De flesta av byns bondgårdar brann ned,
nämligen:
nr 1 "Eliases", nr 3 "Andersas",
nr 4 "Svens", 1 s 4 "Pers", nr 5 "Fjärsmans",
1 s 5 "Joners", nr 6 "Jugas", 1 s 6 "Svennas",
f.d. soldattorpet "Långs",
bondgården 3 s 6 och f.d. soldattorpet
"Mårds", sammanlagt 10 gårdar med 74 personer gårdsfolk och
22 pigor och drängar. Kvar av Överbyns bondgårdar var nr 2
"Dunders", 1 s 2 "Förars", 3 s 5 "Pellas",
1 s 1 "Abrams" på Västanåsen och 2 s 1 "Lars-Hans",
4 s 1 "Mjölnars" och 1 s 3 "Skommars" på Löten
väster om kyrkan och prästgården.
Förutom bondgårdarna inom brandområdet
fanns där några gårdar utan jord. Vem som ägde dessa är obekant men
troligtvis var det något yngre syskon till den varande eller blivande
husbonden som fick bygga på den priviligierade mark som mitten på en by
var. En man som ägde gård men ingen jord kallades husman.
I dessa gårdar bodde 26 personer så
sammanlagt blev genom branden 122 personer hemlösa. Omfattningen av
eldsolyckan blev så mycket kännbarare, då av de drabbade blott en enda
hade försäkrat. Detta var den då 41-åriga kyrk- värden och bonden
Zakris Jonsson på gården n:r 6 "Jugas".
Enligt 1734 års lag stadgades, att alla
inom häradet skulle bidra vid eldsvåda i byggnader. Uppskattning och
värdering skulle ske genom häradsrätten. Genom förordning av år 1770
medgavs varje socken rätt "att själv, om de önskade, ordna
denna angelägenhet, varigenom de befriades från bidrag vid eldsolyckor
inom andra socknar". Inom Ovansjö, dit Högbo då hörde, hade
man tillämpat denna bestämmelse samt löst ersättningsfrågan genom
frivillig insamling vid eldsolyckor.
Denna skyldighet att lämna hjälp
upphävdes dock 1853, troligtvis för att redan 1849 bildades Gefleborgs
läns brandstodsbolag och var och en fick ordna sin egen
brandförsäkring. Det dröjde dock länge innan detta bolags verksamhet
började uppskattas av den stora allmänheten, så t.ex. som ovan sagts,
endast en försäkringstagare från Överbyn de första tio åren.

Nöden var därför stor och läget var
bekymmersamt då det ej heller kunde påräkna någon hjälp enligt 1770
års förändring, som bekant upphävd några år tidigare. I sin svåra
belägenhet vände man sig till sockenstämman som behjärtade olyckans
stora omfattning och lovade att "änskönt skyldigheter härtill
redan upphört, de skulle bidra med det understöd var och en kunde
åstadkomma".
Högbo bruksägare G. F. Göransson, satte
sig i förbindelse med intresserade borgare och köpmän i Gefle, så att
på den vägen blev ej så obetydligt insamlat i naturprodukter och pengar
för den första nödens avhjälpande.
Som tur var fanns det några månader kvar
av sommaren att hinna få familjer, men även djuren under tak före den
kommande vintern. Fäboden blev de första boplatsen. De gårdar som fanns
kvar fick ta hand om det mest tragiska fallen. Skolan blev hem och
nattlogi för många, likaså Högbo bruk. Där blev också den första
vinterns ladugård.
Trots all hjälp som lämnades föreslog
inte detta långt. De flesta måste nog låna för att kunna bygga nytt,
eller köpa något gammalt att flytta hem. Aldrig har det funnits så
många dubbelarbetande yrkesmän i Överbyn, bonde var fortfarande bonde
med jordbruket som huvudnäring, men fick nu också bli träarbetare,
murare och målare. Den första nybebyggelsen var nog inte vacker, men
genom om- och till- och nybyggnad blev det så småningom en välbyggd by,
den s.k. sekelskiftesstilen, och lärd av läxan man fått blev det nu
längre mellan gårdarna.
. |