.k. tungelgången. Ett tungel räcker mellan två nytändningar, det är alltså en månad.

Det första tunglet på året kallas jultunglet. Det är det tungel, som når över trettondagen, även om det tändes så sent som på trettondagsafton. Så kommer distingstunglet. Förr var det en årlig marknad i Uppsala, som kallades distingsmarknad. Den trummades in precis då detta tungel tändes, även om det var mitt i natten. Efter detta komma tre käpptungel. För dessa finns ett särskilt märke. Om det första är blitt, så blir det andra stritt och det tredje värre ändå, eller också omvänt. Så är också att märka, att om tredje käpptunglet ej når Ersmässodag, den 18 maj, blir det ett trängetungel, och detta inverkar på vädret så, att det blir en kall och sen vår.

Alla här uppräknade tungel kallas vintertungel, och ej förrän de äro slut börja sommartunglen. Dessa ha intet särskilt namn.

Vädret förespådde man på följande sätt: Det första, andra och tredje dygnet gör ingenting, men det fjärde, femte och sjätte gå tunglet omkring, d.v.s. som vädret är de dagarna, blir det hela månskiftet. Så gäller det, som förut nämnts om käpptungel och trängetungel. Om nyet tände på en onsdag: så som det börjar blir vädret i tre månader. "Onsdagstungel och lördagsvind går tre månar omkring."

158 Väderleksmärken från Svartnäs.

Upptecknat 1930 av Gunborg Tysk.

"Det blir ingen vinter, förrän det har snöat från söder, och ingen sommar, förrän det har regnat från norr", sade de gamla finnarna i Svartnäs.

Föll snön i grönt löv om vårarna, skulle många unga dö.

Till början

Denna sida är en del av

www.thorsaker.se

Katarina Sohlborg - 2005-2014