Överbyns brand år 1859.

av Alvar Högman

Med hjälp av sina drängar höll mjölnaren på med att banda kvarnstenar. Ringarna var nog i minsta laget så det behövdes mycket eld, som fylldes på med hyvelspån och lättantändligt virke för att få hög värme. Plötsligt kom en virvelvind och eld och sotflagor föll över den gamla torra kvarnen som inom kort stod i ljusan låga. Vinden ökade och övergick nog till orkan då den kunde kasta elden över Jädraån till den c:a 300 meter därifrån liggande byn.

Då allt manfolk var borta från byn och endast åldringar, kvinnor och barn fanns hemma kunde de inte mycket göra mot det regn av eld och flagor som föll, särskilt med de primitiva brandredskap som fanns, och då elden en gång fått sitt fäste i detta gytter av trähus som ofta var sammanbyggda, var olyckan i hela dess vidd snart ett faktum. En tur i olyckan var dock att nästan alla djur var ute på bete utom några grisar och kalvar som brändes inne.

Man kan göra sig en föreställning om brandens häftighet då det talades om att byn var övertänd på ett par timmar. Från de gårdar som brann har det aldrig funnits några gamla saker, då ingenting utom det allra nödvändigaste hann räddas. Till dem som var i Stråmur gick ilbud om branden och de som var i Stockmyran fick se luften full av sotflagor fast avståndet var c:a 2 km och förstod att det brann någonstans. Alla skyndade förstås hemåt. För de flesta återstod av hemmet endast skorstensmurarna och het aska, medan för andra hemmet var en eldhärd.

Att elden kunde stoppas vid "Klockars" och förhindra att även gården "Förars" brann ned, då deras uthus låg bara 5 meter från "Klockars", kan man tacka folk från Högbo bruk för. Fröken Sigrid Göransson berättar i sina minnesanteckningar om detta. Pigorna på herrgården fick se att kvarnen och omedelbart efter att byn brann. Allt tillgängligt folk drog iväg mot byn utrustade med brandredskap.

Själva byn var inget att göra åt men vid "Klockars" (byggd omkring 1799 och ägd av då 38-åriga bonden och kyrkvaktaren Anders Vikholm) var en lucka i bebyggelsen och där sattes försvaret in för att stoppa elden. I parken vid gamla herrgården fanns förr ett kallbadhus och efter den tidens pryda badseder var halva ån inbyggd med stora skynken, för att skydda mot insyn på badande Adamer och Evor "å naturell". Dessa skynken fick nu tjänstgöra som brandsegel och lades på Klockargårdens och uthusens tak och besprutades med vatten för att ej gnistor från den brinnande byn ej skulle få fäste.

nr 1 "Eliases", nr 3 "Andersas", nr 4 "Svens", 1 s 4 "Pers", nr 5 "Fjärsmans", 1 s 5 "Joners", nr 6 "Jugas", 1 s 6 "Svennas", f.d. soldattorpet "Långs", bondgården      3 s 6 och f.d. soldattorpet "Mårds", sammanlagt 10 gårdar med 74 personer gårdsfolk och 22 pigor och drängar. Kvar av Överbyns bondgårdar var nr 2 "Dunders", 1 s 2 "Förars", 3 s 5 "Pellas", 1 s 1 "Abrams" på Västanåsen och 2 s 1 "Lars-Hans", 4 s 1 "Mjölnars" och 1 s 3 "Skommars" på Löten väster om kyrkan och prästgården.

Förutom bondgårdarna inom brandområdet fanns där några gårdar utan jord. Vem som ägde dessa är obekant men troligtvis var det något yngre syskon till den varande eller blivande husbonden som fick bygga på den priviligierade mark som mitten på en by var. En man som ägde gård men ingen jord kallades husman.

I dessa gårdar bodde 26 personer så sammanlagt blev genom branden 122 personer hemlösa. Omfattningen av eldsolyckan blev så mycket kännbarare, då av de drabbade blott en enda hade försäkrat. Detta var den då 41-åriga kyrk- värden och bonden Zakris Jonsson på gården n:r 6 "Jugas".

Enligt 1734 års lag stadgades, att alla inom häradet skulle bidra vid eldsvåda i byggnader. Uppskattning och värdering skulle ske genom häradsrätten. Genom förordning av år 1770 medgavs varje socken rätt "att själv, om de önskade, ordna denna angelägenhet, varigenom de befriades från bidrag vid eldsolyckor inom andra socknar". Inom Ovansjö, dit Högbo då hörde, hade man tillämpat denna bestämmelse samt löst ersättningsfrågan genom frivillig insamling vid eldsolyckor.

Denna skyldighet att lämna hjälp upphävdes dock 1853, troligtvis för att redan 1849 bildades Gefleborgs läns brandstodsbolag och var och en fick ordna sin egen brandförsäkring. Det dröjde dock länge innan detta bolags verksamhet började uppskattas av den stora allmänheten, så t.ex. som ovan sagts, endast en försäkringstagare från Överbyn de första tio åren.

Nöden var därför stor och läget var bekymmersamt då det ej heller kunde påräkna någon hjälp enligt 1770 års förändring, som bekant upphävd några år tidigare. I sin svåra belägenhet vände man sig till sockenstämman som behjärtade olyckans stora omfattning och lovade att "änskönt skyldigheter härtill redan upphört, de skulle bidra med det understöd var och en kunde åstadkomma".

Högbo bruksägare G. F. Göransson, satte sig i förbindelse med intresserade borgare och köpmän i Gefle, så att på den vägen blev ej så obetydligt insamlat i naturprodukter och pengar för den första nödens avhjälpande.

Som tur var fanns det några månader kvar av sommaren att hinna få familjer, men även djuren under tak före den kommande vintern. Fäboden blev de första boplatsen. De gårdar som fanns kvar fick ta hand om det mest tragiska fallen. Skolan blev hem och nattlogi för många, likaså Högbo bruk. Där blev också den första vinterns ladugård.

Trots all hjälp som lämnades föreslog inte detta långt. De flesta måste nog låna för att kunna bygga nytt, eller köpa något gammalt att flytta hem. Aldrig har det funnits så många dubbelarbetande yrkesmän i Överbyn, bonde var fortfarande bonde med jordbruket som huvudnäring, men fick nu också bli träarbetare, murare och målare. Den första nybebyggelsen var nog inte vacker, men genom om- och till- och nybyggnad blev det så småningom en välbyggd by, den s.k. sekelskiftesstilen, och lärd av läxan man fått blev det nu längre mellan gårdarna.

.