1920

1-15     Från Torsåker.

16-21   Från Ovansjö.

22        Från Ockelbo.

23        Från Högbo.

1921

34-38   Från Torsåker.

39-43   Från Ovansjö.

44        Från Järbo.

1922

61-63   Från Torsåker.

65        Från Ovansjö.

1923

80        Från Högbo.

1924

100-103  Från Järbo.

104-108  Från Ovansjö.

1925

122      Från Torsåker.

1928

136-141  Från Ovansjö.

1-15     Från Torsåker

Upptecknat av Joel Hansson, Åsmundshyttan, Torsåker efter berättelse av hans farmor, 85 år gammal.

1          Farmors morfar, Anders, skulle en gång gå till en sjö, som heter Malmjärn, för att fiska. Vid denna sjö har det alltid trollat. Fastän det fanns mycket fisk i sjön, fick han inte ett enda napp och måste slutligen gå hem med oförrättat ärende. När han gick, ropade det: Anders, fick du nå´t, och så skrattade det.

2          En annan person gick en gång hem från fäbon. Han fick då i en backe se stora och ovanliga kor. Det var tydligen trollens. Han tog då sin kniv och kastade över skällkon, och strax reste sig kon och följde honom. Men då kom en liten gumma fram och skrek: "Du får gärna ta kon, om du bara låter mig behålla bjällran." "Tag du både bjällra och ko", sade karlen, och i detsamma var både gumman och kon försvunna.

3          Farmors mormor satt en söndagmorgon, då hon gick vall och sjöng en psalm. När hon sjungit den, hörde hon en djup, dov suck i berget under sig.

4          Ormbunkarna blomma kl. 12 på midsommarnatten. De blomma endast bråkdelen av en sekund, och blommorna äro mycket heta. En person var en gång ute för att taga en sådan blomma. Han hade tretton ark papper i ordning och var färdig att peta ner blomma, så fort den blev synlig. Det lyckades också. Blomman var så het, att den brände hål på tolv ark av papperen, men den stannade på det trettonde. Den, som sedan bar denna blomma, kunde göra sig osynlig

Upptecknat av Anselm Andersson, Stenshyttan, Torsåker.

5          En jägare hade gått sedan brått på morgonen utan att få skjuta något. Han var trött och satte sig ned för att vila på en kolbonnen nära Djuptjärn. Rätt som det var, fick han se något, som stack upp ur den lugna sjön. Han reste sig och började betrakta, vad det var för någonting. Till sin häpnad såg han, att det var en häst, som ivrigt vände på huvudet och tittade mot stranden. Jägaren blev till att börja med rädd, och i hastigheten tog han sitt gevär och siktade på djuret. Han ångrade sig emellertid och tog ned sitt gevär igen. Knappt hade han gjort detta, förrän hästen försvann i sjön.

Berättat av Erkas mor, född 1839.

6          För en femtio år sedan var det ännu vanligt i Torsåker att efter slogen ställa till med slåtteröl. Då dansades och stimmades på alla möjliga sätt. En flicka, som dansat sig trött, gick ut för att vila och svalka sig. På vägen, som gick ej långt därifrån, fick hon se en stor vagn komma körandes. Hon blev förvånad, då skjutsen körde upp till en för tillfället tom gård. Det var ljust nog för att hon skulle se, hur personerna sågo ut. Vagnen var förspänd två ramsvarta hästar, som hade vackra selar. 

Fram i vagnen satt kusken, som hade svarta kläder på sig och vita handskar på händerna. Herrn, som satt baki, hade hög hatt och svarta handskar och var mycket bra klädd. Vagnen körde upp för vägen, som ledde till gården, och in genom dörren. Ekipaget kom snart ut ur huset och körde samma väg tillbaka. Flickan blev mycket rädd och sprang in. Hon var då alldeles vit i ansiktet. En gumma, som fick se henne, förstod, att hon hade sett någonting, och bad henne gå och lägga sig och icke säga något förrän efter tolv timmar. Dagen efter, då hon talade om, vad hon hade sett, kunde man ej förstå annat, än att det var "gruvgubben", som varit ute och åkt på kvällen.

Berättat av E. L., född 1852.

7          Det var sent en kväll två ryttare kommo efter vägen, som går från Torsåker till Husby. När de kommo till ett ställe, som heter Söderåsen, stegrade hästarna sig och ville inte gå längre. Ryttarna sporrade sina hästar, men detta hjälpte inte; de gingo till en viss plats på vägen, men sedan vände de om igen. Till slut togo hästarna väldig fart och hoppade högt i luften. Vad som skrämde hästarna kunde ryttarna inte förstå var annat än småfolk, som i stort antal passerade över vägen.

8          En afton, när en vallflicka var på hemväg med sina kor, mötte hon en gubbe, som bad, att hon skulle följa honom, och det gjorde hon. När de kommit ett stycke på sidan om vägen, visade mannen henne på en stor grön stenhäll. Han slog löst ett stycke av hällen och visade henne, att det var kopparmalm. Medan hon stod och såg på hällen, gick gubben sin väg. Flickan tog då sin röda mössa och hängde upp den i ett träd i närheten av kopparhällen. Då hon kom hem, berättade hon, vad hon hade sett. Dagen efter gingo några män tillsammans med flickan för att se, om det verkligen var sant. Men när de kommo i närheten av stället fingo de se, att det hängde röda mössor på vart enda träd. Det var därför omöjligt att hitta på fyndet.

9          En natt, då några arbetare höllo på att bryta malm i Falu koppargruva, kom en vitklädd kvinna fram till dem. Hon frågade, varför de gingo där och arbetade, då det var så lite koppar i malmen, och då det fanns så rika kopparfyndigheter i Stenshyttan.

Berättat av E. S., Stenshyttan, Torsåker,  60 år. Upptecknat av Karin Åberg, Hofors.

10        När min morfars syster och en annan flicka var ute och gick vall med korna, blev korna borta för dem. Morfars syster, hon hette Anna, gick upp mot skogen för att leta igen dem, medan den andra stannade kvar. Men strax efter kom korna tillbaks, och då ropade den andra flickan på Anna. Det hörde Anna, och hon såg korna, men hon kunde inte svara eller säga ett enda ord. Sen visste hon ingenting mer, hon bara tyckte, att hon kände trädtopparna smeka sig i ansiktet. När hon kom till sig igen, satte hon grensle över en tall djupt inne i skogen. Hon hade ingen aning om, var hon var. Men så fick hon se en stig, som gick ner, och då följde hon den och kom till en gård. Där frågade hon, var hon var, och hur mycket klockan var. Hon fick då veta, att hon var långt hemifrån, och det underligaste var det, att klockan var lika mycket, som när hon gick att leta korna.

Folken där i gården kände hennes föräldrar och följde henne hem. När hon kom hem, var den andra flickan redan hemkommen med korna, och det var stor uppståndelse, för att inte Anna hade kommit hem. Man hade ropat och letat runt ikring. Nu ville dom veta, var hon varit, men Anna hade hört, att det inte var bra att tala om sådant där, samma dag det hände, och ville inte tala om ,vad hon varit ute för. Men hennes mor var envis och ville, att hon skulle tala om det med detsamma. Då gjorde hon det, men när det var gjort, blev hon också sjuk, och det såg ut till, att hon aldrig skulle bli bra mer.  

Då var det många, som rådde henne att gå till en klok gubbe, som man säkert trodde skulle kunna bota henne. Men Anna trodde inte själv, att han skulle kunna göra henne bra. I alla fall så tog hon sig dit, och när gubben fick se henne, sa´ han: "Varför tänkte du så där, när du var hemma?  Tror du inte, jag vet, att du inte tror, att jag kan bota dig?  Me du ska´ allt komma på andra tankar, för nog ska du bli bra alltid." Och så talade han om, hur det var, när hon blev bergtagen, talade om tiden och platsen, där det hände, och om hur dom tvingat henne att tala om det samma dag, och så sa han: " I två år till ska´ du vara sjuk, men sen blir du människa igen."  Ock det blev precis så, som gubben hade sagt.

11        Det var en gång en flicka, som var ute i skogen. Då fick hon, rätt som det var, se ett fint herrskap komma gående rakt emot sig. Det var en herre och en dam klädda i siden, vilket ju var någonting ovanligt på den tiden. Så tilltalade de henne och sa´: "Följ med oss och se, var vi bo!"  Flickan sa´ då, att hon inte tordes, för de kunde ha långt hem. "Nej då, vi bor bara när nere", svarade de och pekade mot sjöstranden, som var strax intill. Men då blev flickan förskräckt och tog upp sin kniv och gjorde korstecknet. Och då försvann de underliga varelserna.

Upptecknat av Joel Eriksson, Åsmundshyttan, Torsåker.

12        Det var en gammal gubbe, som levde för omkring 60 år sedan. Denne låg uppe på en fäbodskog och kolade en mila. Medan han låg där, fick han besök av småtomtar, omkring en halv meter långa, som besökte honom varje natt och voro honom behjälpliga att lägga på elden. Detta fortgick under hela kolningen. Dessa gubbar kommo så obemärkt in, att kolaren ej såg dem, förrän de voro inne, ej heller såg han, när de avlägsnade sig. Denna historia kan intygas av ännu levande personer.

13        En annan historia är om en gubbe vid namn Anders P. Denne låg ensam och vaktare kolen efter tre utrivna milor. När han så var vid den sist utrivna milan, fick han höra, att det var någon, som ropade hans namn. Han ställde sig då att lyssna, varifrån ljudet kom. Då ropade det åter; "Anders!"  Han funderade då, om det var en kolare från ett annat ställe i närheten och antog, att denne hade fel på sin mila och behövde hjälp. Han gjorde sig därför i ordning att gå till honom för att höra, hur det var, och tog då vägen förbi sina egna milor för att på samma gång se efter dem. När han så kom till den andra utrivna milan, så höll halva milkolet på att brinna upp. Han förstod då, varför det ropat på honom. Denne kolare hade, även vid andra dylika tillfällen hört sådana signaler.

14        Omkring två km. från nämnda kolställe ligger ett annat på Hofors skog, på vilket några år senare kolades en mila. Denna mila kolades tillsammans med fyra andra milor av samma kolare och hans måg. De hade sin kolkoja vid den mellersta milan och hade två milor var att sköta, vilka de sågo efter en gång varje natt. När gubben en natt kom nära den sista milan, hörde han, att det var några, som skötte om hans mila. Han stannade då och satte sitt torrvedslys i snön för att gå och se efter, vilka det kunde vara. Men han kunde ingenting se, utan han hörde bara, hur de dunkade med klubban och slogo med brynstören. Medan han så stod och hörde på detta, var det någon som kom och släckte ut han lys. Han försökte att åter tända den, men det ville ej lyckas. Till sist gick det dock, och han kunde åter komma till kvarteret. Emellertid gick gubben aldrig mera ensam till den bottnen, om också skogvaktaren hade betalt aldrig så mycket för kolningen.

Upptecknat av Kerstin Billow, Storvik, efter S. G., 71 år, Torsåker.

15        Det var fyra jäntor, som en kväll sutto på ett berg, och mitt emot det ställe, där de sutto, var en annan bergknalle. Då hörde de trollen ropa: "Vill I byta, vill I byta?" – "Byt, om ni har nå att byta mä, byt, om ni har nå att byta mä!? ropade jäntorna tillbaka. På morgonen, då de kommo ned i fäjset, stodo fyra svarta getter i båset, och deras bästa svarta ko var borta.

Till början

Berättad av O. A., f. 1850. Upptecknad av Ingeborg Nordin.

16        Trollträdgården i Åsens skog. Det var en gång en karl, som gick ut på Åsens skog. Bäst som han gick där i skogen, märkte han, att han kommit in i en stor trädgård. I stället för granar och tallar såg han lövrika träd, som dignade av de härligaste äpplen, och i stället för mossa och bärris på marken växte de allra ljuvligaste blommor. Eftersom han händelsevis hade en säck med sig, började han fylla den med äpplen. Men när han hade knutit för säcken, var trädgården borta, och då han skulle vända kosan hem, var det honom alldeles omöjligt att hitta vägen. Karlen gick och gick, men skogen blev bara allt vildare och svårare att komma fram uti. Då förstod han, att det var trolläpplen, som han bar i säcken, och att det var för deras skull, han gick vilse, ty trolläpplen bringa alltid ofärd över den, som plockat dem. Och se, bara han kastat bort äpplena, fick han syn på rätta vägen. Den där trollträdgården finns kvar ännu i dag i Åsens skog, men det är ingen människa, som kan visa vägen dit.

17        En mörk kväll stod Ingillsfarfar och rörde aftongröten i en kokoja uppe i Österbergsfäboden Lövåsen. Plötsligt öppnades dörren, och en ung kvinna med fagert ansikte stod framför kolaren, som dock snart förstod, att han hade fått besök av självaste skogsrån. "Vad heter du?" frågade den oväntade gästen. "Själv heter jag", svarte kolaren. "Har du sett större ögon på folk?" fortfor skogsrån." – "Har du känt hetare gröt", sade den tillfrågade och slängde sleven full med kokande gröt i ansiktet på trolltyget, som sprang ut, jämrade sig och skrek: "Själv brände, själv brände." Efter den betan besvärades aldrig Ingillsfarfar av skogsrån mera.

18        En gång var det en pojke, som olovandes smög sig ner åt Näsbysjön för att meta. Han gick inte ända ner till sjön utan satte sig vid ett av de djupgrävda murdyngedikena, där det brukade vara gott om småfisk. Då såg han plötsligt ett stort, blekt gammalmanshuvud sticka upp ur vattnet. Det hade hög, kal panna, grått skägg och ett sorgset uttryck i ansiktet. Pojken blev så rädd, att han sprang därifrån utan dröjsmål, och aldrig mer gick han och metade utan lov, ty det var naturligtvis sjörån, som hade visat sig för honom.

19        Forsen och ån i Gavelhyttan ha sedan gammalt varit kända som tillhåll för trolltyg. Så berättas, att man förr i världen ibland om vackra sommarkvällar kunde få se en liten gubbe i gråa kläder och röd toppmössa sitta utmed åkanten. Han brukade som oftast ha en fiol med sig, och på den spelade han de underbaraste melodier.

Upptecknat av Gottfrid Norbäck.

20        Norr om Järbo socken skall en koppargruva någon gång i framtiden bliva upptäckt. Men denna upptäckt kan endast göras av två tvillingbröder. Det var också ett par tvillingbröder, som gingo för att söka reda på gruvan. Då de kommit långt in i skogen, kommo några djur, som skulle visa dem vägen. Men då tvillingarna fingo se dem, blevo de så rädda, att de sprungo hem igen.

21        En gumma hade förlorat en av sina kor. Men en afton fick hon se, att det kommit en annan svart ko i den andras ställe. Gumman förstod nog, att det inte var någon vanlig ko, men hon tog ändå och mjölkade henne. Då ropade en röst från berget: "Mjölka inte mer än en så av Svartkulla". Hon mjölkade, tills hon fått en så, men då hon skulle mjölka mer, var kon försvunnen.

Till början

Upptecknat av Rut Sandin, Klunderskog, Medskogsheden.

22        I en by i Ockelbo socken, som heter Ulfsta, bodde ett folk, som hade en enda son. Om sommaren brukade de flytta till fäbodarne med kreaturen. En kväll, när husmor själv kom och skulle släppa in korna, var det ett trollfä med. Gumman blev då mycket glad och släppte in kon, ty hon såg ut att vara en präktig ko. På kvällen, när hon skulle mjölka henne, fick hon en hel så med mjölk.

Medan hon var i ladugården, kom det en trollgumma in dit och ville ha tillbaka sin ko. Men gumman ville ej mista den präktiga kon. Då sade trollgumman: "Jag skall byta med dig och taga något, som är dig mycket kärare." När husmor sedan kom in, var sonen försvunnen och stod ej att finna. Efter några dagar kom pojken hem, men då var han mycket större än förut. När han dröjt en stund, måste han gå tillbaka igen. Dagen efter kom han återigen hem. då var han ännu större än första gången. Han stod då länge inom dörren och väntade, att de skulle kasta stål över honom, så hade han fått stanna hemma. Ännu en gång kom han hem, men då var han så stor, att han ej gick in genom dörren. Det var också sista gången, han var hemma. Sedan syntes han aldrig mer.

Från Högbo

  Upptecknat av Gunnar Nilsson, Högbo.

23        En dag kom Skogsfrun till Säveränge by för att låna mjölk. Hon gick in i en stuga, där det bodde två gamla människor, en gubbe och hans gumma, och där bad hon hövligt att få låna mjölk, men gumman sade, att hon inte hade någon mjölk att låna ut åt "sånt där folk". I stället tog gubben fram sin snuspul och narrade skogsfrun att stoppa in snus i näsa, mun och ögon. Skogsfrun började skrika och gav sig iväg, sedan hon lovat att hämnas på dem. Sedan den dagen gingo gubben och gumman i ständig ängslan, att Skogsfrun skulle göra dem något ont.

Om julnatten voro de båda gamla på väg till kyrkan, som ligger åtta km. från Säveränge by. De fingo lov att gå ganska fort för att hålla sig varma. De hade nu bara en liten bit kvar, så voro de nere vid sjön Öjaren. Då stannade gubben plötsligt och sade: "Mor, vad är det för undliga läten, jag hör?"  Båda lyssnade. Det kom närmare, och det blev allt värre. Det hojtade, tjoade och tjöt om vartannat, det var hundskall och råmandet av kor, det var fasligt hemskt. "Det är trollen, det hör du väl. Nu får vi betalt för både mjölken och snuset." De började springa för brinnande livet. De sprungo, som de aldrig hade sprungit förr, förbi Sjönvik, Putterhålet och genom skogen till Va-broarna. Då orkade de inte springa mera. De kastade sig framstupa mot ledstängerna. De hörde ett fräsande ljud, och de svävade några ögonblick i ett eldhav. De hörde ett skallrande, hånande skratt, och bort över Öjaren for en sprakande strimma.

När de första ljusen började tändas i Högbo by, kommo de båda gamla och knackade på närmaste dörr. Men någon otta besökte de inte den gången.

Till början

Från Torsåker

  Berättat av Per Larsson, Yttermyra, Ovansjö, 86 år. Upptecknat av Anna Sundberg, Yttermyra, Ovansjö.

34        I en gård i Torsåker, som kallades för Tyskgården, hade de en sjörå till dräng en sommar. På hösten, då han skulle ha sin lön, begärde han blott den bästa lien, de använt under sommaren. Han sade, att han hade en ovän i sjön. Det fick han även, sägs det.

35        En dag, då min far kom och rodde på Eltebosjön, intill Hammarby bruk, fick han se två sjöråar, som slogos, så att vattnet rök om dem. De liknade människor. Då de hållit på en stund, försvunno de.

36        Min moder såg på samma ställe en liten, som sprang ut i sjön. Hon trodde först, att det var något av barnen, men de voro alla hemma. Detta hände i slutet av 1830-talet.

Upptecknat av Enok Eriksson, Åsmundshyttan, Torsåker.

37        Söderåsfrun har visat sig ibland. För många år sedan var det en gumma från Kalfnäs, som var till kyrkan en söndag. Där träffade hon en bekant gumma, som hade en sidenhalsduk på sig. Den tyckte hon var så fin, att hon satt i kyrkbänken och tänkte, att den halsduken var nog inte åtkommen på något rätt sätt. Det blev ganska sent på kvällen, när hon skulle gå hem, och när hon kom till Söderåsrönningen, kom Söderåsfrun och gick rätt över vägen upp i berget. Hon var vitklädd och hade ett stort lakan vid huvudet. Den synen trodde sig gumman fått genom sina dåliga tankar om den andra gumman, när hon satt i kyrkbänken.

Det kan nog finnas en liten grund för detta, emedan det hände förr, att någon vidskeplig klädde sig vitklädd och gick i daggen på grannens ägor och in till sina för att därigenom dra must med sig. Det är mycket troligt, att gumman råkade möta någon, som var ute i sådant bestyr och naturligtvis måste till skogs, när han mötte gumman.

38        En bönsöndag för 60-70 år sedan var en gubbe här till skogs för att jaga. När han gått en bit, mötte han en hare. Han lade an och sköt, men haren kom närmare. Så sköt han ett skott till, och haren kom ännu närmare. Men då såg han, att han hade tre ögon. Då förstod han, att det inte var någon riktig hare, han träffat på. Han skyndade sig hem så fort som möjligt och var aldrig till skogs och jagade mer en söndag.

Till början

Från Ovansjö.

Berättat av Per Larsson, Yttermyra, Ovansjö, 86 år. Upptecknat av Anna Sundberg, Yttermyra, Ovansjö.

39        En ifrån Yttermyra, som gick och vallade kor i skogen, fick se en kodrift komma. Den bestod av krusiga kor. Bäst som hon såg dem, försvunno de allesamman för henne.

40        På Korsåskogen var det några, som voro i "kålan". En natt, då de voro ute och vaktade milan, fingo de höra, hur det kom en massa med kor. De hade så vackra skällor, och de, som följde dem, sjöngo så vackert. De trodde, att det hade varit några, som hade varit i fäbodarna med korna och nu voro på hemväg på morgonen. De trodde, att de gingo så brått, därför att de hade så lång väg. Men då de kommo in i kolkojan, var klockan bara mellan 11 och 12 på natten. Vallhjonen hade hundar med sig, och de, som voro i kåtan, hade också en hund. Han var så rädd, så han kröp ihop i ett hörn. Kodriften gick nedåt Korsåskogen. Den låt, de sjöngo, kunde även de, som voro "i kålan". Detta hände på 1858.

Upptecknat av Svea Andersson, Yttermyra, Ovansjö efter berättelse av hennes farmor.

41        Det var en gång en gubbe, som skulle ut och fiska på Storsjön. När han då skulle gå ner till stranden, fick han se små kor, som gingo och betade efter stigen, han skulle gå. Då voro så många, att han inte kunde komma fram utan att trampa på dem. Han sparkade då dem åt sidan, men det skulle han inte ha gjort, ty det var trollens kor, som gingo på bet. När han nu kom ner till stranden och rodde ut med ekan, fick han känna, att det gick så tungt, att han kom ingen väg. Ekan stod bara på ett ställe. Han vände då sig om för att se, hur det var fatt. Då fick han se en grann trollkäring sitta i fören. Han sade dock ingenting utan rodde på av alla krafter. Det gick sakta och mycket tungt, men han rodde och rodde, och till slut kom han över till den andra sidan sjön. Trollkäringen steg nu ur och sade till honom: "Du får aldrig fara så sent över den här sjön någon mer gång, då blir du olycklig". Fram var trollkäringen mycket grann. Då hon nu vände sig om för att gå, fick han se, att bak såg hon ut alldeles som en gransveppa*. Det fick han till straff, för att han hade sparkat trollens kor. Gubben tordes aldrig fara över den sjön sent någon kväll mera.

*Gransveppa = en kvast av torrt granris, som förr användes vid skurning.

42        En bonde från Åsen i Ovansjö gick en gång genom skogen över Alberget. Då fick han se en hel massa silverkärl ligga utbredda på ett ställe därstädes. Bonden, som blev mycket förvånad däröver, tog i en silverkanna och såg på densamma men lade den sedan tillbaka på den plats; där han hade tagit den. Bonden vände nu om hem igen – utan att taga någonting med sig av silversakerna – efter hästen och tänkte köra hem dem, ty det var så mycket, att han inte kunde bära alltsammans. När han nu kom tillbaka, fann han ingenting kvar utom handtaget till silverkannan, som han hade tagit i, allt det övriga var försvunnet.

43        I Mom bys fäbodar, som ligger i en skogstrakt omkring 2 mil från Ovansjö kyrka, 1/2 mil från stora landsvägen till Svärdsjö, hände sig en gång, när en vallflicka var där med sina kor en sommar, att hon tidigt en morgon väcktes av, att ett troll stod utanför fönstret och sjöng:

            Opp, symmen jylta

            mjölka dina kor,

            mitt fä går på grönevall,

            ditt fä står på lortpall,

            än sover du, symmenjylta.

Till början

Från Järbo

Upptecknat av Gösta Florell, Järbo.

44        I Järbo ligger en källa, som kallas Ronkaso. Den ligger vid kanten av en mosse, och runt omkring källan är det en skarpt begränsad ring av mossa. Den, som tänker sig gå och hämta skatten, skall göra detta en midsommarnatt. Då skall han gå sju varv runt källan motsols. Inte får vara rädd, ingen får han ha med sig, och ingenting får han säga, hända vad som hända vill.

Torp Lasse var dit och försökte få tag i skatten. När han hade gått fjärde varvet, började det dundra i källan. Vid sjätte varvet såg han ena hörnet av en kista sticka upp ur källan. Vid sjunde varvet var hela kistan uppe så när som på ena hörnet. Då han gick förbi kistan, stannade han för att hugga tag i den och sade: "Men nu har jag dig ändå". Då försvann den i källan igen. Det blev ett dunder och brak i källan samt ett skri runt om i luften, så att han blev så rädd, att han höll på att springa sig fördärvad, innan han kom fram till byn igen. Ingen har sedan vågat göra om försöket, så att skatten finnes kvar än i dag.

Från Torsåker.

Berättat av L. F-d., 73 år, Prästhyttan, Torsåker. Upptecknat av Enok Eriksson, Åsmundshyttan, Torsåker.

61        När banvaktstugan i Prästhyttan byggdes 1893, kom jag av en händelse, när jag gick förbi, att titta in genom fönstret. Och när jag hade stått där en stund, kom det ett vackert fruntimmer upp ur golvet, där spismuren var lagd. Hon vinkade, att jag skulle komma närmare. Men när jag ej tordes, frågade hon, varifrån jag var. Jag svarade, att jag bodde i en gård alldeles intill. Då sjönk hon sakta ner igen.

Det märkliga ör, att för några år sedan var en bergsingenjör här och kartlade ett gruvfält där i närheten, och just på den platsen där synen visade sig, drog kompassen.

62        I början av 1800-talet, när min mor gick vall på Söderåsen, fick hon syn på en stor häll med ren silvermalm. Hon plockade med sig några småbitar i korgen, och glad över detta skulle hon skynda sig hem. Men det var omöjligt att kunna ta sig ut ur skogen, varför hon till sist kastade ifrån sig malmbitarna. Och då kom hon genast till rätta.

63        Om på samma natt och i samma gård det föds tvillingar och tvillingoxar, och allesammans leva, till pojkarna kunna köra oxarna upp i Söderåsen, då skola de komma till malmen där. Det låter ju lite omöjligt, men det har i alla fall inträffat på 1820-talet i Vall. Där föddes det tvillingpojkar och tvillingoxar i samma gård och på samma natt. Men modern till pojkarna blev då rädd, att det skulle gå något illa för pojkarna, om de skulle ut på sådant äventyr, så att hon befallde en piga att döda den ena av oxarna.

Från Ovansjö

Berättat av Lisa Jansson, 82 år, Västerberg, Ovansjö. Upptecknat av Ivar Johansson, Västerberg, Ovansjö.

65        En gång, när jag var ute i skogen och vaktade kor, hörde jag troll. Vi voro flera i sällskap. Vi sutto på en sten på Vikåsberget vid Storviks fäbodar. Så hörde vi ett ljud, alldeles som om det drogs om stenen med en järnkedja. Vi blevo rädda och sprang därifrån. Men troll var det under stenen!

Från Högbo.

Berättat av K. A., 78 år, Ytter-Myra, Ovansjö. Upptecknat av Edvin Johansson, Ytter-Myra, Ovansjö.

80        I Högbo socken talas det om, att på julmorgonen, då kyrkvaktaren och ett par andra personen skulle gå upp i kyrktornet och ringa, mötte de troll. När de började ringa, försvunno trollen. När de sedan kommo ner och gingo in i kyrkan, sutto trollen i bänkarna bakåtvända och tittade på de inträdande.

När folket skulle gå hem ifrån julottan, skulle de gå över en stor bro. Då voro trollen där på bron och dansade. Men är folket kom fram till bron, voro trollen borta. Under bron i en håla bodde trollen. När folket skulle gå över bron, då sprang de och var så rädda.

Till början

Från Järbo.

Berättat av en 70-åring. Upptecknat av N. Eriksson, Kungsberg, Järbo.

100      Om en gammal, beryktad spelman från Kungsberg, som allmänt kallades spelman Skoglund, berättas många upplevelser. En gång, då han varit till en bröllopsgård och sloat, fick han på hemvägen vid passerandet  av en å se en man, som satt på en sten mitt uti ån och spelade fiol. Då förstod Skoglund, att det var näcken, som han såg och hörde därute i ån. Och det var så vackra toner Skoglund hörde, att han måste stanna och höra på desamma. Han fortsatte emellertid, men musiken hördes, ända tills han kom i mitten av byn. Denna polska, som han också kallade näckens polska, lärde han sig. Sedermera, då han var spelman på ett bröllop och vid dansen spelade denna polska, kommo inte blott bröllopsgästerna med i dansen, utan även bord och stolar i rummet började dansa runt. Denna trolldans fortsatte, ända tills Skoglund blev fråntagen stråken till sin fiol.

Upptecknat av N. Eriksson, Kungsberg.

101      En gammal smed berättar, att han och en kamrat voro ute och jagade älg bredvid ett stort berg i skogen. Då han skildes med sin kamrat för att, som de kalla det, "ringa in älgen", såg han, hur en skara ryttare red förbi kamraten. De redo på små svarta hästar och hade ett långt metspö i handen. Han förstod, att det var trollen, som varit ute och fiskat. Någon älg lyckades ej denna gång de båda jägarna skjuta.

102      En annan gång berättas om en man, som gick vilse i skogen. Hur han gick och gick, kom han fram till samma plats nio gånger. Han vände då fodret utåt på rocken och innersidan utåt på mössan och kom då till sitt hem igen.

Berättat av B. A. 56 år. Upptecknat av Gösta Florell, Järbo.

103      Detta har hänt i Kungsfors i Järbo socken. Det var en smed, Lindström hette han. Han var också fiskare, hela söndagar satt han och fiskade. Han tyckte han hade rätt att fiska när som helst, för han hade många barn att försörja. Men en söndag, när han lagt sig invid sjöstranden, kom en stor orm rullande och satte efter honom. Smeden måste springa krokiga vägar. Han sprang runt kring en tall för att bortvilla ormen, och på det viset blev smeden fri, ty ormen rullade rakt fram. Men ifrån den dagen gick han aldrig mer för att fiska på söndagsförmiddagarna. Detta är omtalat för berättarinnans mormor utav smeden själv, och han är född vid denna sjö, och sjön heter Sandsjö vid Kungsfors.

Till början

Från Ovansjö.

Berättat av A. G. Andersson, Mom. Upptecknat av Karl Hedlund.

104      1633 och 1634 var det en lappkvinna, som kom och fick tillhåll hos Skommars i Storviks by. Det var fattigt där i gården. Då kom en dit, som blev måg där. Han kallades för Skommars Ulle. Han var född på Åsen i en gård, som hette Skons. Där hade de hittat en kista full med silver, så att de blevo förmögna i den gården. Han gick och jämrade sig för lappkvinnan. "Nog gick det an på Åsen, där vi hitta silver i jorden, men här . . . ". Då sade gumman: "Du har visst silver i jorden, bara du vill ta opp det. I backen här ovanför, i Olarsch hage, finns det ett silverbord, men det skall dansas upp."

Så började de på och ordna till det. De skulle dansa var torsdagkväll. Det skulle inte få finnas ett enda moln på himmelen. De skulle dansa ikring medsols och sjunga: "Nusnuran ja, nusnuran ja". Var det någon, som ropade galet och sa: "Nusnuran nej", var det "umsuns". Ingen fick heller snava. Det drog ut två somrar. När de började bli tvehågsna, visade hon den ena foten på bordet.

Samma kvinna sade: "Det skall bli stad i Lillvika-tomterna".

105      Knussgårdarna (Knuss Pellas och Knuss Hans) spektaklade med henne. När de tröskade, kastade de småsten på henne. Då sade hon: "Ni kastar småsten på mig, men Vår Herre, han ska kasta stora på er".

Ett par gårdars folk kom för sent på dansen. Då skall hon ha sagt: "Olars och Smess blir aldrig täress".

Skommars Ulle skulle skjutsa henne till Husby. I Torsåker mötte de Husby-karlar, som kom med fora. De sade: "Vart i Herrans namnen, karl, ska du köra med fjärdingsstolpen?".

Hon lämnade betalning, men när han kom hem, var det bara spånor.

Storvikarna kallades sedan för källdansare. "Jaså, nu kommer det källdansare", sa man och sjöng: "Nusnuran", när de kom ut på dans. Då blev det slagsmål. De ha även tilltalats: "Nusnuran".

Berättat av E. E., född 1885, Övermyra, Ovansjö. Upptecknat av O. Carli.

106      "Jag hade gått och lagt mig i fäboan, för det var så långt gånget med milan, att det inte brukade vara farligt att vara borta hela natten från den. Då vaknade jag vid att någon halvhögt ropade: ´Erik!  Erik!  Erik!´ och se´n kände jag, att någon drog mig sakta, så sakta i ärmen. Då vågade jag inte stanna längre, utan fick på stövlarna och gav mig ut i mörkret. När jag skulle in i skogen, var det så mörkt, att jag måste känne med fötterna, var stigen gick. Milan var bortåt Granmyra, närmare Granmyra än Källbodarna.*  När jag kom, så jag kunde se milan, såg jag gnistorna så fram ur den. Det var ett hål, en aln i fyrkant eller mer, och det var snart lagat, men hade jag dröjt till morgonen, hade jag ej kunnat ta reda på milan se´n. Jag kan se gnistorna än!"

107      Vid Sälgsjön hade de en gång vid slojen en dräng till hjälp, som var mycket duktig. När de sedan frågade, vad han ville ha för avlöning, svarade han: "Den bästa lien". Och det fick han. Men då begav han sig ner i sjön, och där blev det ett fasligt liv. Det var en av det båda sjöråna, som ville ha ihjäl den andre.

Det var en gång en pojke, som blev bergtagen. Efter ett par dar funno de honom och kastade stål över honom. Så frågade de, hur han hade fått mat under tiden. Han svarade, att han hade fått av mor i morse. Han visste inte annat, än att det var modern, som hade givit honom smörgås på morgonen.

Berättat av Lisa Jansson, 82 år gammal, Västerberg, Ovansjö. Upptecknat av Ivar Johansson, Västerberg, Ovansjö.

108      Det var en gubbe, som var i skogen och kolade. Han låg i en kolkoja. En dag kom det ett grant fruntimmer in till honom och ville ha hans klocka. Hon lovade honom silver och guld, om hon skulle få hans klocka. Men han blev rädd och lämnade inte klockan. Hon var så grann framifrån, men när hon vände sig åt dörren, såg hon ut alldeles som en torrvedstubbe. Sedan försvann hon, och han såg henne aldrig mer.

Till början

Från Torsåker.

  Upptecknat av Gerhard Palm, Ockelbo.

122      Min mor, som var född i Torsåker, berättade, att fordomdags en flicka i denna socken blivit bergtagen. Flickans mor hade av någon anledning blivit förargad på henne, och bad henne "dra åt fanders". Flickan gick då ut och kom inte tillbaka. Då började man ana, att hon blivit bergtagen. I ett berg i närheten visste man, att trollen hade sitt stamhåll. Folket körde nu upp kyrkklockan till detta berg och ringde i densamma. Strax man börjat ringa, kom en gris springande fram ur skogen vid en sjö, som ligger nedanför berget, och fortsatte att löpa fram och tillbaka efter stranden, så länge klockan ljöd. En trollgumma visade sig även och bad, att trollen skulle få behålla flickan. De hade i alla fall omskapat henne, och människorna förmådde ej återge henne hennes rätta gestalt. Folket begrep ej förrän senare, att det var flickan, som i grishamn sprungit vid sjöstranden, utan drog åter med klockan utan att hava vunnit sitt syfte.

Någon tid efteråt såg modern flickan ligga hemma i en säng i färd med att giva livet åt ett barn. "Det är då bra, att du nu får ligga i en så fin säng", sade modern. "Tycker ni jag har det bra, när jag ligger mellan två stenar", svarade flickan, och så försvann synen. Den försvunna avhördes aldrig mer.

Från Ovansjö.

Berättat av Lotta Nordström, 55 år, Hammarby. Upptecknat av Ingrid Jonsson, Storviks-Hammarby.

136      När jag var ung, var det en gång två pojkar, som gick och plöjde vid Rosenlund. Där stod en lada. Rätt som det var, fingo de se en silverkista stå vid laduväggen. Kistan var öppen, och den sken som solen. Pojkarna tordes inte gå närmare att titta, de blevo så rädda, att de foro hem.

Efter vad de gamla berätta, har man sett samma kista förut. Det var till och med två karlar, som gingo dit för att gräva upp den. De skulle inte få säga ett ord, medan de grävde. De funno kistan och hade den nästan uppe, då en gubbe visade sig och hotade att hänga en av dem. Då de började gräla med honom, försvunno både gubbe och kista.

När jag var med där vid Rosenlund och räfsade, påstodo mina kamrater, att de sågo granna höns sitta på gärdesgården. Folk tror, att en skatt ligger gömd där sedan något krig för länge sedan.

Berättat av P. Lindholm, 82 år, Hammarby. Upptecknat av Ingrid Jonsson.

137      Det var en gubbe, som gick vid Rosenlund och skulle "stänga". Där ovanför finns ett gruvstreck. Gubben hade frukost med sig och satte sig att äta. Då fick han se en fin fröken, som gick uppe i skogskanten. Han trodde först, att det var patrons fru, som var ute och gick, men så fick han se, att hon hade "rumpa". I detsamma försvann hon.

Berättat av Lotta Nordström, 55 år, Hammarby. Upptecknat av Ingrid Jonsson.

138      När jag var liten, var min mor till doktorn i Storvik en gång. Då hon var på hemväg, gick hon och undrade, om det inte skulle komma någon, som hon kunde få sällskap med. I backen vid grustaget vände hon sig om och fick se en fin fru, som gick över vägen. Mor blev glad att få sällskap, men så vände frun sig om, och då såg mor, att hon var urgrävd i ryggen som ett baktråg. Mor blev mycket rädd och skyndade sig hem.

Berättat av P. Lindholm, 82 år, Hammarby. Upptecknat av Ingrid Jonsson.

139      Vid Lillvika fäbodar, som ligga hitanför Vallstanäs, var det en gång en bonde, som hade mistat en ko. Trollen hade tagit den och ville byta med en get. Då gick bonden ut och ropade, att om han inte fick igen kon, skulle han gå efter en kyrkklocka och ringa, så bergen rämnade. Då kom kon igen.

140      Förr fanns det en patron Burman i Näs, som var mycket rik. Han försökte bygga en bro över Näsbyggesjön, men det lyckades inte. Han sade en gång: "Om jag inte trodde, att mina barn skulle bli i skuld, skulle jag sko mina hästar med guld".

Berättat av min morfar, O. O. som dog för några år sedan, 83 år gammal. Upptecknat av Anna Broman, Norrberg, Ovansjö.

141      Vid ett berg i närheten av Sotboarna, en plats, där svaga lämningar ännu finns kvar efter gamla bostäder, berättade min far, att i hans ungdom kunde man, när man var i skogen, få höra skogsrån. Det ulade och klang av hammarslag ur bergets inre. Ock på ställen, dår skogsrån sjöng, ackompanjerad av slägg- och hammarslag, där kunde man vara viss om, att skatter funnos.

Efter överläggning med några andra karlar, beslöto de att med hästar och drängar begiva sig dit för att undersöka saken. De bröto loss ur berget och körde ner till hyttan, och det befanns vara utmärkt järnstark malm.

För att kunna få fart på brytningen, så byggdes en koja, avsedd för dem att övernatta i. Men första natten, de lågo där, vid midnattstiden, blev det ett förfärligt liv utanför kojan. De hörde, hur trollfän tjöt, och hur de hujade och körde med hästar. Kjedjor släpade och skramlade mot stenarna i berget. Allting gick mycket fort, och till sist började de även köra över taket på kojan.

Då förstodo karlarna, att de hade öppnat gruvan för "brått", att den var ämnad för kommande släkten. De kommo då överens om att fortast möjligt köra hem morgonen efter och upphöra med brytningen.

Men hålet i berget, där de bröto det första och även det sista malmlasset, kan du se, och du går österut från Sotbovallen mot Utternsberget. Och där finnas även lossbrutna malmblock.

Till början