|
|
|
27-30
Från Torsåker
Upptecknat
av Joel Hansson, Åsmundshyttan, efter berättelse av hans farmor,
85 år.
27
Det ansågs betyda olycka, om en vallflicka såg en hare eller ekorre på
förmiddagen, men lycka, om hon såg den på eftermiddagen.
28
Man skulle ej se nymånen första gången genom fönsterruta, ty då fick
man snuva. Att han någonting i händerna, då man första gången såg
nymånen, betydde lycka.
29
Då en ko kalvade, hade man särskilda bruk. Farmor såg i en gård, hur
man förde en kniv omkring kon, som kalvat. En person ställde sig vid var
sin sida och förde en kniv tre gånger omkring henne. Sedan höggo de in
kniven i takåsen ovanför kon, där den fick sitta, till dess nästa ko
kalvade.
30
Man "råkade ont", då man hade beröring med vatten, eller då
man var ute i blåsväder och vid andra tillfällen. Man skulle spotta,
sedan man tvättat kläder, och om man halkade omkull, eljest råkade man
ont. Hade man råkat ont, skulle man låta "slå ut". Smält bly
jämte naglar och hår av den, som råkat ont, skulle användas. Kom någon
in, som man misstänkte kunna trolla, skulle man kasta en eldbrand efter
honom.
|
|
33-38
Från Ovansjö.
Meddelat
av Simon Svensson, Ås fäbodar.
Då
en människa blev sjuk, så trodde man, att det var någon illasinnad
person, som satt på henne sjukdomen. Man kallade det för att råka,
d.v.s. att råka ut för något ont. Då en människa hade "råkat",
skulle man "slå ut" över henne, så blev hon fri från
sjukdomen. Att slå ut gick så
till: Man smälte bly i en skopa och hällde ut det i ett kärl med
vatten. Då man slog ut det, höll man skopan över den sjuke. När blyet
kom i det kalla vattnet, stelnade det och bildade underliga formationer.
Av dessa läste man sig till, vem som satt på personen sjukdomen. Sedan
slog man ut alltsammans genom dörren, under det man "hujade"
till.
Om
en ko blev sjuk, kunde man bota henne genom att släpa en yxa efter sig,
motsols, ett visst antal gånger kring en jordfast sten.
Ett
annat sätt att bota kor, som "råkat": Man ställde sig på ena
sidan om korna och sköt med en bössa tvärs över ryggarna på hela
koraden.
Då
man mjölkade en ko första gången efter kalvningen, skulle man breda över
mjölken, då man gick in med den. Man tänkte sig, att onda makter kunde
komma i mjölken och sedan komma åt kon, som då var mera mottaglig än
vanligt.
Att
sätta en kniv över ladugårdsdörren skulle också vara ett bra medel
till skydd mot onda makter.
Det
har ofta hänt, att man hittat bröd i brunnar. Om det finns en sjuk i
huset, så trodde man, att om man hade bort något ifrån huset, t.ex. ett
bröd, så följde sjukdomen också med. Man bar brödet till sådana gårdar,
där det bodde människor, man hyste agg till, och kastade det i brunnen.
När gårdsfolket drack av brunnsvattnet, fingo de så sjukdomen i sig.
Om
en kalv "drållat", d.v.s. blivit död, trodde man, att någon
av grannarna t.ex. önskat, att kalven skulle dö. Man bar då kalvkroppen
till dens ägor, som man misstänkte hade vållat kalvens död.
|
|
Upptecknat
av Gottfrid Norbäck, Norrberg, Ovansjö, efter A. S.
I
min barndom var jag med far, då han körde på åkern. Han var
dagsverks-karl på en egendom, som hörde under Hammarby. En gång körde
han på åkern med en knippa liar på vagnen. Han körde över ett litet
dike, så att vagnen stjälpte, och far fick de vassa liarna på benet.
Flera blodådror avskuros, och han blödde starkt. Ilbud skickades genast
till Hammarby efter en kunnig man, som hette Jäderlund. Min mor och jag
stodo och sågo på far och trodde, att han skulle förblöda, innan någon
hjälp kom. Men rätt som det var, stannade blodet alldeles på en gång.
Vi trodde, att blodet tagit slut, och att han nu skulle dö. Då Jäderlund
kom, frågade han, när blodet stannade. Jag svarade, att jag ej såg på
klockan. Ja, sade han, jag läste genast, då budet kom fram, och då
stannade blodet.
För
att såret skulle hålla sig friskt (rent), gjorde han en stark smörja av
salt och brännvin och smorde såret med. Det sved så obarmhärtigt, så
far ropade och jämrade sig högt. Då tog Jäderlund sin kniv, ritade en
ring på ett säte och högg kniven däri. I detsamma var all värk borta,
och far blev alldeles lugn.
|
|
48
Från Torsåker.
Efter
berättelse från Hofors. Upptecknat av Kerstin Billow, Storvik.
En
gammal man berättade en gång följande historia: Då han var ung, var
han en mycket ivrig jägare och strövade alltid, då han hade tillfälle
därtill, ute i skogarna omkring det bruk, där han hade anställning. På
den tiden fanns på bruket en gammal gumma, som vallade smedernas kor. Hon
hette Sudd-Anna och hade, allt sedan hon var liten, bott i skogen, så hon
var känd för att kunna litet av varje, t.ex. förvända synen på folk,
så att de ej hittade hem om kvällarna.
Emellertid
hände det en gång, då jägaren var ute som vanligt, att han träffade
Sudd-Anna. "Jaså", sade hon och stannade framför honom, "är
du ute och jagar, lån mig byssan ett tag, skall du få se!"
Som det inte var värt att säga emot gumman, då man träffade
henne i skogen, räckte han henne genast bössan. För säkerhets skull
tog han dock ur skotten, innan han räckte henne den till vidare
granskning. Hon synade bössan och började gå runt omkring honom. Ful
var hon förut och ännu fulare såg hon ut, där hon gick och grimaserade
och talade obegripliga ord. Då hon gått länge och väl runt, runt,
stannade hon och började spotta i piporna, först i den ena och sedan i
den andra. Så räckte hon honom bössan och sade: "Nu kan du skjuta
både det som flyger och springer, även om du inte siktar så noga".
Han gav henne en blank krona, fast hon inte begärt det, och tackade
henne. Men inte ville han pröva bössan med detsamma, ty han trodde väl
inte så mycket på gummans ord.
Någon
tid därefter fick han sällskap med en skogvaktare, och då skulle bössan
prövas. Långt ut över en sjö sågo de en flock änder flygande utom
skotthåll. "Det är inte värt att skjuta och förstöra skott i onödan,
ty vi bomma ändå bara", sade skogvaktaren. Jägaren sade ingenting
utan lade an och sköt av, och sannerligen lågo där inte tre änder med
brösten upp. Aldrig bommade den bössan. Jägaren fick alltid de flesta
änderna och hararna vid alla jakter. Då han blev trött på att jaga, sålde
han den till en som alltid velat köpa den, men då den kom i en annans händer,
var den lik andra bössor.
Till
början
|
|
Från
Ovansjö.
Upptecknat
och berättat av A. G. Andersson, Mom, Ovansjö, f. 1859.
80
När min mormor, född 1791, var ung och var i fäbodarne, fanns
det så mycket troll där. Trollen gick igenom fäbodvallen varenda natt för
att vattna sina kreatur i en källa i närheten. Trollhundarna skällde,
trollen tjoade och lockade sina kreatur. Trollen hade sitt hemvist på Vikåsberget.
En gång tog trollen en ko av mormor. Kon blev bergtagen, som det sades,
och var borta i 7 dagar. Mormor gick och leta efter kon i flera dagar, men
trollen släppte henne icke. Mormor skickade bud hem till byn efter en
silverslant, gick upp på Vikåsberget och lade silverslanten under en
stor sten, klev sedan upp på stenen och ropade, så mycket hon förmådde,
åt trollen: "Ger ni mig inte kon tillbaka, så skall jag gå fram
och ringa på storklockan, så att berget skall rämna". Om en stund
kom kon fram till mormor och följde med henne hem till fäbodarna.
Trollen voro mycket rädda för kyrkklockorna på den tiden.
81
Mormor talade om, hur hon fick lära sig att bota kreatur, som voro
trollade och modstulna, av en gumma från Vikåsen. Tre nävar mjöl och
tre nävar salt blandades tillsammans. Sedan rördes med pekfingret nio gånger
mot solen och lästes så här: "Det kom tre jungfrur från främmande
land. En bota för modstule, en för ormstuckne, en för allt ont, som
finns i världen". Och med detsamma slogs mjölet och saltet bort åt
det håll, man trodde det onda kommit ifrån.
82
Min mormor talade om en gumma, som bodde i en by, som hette Sund, på
1840-50-talet. Hon kallades Dundermor. Hon kunde bota sjukdomar och även
tala om, på vilket vis sjukdomen kommit. Den sjuke måste hava brännvin
med sig, som Dundermor titta i. Hon såg genast, vad sjukdom det var.
Mormor hade en piga, som hette Brita, som blev så häftigt sjuk. Hon fick
en förfärlig värk rätt igen bröstet, och det blev en stor röd fläck
både fram och bak på bröstet. De måste skyndsamt skjutsa henne till
Dundermor lämnade hon genast fram brännvinet utan att tala om, vad fel
hon hade.
Dundermor
tittade i brännvinet och sade: "Vad i all världen, stinta, har du
en sådan fläck på bröstet, både fram och bak, liknade en hand".
Hon tittade vidare i brännvinet och sade: "Du har stått framför
ett vatten och haft någonting vitt framför dig och ruskat med. Sedan har
du släppt någonting i vattnet och blivit rädd och slagit dig på bröstet
med handen och råkat". Då kom Brita ihåg, att hon var nere vid sjön
och klappade kläder och tappade klappträet i sjön och blev rädd och
slog till med handen på bröstet. Britas värk blev värre och värre,
och hon ville, att Dundermor skulle bota henne med samma. "Du blir ej
bra förrän klockan tolv i natt", sa´ Dundermor, "för då slår
jag ut".
Brita
fick resa hem, men först skulle hennes naglar skäras av, en test av håret
klippas av och en bit klippas av linntyget. Brita blev tillsagd att lägga
sig, bara hon kom hem. Ingen fick vara borta från gården, ingen fick
tala före klockan tolv. Alla spjäll skulle stängas. Naglarna, håret
och biten av linntyget skulle kokas tillsammans. Dundermors son, Jan,
skulle hjälpa till att koka, men det var strängt råkat, så att det båsade
över. "Nu är allt Brita bra sjuk", sa´ Jan, "när det båsar
så". Klockan tolv slog Dundermor ut, och med detsamma försvann värken
från Brita som ett skott. Då ropade Brita till mormor: "Nu blev jag
bra". Påföljande söndag gick Jan till kyrkan. Då kom han in och hörde
efter Brita och talade om, att det var så strängt råkat, så att det båsade
över.
|
|
84
Från Järbo.
Berättat
av K. E. Lindfors, Kungsfors, Järbo. Upptecknat av Karin Lindfors, Järbo.
År
1864 skulle två drängar från Ytterbyn upp till Gässgivars fäbodar vid
Knutsberget och hugga en brunnstrana. Men när de skulle flotta hem dem
efter Jädraån och kommo till Norrbron och skulle ha den under där,
drunknade båda två. Man draggade efter dem men fann dem inte. Då rodde
man en tupp över ån och trodde, att tuppen skulle ropa, då man kom till
stället, där de lågo. Så lade man en brödkaka på vattnet och trodde,
att den skulle stanna, där de lågo.
|
|
89
Från Högbo.
Berättat
av A. F. Eriksson, född 1872 i Högbo. Upptecknat 1931 av Sven
Forsling.
På
1840-talet bodde en man i Högbo, som hette Per-Nils Nilsson. En gång
fick han en svår sjukdom, och ingen visste något läkemedel som hjälpte.
Så en dag kom en lappgubbe på besök. Han lovade bota Per-Nils. Och
detta skulle ske en torsdagnatt mellan klockan tolv och ett. Lappgubben sa
vidare, att det också skulle bli ett dödsfall där samtidigt. På
torsdagnatten mellan klockan tolv och ett smällde ett skott, och en stor
ko i ladugården stöp. Men Per-Nils blev frisk. Lappgubben kunde trolla,
sades det.
|
|
91
Från Ovansjö.
Berättat
av P. Fors´ hustru, Järbo, 70 år. Upptecknat 1931 av Sven Forsling.
I
Ovansjö bodde på 1700-talet två bröder, som jämt voro oense. Så dogo
båda nästan samtidigt. Och då berättade folk, att det hela nätter
trampade och väsnades på kyrkogården. Det var förstås de båda bröderna,
som slogos. För att få ett slut på oväsendet gick prosten dit en natt
och bad dem vara lugna. Men inte förrän komministern hade varit dit och
sagt: "Vilen i ro!", blev det tyst på kyrkogården. Då sade
folk, att komministern var en godare och heligare man än prosten, men att
han också hade makt över troll och sådant.
En
gång fick den där komministern besök av "den lede" själv,
berättas det. Han kom för att förebrå honom för två synder, som han
gjort. En gång hade den annars så gode mannen stulit ett trådgarnssnystan,
och en annan gång hade han i bråskan satt på sig vänster sko först.
Komministern försvarade sig och sade: "Jag är herre över mina bägge
fötter, och trådgarnsnystanet tog jag, när jag var i nöd". Och så
berättas det, att prästen gjorde ett hål på fönsterblecket, som den
lede försvann ut igenom.
|
|
Till början
|