FÄBODLIV I HÖGBO

av Elof Larsson

 

Fäbod är en fast anläggning, som använda sommartid för att utnyttja kreatursbete långt från hemgården. Boskapen fördes dit på våren, fick gå mer eller mindre fritt i betesmarkerna och sköttes vanligen av kvinnor. Av den erhållna mjölken tillverkades smör men även ost och mesost för vinterbehovet. På hösten återfördes kreaturen till hemgården.

 

Den senare tidens romantisering av fäbodlivet hade ingenting med verkligheten att göra. Det var ingen sommarsemester för en ensam kvinna att ha ansvar för ett antal kor, kvigor och kalvar, mjölka morgon och kväll, göra smör och ost och koka messmör. Om fäboden inte låg för långt från hemgården fick fäbodstintan ofta gå hem och hjälpa till.

 

Trots allt arbete på vallen hade dock fäbodlivet sina behag. Det var närkontakt med de övriga på vallen, det var fritt från husbondsfolket och på lördagskvällarna brukade byns övriga ungdom komma, ibland med musik, då det blev dans på vallen. Sommaren gick, hösten och mörkret kom, oknut och skrömt kom fram o oh tassade runt stugorna, stintorna började låsa dörrarna och stänga spjället om nätterna, konfirmationsbibeln lades fram på bordet och psalmboken under huvudkudden och lika roligt, som det var att "bua" till fäboden på våren lika skönt, var det att dra hem till byn igen på hösten.

 

Visserligen var den tidens mjölkmängder inte så stora. Högbo bönder låg lågt i fråga om både åkerbruk och boskapsskötsel. Det fanns endast en sammanhängande större åker med god jord och den fick därför heta Storåkern, som den heter än i dag , belägen mellan Över- och Västanbyn och delades av de båda byarna.

 

Hästbeståndet var däremot gott. Genom närheten till Högbo bruk och därmed leverans av träkol och ved samt legokörning blev det hästen, som drog in kontanter till gården. Denne måste därför skötas väl för att orka med arbetet i skogen på vintern och i jordbruket höst och vår .

Då det var möjligt sparades dock även på fordret för dessa. Så tidigt på sommaren, som det fanns bete i skogen reds hästarna ”i vall" på lördagskvällen efter arbetets slut, där de fick gå till söndag kväll. Hur slitsamt det än varit i veckan, så vaknade den till liv, då det blev kväll och den hade ett helt dygn framför sig av bete och frihet. Om drängen kunde rida, hade han chansen att inför beundrande pigor agera cowboy. Det var frustande hästar, klapprande hovar och galopp, då byns hästar reds till söndagsbete. 

 

De övriga kreaturen fick det sämre fodret, men även dessa var ju nöd­vändiga. Efter vinterns genomlidna svältkur var det skogsbetet på myrar och kolfall, som blev räddningen. Gårdens odlade mark fick på inga villkor användas som betesmark utom på hösten, då det nyvälle som fanns blev av­slutningen på sommarens skogsbete.

 

Att öka odlingarna var därför nödvändigt. Den goda jorden var allaredan tagen, men det fanns stora strandmarker vid Storsjön samt myrmarker i både Östanbyn och Överbyn.

 

Överbyns största fäbodställe var "Stråmur" Detta är ett sent namn på området. Stråmur betyder ju en så pass uppodlad mur eller myr, att den bär stråsäd. Det behövdes mycket dikning och lång tid innan jorden hade satt sig så mycket, att den bar häst och körredskap, då de stora myrarna Lomossen, Stora och Lilla Drottmur hade sin avrinning just över detta område mot sjöarna Lövtjärn och Lomsen.

 

Det gamla namnet på området var tjäkel, övre och nedre. Betydelsen av ordet är tyvärr obekant. Stavningen har varierat, kanske mest beroende på språkkunskaper. Tjäkel, tjäckel och tjäkkel samt samma stavning men dem ordet k som första bokstav men även med kj.

 

Vägen dit hade också namn i anslutning tillområdet. Ännu för ca 50-­60 år sedan var namnet Tjäkelstigen vanligt, ett namn som icke blott hänvisade vart den gick utan också på kvaliteten.

 

Exakt ålder är obekant, men med kännedom om byns satsning på smide, kolning och hästar; att Högbo Bruk byggdes ut, fast det ännu saknade eget jordbruk; att den märkliga Catarina Bröms på Vij bruk i Ockelbo omkring 1700 blev ägare av bruket, där Högbobönderna också var lite delägare, kan man nog hålla på tidigt 1700-tal, icke blott som fäbod utan som odlingsbar mark.

 

På laga skifteskartan av 1865-69 finns det mycket uppodlad jord i nor­ra delen av Stråmur, medan den nedre delen ännu var äng. Denna norra del låg betydligt högre, varför avrinningen och torrläggningen blev snabbare på vårarna, vilket möjliggjorde tidigare såväl sådd som skörd, fast det också berodde på sen eller tidig vår. 

I den nedre delen, som var både plattare och låg lägre, var avrinningen sämre för att icke säga obefintlig. Det största och troligtvis sista dikningsföretaget gjordes omkring 1920, då sjön Lomsen sänktes genom att dess avrinning Lomsbäcken genom Stockmyran sänktes. Resultatet blev dock icke som beräknat.

 

Gamla gemensamma fäbodvallen låg längst i norr på området. Där sluta­de farbar sommarväg och där vidtog utskogen. Vallen låg icke på allmänning, som brukligt är, utan låg på nr 6 "Jugas" och nr 4 "Svens". Då, likaväl som nu, sträckte sig skogsskiftena från Inlandsvägen /nuvarande väg 272/ till Järbogränsen i väster och hade en bredd från c:a 40 lm. till 250 lm. 

Då både kor och smådjur gick fritt på skogen, blev betningen ganska lika över alla skiftena. År 1757 -1958 förrättades skogsdelning i Högbo by. På ett område av ca 950 x 800 lm fanns ej mindre än 25 byggnader, stugor, fejs, uthus, kokhus, lador o dyl. Längre söderut ända ned mot Lomsen fanns bygqnader och lador, då de ligger utspridda och en och en.

 

De som hade stugor där var av stamhemmanen i Överbyn:

nr 2 "Dunders"

nr 3 "Andersas" som någon gång efter 1860 blev "Zakris-Pers"

nr 4 "Svens" nuvarande Solbacka

nr 5 "Fjärsmans"

nr 6 "Jugas"

samt av avstyckningarna

1 s 3 "Skommars" och

1 s 6 "Svennas" (Högbergs)

 

Efter den katastrofala branden av Överbyn den 18 juli 1859 flyttades en del stugor hem till byn för att bli provisoriska bostäder tills nya hann byggas. Djuren fick de första vintrarna efter branden inkvarteras på Högbo Bruk.

 

År 1827 utfärdades en ny jorddelningslag, "laga skiftet" kallad. För Överbyns del gjordes denna delning 1865-1869. Efter överklaganden, justeringar, byten, bråk och osämja, t.o.m. livslång ovänskap, stadfästes skiftet 1874. 

Efter detta började utflyttningen från vallen så småningom till de platser man tilldelats och som var de ägor, som man odlat och som låg på de skogsskiften man ägde.

 

Gemenskapen på vallen var slut, det blev längre för att icke säga långt mellan stugorna att gå över och prata bort en stund, lördagsbesökarna blevo hemlösa, då ingen enskild stuga kunde rymma alla. Då alla andra flyttade från yallen, byggdes där en ny stuga av soldaten Olof Mård, så att då byn inte hade någon gemensam fäbodvall mera, fick den gamla vallen namnet "Mårds vall ".

 

Soldaten Olof Mård, som fullgjort sin livsgärning som soldaten nr 5 vid Ovansjö Compagni var född på gården, där han framlevde hela sitt liv, utom de allra sista åren, då han bodde och dog i Gruvan, Högbo bruk, år 1914. Två generationer före Mård bodde där också, en soldat Per Mård. Denne dog 1811, men överlevdes av sin hustru i 26 år till 1837. Rotebönderna hade då skyldighet att hjälpa soldatänkan att sköta torpet. 

Från en av rotebönderna, nr 6 "Jugas", kom då en av sönerna, Erik Olsson, som hjälp. Han skrives i kyrkböckerna såsom dräng, dagsverkskarl och efter Mårdmors död som torpare, då han köpte torpet och jorden av rotebönderna och tillsammans med arvejord från "Jugas" kunde föda några kor. Mård var nog den sista i byn, som körde med stutar. Det berättas, att han t.o.m. körde med sina stutar i jernverket på beting.

 

Den längst i norr liggande fäbodvallen för Överbyn var "Norrvall". Namnet kommer av dess läge längst i norr, där Säverängsån, som rinner från Järvsjön förbi byn Säveränge till Öjaren, rinner över väg 272. Denna plats var fäbodställe för hemman nr 7 "Erkas" och nr 1 "Eliases" samt delningarna 1 s 1 "Abrams" och 2 s 1 "Lars-Hans", den senare bara de sista ca 25 åren före laga skiftet.

Som alltid, då det var fråga om fäbod i Överbyn, var det också fråga om odling. Det var ett livsvillkor för byn att öka byns odlade mark.

 

Hemman nr 7 "Erkas", som 1810-12 köptes av Nordenadler på Högbo bruk, ägde det mesta av marken från Nedre hammaren till Rökebo, öster om landsvägen och väster om Högboån. Dessutom ägde "Erkas" sydligaste marken av Överbyn på Storåkern, som också inköptes. (Den såldes någon gång på 1920-talet till SJAB och brukades av Västangården).

Efter en del inköp av mark och skog till Högbo Bruk av Överbyns bönder sammanfördes sko­gen vid "laga skiftet" till norra delen av byn och kallades norrskogen. Den åkermark som köptes låg omkring bruket .

 

Av de fäbodar, som fanns på Norrvallen, flyttades "Abrams" och "Lars-Hans" till Stråmur, "Erkas" övergick i Brukets ägo och "Eliases", som en gång var byns största hemman och ägde då omkring halva byn, hade delats och delats och ärvts, så det som nu fanns kvar ägde de sista arvingarna och efter nästa delning var hemmanet slut och därmed ingen ny fäbod.

 

De gamla fäbodvallarnas odlade jord sammanfördes till ett skifte, en ny gård och uthus byggdes av brukets dåvarande ägare Cristian Lundeberg "Grån" kallad och "Norrvall" blev arrendegård.

Den första arrendatorn flyttade dit 1878 och den sista flyttade därifrån 1948.

 

Efter arrendatorerna kom män med hästar, yxor och sågar. Ett flerhundraårigt yrke, nämligen kolarens, hade gått i graven, nu skulle det vara råvara till massa och papper. Det blev ytterligare rationalisering, både hästar, yxor och sågar kom bort, det blev motorsågar och skogsmaskiner. Stugan blev tom, men i mitten på 60-talet hade stugan funnit sin framtid, den blev raststuga för stressade industrimänniskor.

Omkring år 1900 började byns försäljning av mjölk i småflaskor till privatkunder i Sandviken. Det blev en inkomst för bonden, men för fäbodstintan blev det tidigare mornar. Mjölken skulle vara färdig och framme i byn kl. 8, då skjutsen avgick till Sandviken. Vägen var då ännu så dålig, att från fäboden och hem till byn, kördes mjölkflaskorna på arbetsvagn, för att i byn lastas om till fjädervagn.

 

På 1930-talet hade fäbodfolket tröttnat på dessa transporter och bodde kvar hemma i byn över somrarna och därmed kan man säga att det riktiga fäbodlivet är slut. Stugorna användas endast vid sådd och skörd och de flesta började förfalla, såldes och revs. Dessbättre blev dock några bevarade för att för kommande generationer vittna om en tid, som var en gång.

 

Av de stugor, som fanns på vallen flyttades 

nr 2 "Dunders" till Holmrödret, där den först användes några år av Dunders, men övertogs sedan av August Forsmark (måg vid Dunders ) .Efter hans död köptes Näset och Holmrödret genom släktskap av Emil Högfors och har nu bevarats i ytterligare två generationer, men har efter sin flyttning inte använts som riktig fäbod.

 

nr 3 "Andersas" Genom att husbondfolket båda dog 1892 i november och barnen Anna och Lars-Petter endast var 17 resp. 15 år gamla och fick t.v. ett nytt hem hos sin farbror Anders Persson (gården Anders-Pers ) och gården arrenderades ut till Jonas Petter Olsson från "Ollas" 1 Östanbyn (senare Rökebo), blev denna fäbod inte mycket använd. Efter ett tiotal år blev Lars-Petter husbonde, men då han förblev ogift och därmed inga husdjur hade förutom häst, fick fäboden förfalla och revs. Knappast några rester visar var den stått.

 

2 s 3 "Anders-Pers". Sedan nr 3 Andersas delats i Zakris-Pers och Anders-Pers tillhörde gamla fäbodstugan Zakris-Pers och en ny stuga byggdes på den del som tillföll Anders Persson (Anders-Pers). Under första världskriget såldes en del av denna mark till S.J .A.B. skogen brukades av S.J .A.B. medan den odlade jorden och stugan arrenderades ut till bl.a. Hillström och Johan Olsson (Skommars). Stugan förföll och revs så småningom.

 

1 s 3 "Skommars", flyttades först till den s.k. Hamptäppan, vilken låg väster om dess nuvarande plats. Stugan finns kvar, men uthusen äro rivna. Jorden kan ej brukas, då den är så vattensjuk, att den ej bär häst och redskap.

 

nr 4 "Svens”. Hemmanet såldes 1913 av Aug. Andersson (Svens August) till grosshandlare Jonsson i Sandviken. Han drev den första tiden fåravel men större delen av den odlade marken arrenderades ut. Skogen skötte han själv med hjälp av häst och dräng. Fäboden förföll i brist på underhåll. 

Efter hans död såldes skogen till S.J.A.B., som i sin tur sålt den 1975 till Sandvikens Stad. Marken såldes dels till Sandvikens Stad, dels till Herbert Witte, som också köpte gård och uthus , men som sedan sålde marken till Sandvikens Stad. Gården och gårdsplan äges nu av sonen Lennart Witte. Uthusen äro rivna eller ombyggda.

 

nr 5 "Fjärsmans". Det finns inget hemman i Överbyn från vilket sålts så många hemman och tomter. Den siste bonden Kyrkvärden H. P. Hansson sålde gård och jord omkring 1920, då ende dottern gift sig och flyttat till Västerås Skogen såldes till S.J.A.B. Gården köptes av folkskollärare Vallgren, Gävle, och därefter av Karl Fredrik Jernberg och äges nu av Lisa Nyman. Av fäboden finnes ingenting kvar utom platsen med några rester av grundstenarna.

 

nr 6 "Jugas". Fäboden flyttades till Råbäcken på gränsen mot Backa-Jäderfors. På kartan står platsen som Jugas fäbodar. Vid den stora delningen av "Jugas" hemman på 7 barn övertog sonen Carl fäbodstället, byggde gård och uthus och flyttade dit med familjen och gjorde stället till bondgård. Av familjens tre barn, alla flickor, gjorde samtliga sin skolgång i skolan i Överbyn. De gick skolvägen morgon och kväll, fast det hände att de under värsta vintern måste bo hos sin farmor på gården nr 6 "Jugas".  Blev efter delningen hemman 6 s 6.

 

1s 6 "Svennas” (Högbergs) revs 1941 och flyttades till hemgården för att uppföras som bostad åt äldste ogifte sonen Konrad. Detta blev dock aldrig gjort. Omkring sekelskiftet köptes "Pellas" fäbodställe. Sven Johan Svensson sålde då sitt hemman 3 s 5 "Pellas" och flyttade till Torsåker.

På detta ställe fanns 2 stugor, den ena beboddes i flera år av skomakaren och gårdfarihandlaren Stålnacke, köptes av August Sundberg omkring 1920 och uppfördes som bostad åt honom själv (på Gustaf Hammars tomt mot Nackmur). Den andra stugan revs 1972 och uppfördes i Prästbricken som sommarstuga.

 

1 s 1 "Abrams" flyttades till Stråmur. Hela hemmanet såldes 19__ till Sandvikens Stad. Av fäboden är stugan kvar, men fejset blev rivet 1973.

2 s 1 "Lars-Hans" flyttades också till Stråmur. Riven och flyttad till Öjaren som sommarstuga omkring 1930.

 

2 s 4 "Huldas". Jonas Olsson från 3 s14 Ollas i Östanbyn gifter sig med Brita Andersdotter från 1 s 5 "Joners" den 28 mars 1864. Bor de första åren i soldattorpet efter soldaten Jonas Huld, som låg på Elof V. Larssons tomt på gränsen mot Jutbacksvägen och Lars-Hans, där jordkällaren ännu finns kvar.

Deras äldsta dotter Anna-Greta,  född 11/9 1863. har berättat, att då hon var en liten flicka på 8 år, minns hon då Överbyns skola brann 1874. Någon gång mellan 1868 och 1874 köpte de den mark från nr 4 ”Svens”, som sedan blev ”Huldas”.

 

3 s 4 ”Ol-Mats”. År 1868 flyttade dottern och mågen hos nr 4 ”Svens” till Överbyn från Bredmosstorpet i Sandviken, där de bott från sitt giftermål 1860. Laga skiftet pågick då i Överbyn och de fick jord från hustruns hem, som var nr 4 ”Svens”. Efter den förste ägaren heter gården ”Ol-Mats”. De skaffade sig även fäbod och gården med jord, skog och fäbod finns kvar i släkten. Ägare är nu son-son-son till den första ägaren, Bengt Olsson sedan 1970. 

 

 

Denna sida är en del av

www.thorsaker.se

Katarina Sohlborg - 2005-2014