Högbo Capell och Kyrka 200 år

av Elof Larsson (1905-1981), skrivet troligen 1977.

Detta är ett utdrag från ett av Upsala Domcapitels protokoll av år 1622.

Högbo var sedan urminnes tid en by i Ovansjö socken, en bland de äldsta och tillika den störste och folkrikaste.

"By" är ett ord, som förekommer över hela jorden och är en tendens till början av tätbebyggelse eller tätort. "Socken" vet man ej då ordet kom till men följer med kristendomens framträngande och är den kommunala motsvarigheten till församling.

Ang. namnet så har Högbo oförskyllt fått äran att kallas högland. Då våra förfäder, för att söka nya boplatser, drog norrut höjde sig marken mot än högre platser. Åarna, främst då Jädraån, visade också att de kom från vattenrika trakter med odlingsbara stränder.

Efter flera gammaldags omskrivningar blev namnet Högbo, vilket kan översättas med hög (högre) boplats.

Tidigare var denna plats en hednisk kultplats.

Det blev en lång och dryg dag, sabbatsdagen, för dem som ifrån Högbo skulle bevista gudstjänsten och vid begravningar var det än värre. I Överbyn finns ett minne kvar från denna tid. På gamla landsvägen mellan gården nr 6 "Jugas" och bron över Jädraån av år 1902 samlades kyrkskjutsarna för att göra sällskap till kyrkan och vägbiten fick därför namnet Kyrkgatan.

I Västanbyn anslöt skjutsar från Östanbyn och Västanbyn, så det syntes då högbyggarna kom till kyrkan. Vägen till Ovansjö gick då över Tuna och Backberg.

Så småningom fick dock Högbo-borna eget capell, som invigdes hösten 1622 av ärkebiskopen, men enl. gamla urkunder fick de bekosta det själva, dock med gratis präst var tredje söndag. Inföll denna söndag på en storhelg, uppsköts gudstjänsten till nästkommande söndag, ty vid storhelgerna skulle alla till sockenkyrkan.

Det var ett litet oansenligt capell som byggdes, 14 alnar långt och 6 alnar brett, c:a 8,5 x 6 m. Huruvida detta var kyrkorummet eller hela byggnaden råder delade meningar. Enligt vissa beskrivningar  fanns där både vapenhus och sakristia. Skulle detta tagas av dessa mått, blir icke mycket kvar till kyrkorum. Det troliga är, att dessa rum byggdes utanför kyrkorummet. Dessutom fanns två läktare på västra långväggen och södra gaveln, där vanligtvis pigor och drängar fick hålla till. Invändigt var capellet vitmålat och utvändigt rödfärgat. 

Enda prydnaden var i början en minnestavla i förgylld ram med bild av den korsfäste. Befolkningen skänkte textilier att pryda de nakna timmerväggarna med och legendarisk blev torparen Anders Larsson från torpet "Andersas" i Säveränge. Han sköt en björn med ovanligt fin teckning i skinnet. Han hade not så väl behövt de riksdalrar han fått, om han sålt skinnet i Gävle, men skänkte det i stället till sin hembygds kyrka, där det låg framför altaret. Detta skedde i senare delen av capellets historia. Om vi gissar på 1750 var då "Björn-Anders" 26 år.

En sjöman från bygden fångade en stör. Han lät preparera fisken och den hängde i många år i capellet för beskådande. Från denna tid är också en oljemålning på trä, med skulpterad och förgylld ram, som föreställer en äldre man knäböjande framför ett altare, ovanför densamma en flygande duva, konstnären okänd. Nattvardskärlen och andra värdeföremål förvarades i en järnbeslagen träkista.

Av dessa saker finns altartavlan och oljemålningen samt kistan kvar och förvaras i Högbo Kyrkas sakristia.

År 1744 invigdes en klockstapel till vilken skänktes (köptes?) minsta klockan i Ovansjö kyrka. Förutom denna klocka hade bruksherren skänkt en med följande inskrift: "Gudi till ära haver Kongl. Maj:ts Troman och Kammarherre Högvälborne Herren Herr Hans Hierta tillika med Högvälborna Fru Friherrinnan Fru Catharina Cederström, denna klocka till Högbo Capell förärat år MDCCXLIII (1743).

Enl. en karta över Västanbyn av 1767-68 låg capellet mellan Konsum och Godtemplarlokalen på tomterna stg 1457-1458, ägare Arne Mases resp. Stig Erik Hasselberg.

Invånarantalet i Högbo by var då capellet byggdes c:a 500 personer.

Trots att det var en kyrka tärde dock tidens tand hårt på den. En gammal anteckning säger att omkring år 1750 råkade det lilla skogscapellet i Högbo i förfall. Efter 150 år var capellet så nedgått, att det måste bli en genomgripande ombyggnad eller helt nytt.

År 1776-77 revs det gamla capellet och uppfördes och utökades till sin nuvarande storlek på den plats den ännu har i Överbyn. Även klockstapeln flyttades och uppfördes med sina två klockor i befintligt skick.

Till stor del tack vare bruksägaren änkefru Friherrinnan och Överstinnan Catharina Cederströms frikostighet anställdes en egen capellpredikant, så att gudstjänst kunde hållas varje söndag. Varje anställd på bruket hade ett s.k. avräkningskonto, där det även drogs en särskild avgift för capellpredikanten, förutom den skatt som utgick till kyrkan. Detta gällde givetvis alla i Högbo boende. De två första prästerna bodde hela sin tid i Högbo på bruket, medan den tredje fick flytta in i den då nybyggda prästgården 1799, som låg på samma plats som den nuvarande.

Den sista kyrkvaktaren vid capellet i Västanbyn blev också den första vid capellet i Överbyn, Per Åhs, född 1720 då 57 år gammal, men efterträddes ganska snart av piparen Anders Tapto, son till soldaten Anders Moberg, Bruket. (Pipare var någon sorts militärmusiker). Även skomakaren Olof Ekström, död 1798, är en tid skriven som kyrkovaktare.

Vem som var den förste klockaren ger husförhörsböckerna ingen lösning på. År 1783 anställdes Anders Vikholm, född 1754 i Ovansjö, som klockare och kyrkovaktare. Vikholmarna blev sedan kvar i kyrkans tjänst i tre generationer. Även han bodde de första åren på Högbo bruk. Ungefär samtidigt, som prästen flyttade in i den nybyggda prästgården, flyttade Vikholm in i egen nybyggd gård i Överbyn, som än i dag heter "Klockars", trots olika ägare senare åren. Till sin hjälp hade Vikholm ett psalmodikon, ett lådliknande instrumet med en sträng, vars noter var siffror och som spelades med knäppningar eller stråke.

Åtskilliga gåvor kom den nya kyrkan till del. Utom de saker, som överflyttades från Capellet i Västanbyn finns en serie av 15 biskopsporträtt målade av Magnus Hallman. Dessa är med all säkerhet skänkta av Catharina Cederström, sondotter till biskop Carl Carlsson, som var gift med Catharina Bröms, och som Catharina Cederström fått i arv. Som bruksägare hade hon mindre intresse av en massa biskopsporträtt utan skänkte dem till kyrkan, där det dessutom fanns god plats.

Landshövding Gyldenstolpe skänkte 1778 ett timglas till kyrkan. Kristallkronan längst fram i koret är skänkt av kapten Adolf Fredrik Nordenadler år 1896. Den största gåvan var  nog de 12 st. kungaporträtt, som kyrkan fick 1804 av samme man eller av dödsboet efter honom. För att få vetskap om denne man fordras litet släktkrönika.

Hans Hierta I och Catharina Cederström hade i sitt äktenskap 7 barn. Av dessa dog fyra i sin barndom och endast Hans Hierta II, född 1728, Catharina Margareta, född 1730 och Charlotta Catharina, född 1732, nådde mogen ålder. Efter Hans Hiertas I död 1754 blev hans enka ägare av bruket (enl. inbördes testamente skulle enkan sitta i orubbat bo) till sin död 1791, efter att ha varit enka i 37 år. Den äldsta av döttrarna, Catharina Margareta, blev gift med kaptenen vid Hälsinge R:te Teodor I Nordenalder. Denne blev sedermera Överstelöjtnant och chef vid detta regemente och bosatt på Åby i Hamrånge. Efter hans död 1772 flyttade enkan med sina 6 barn hem till Högbo. Endast 3 av barnen nådde mogen ålder: Teodor II, Adolf Fredrik och Christina Elisabet. Denne Adolf Fredrik, född 1763, var kapten vid Hälsinge R:te, men avbröt sin officersbana 1793 för att , som det synes, ägna sig åt brukets skötsel.

Bouppteckningen tog lång tid, innan arvingarna kommit överens om brukets framtida skötsel. Lösöret delades först, då herrgården omedelbart efter Cajsa Cederströms död började repareras.

Om tavlornas vidare öden vet man, att de hängde kvar i kyrkan till 1855 då det vid ombyggnaden av kyrkan togs ned och förvarades på den då nybyggda skolans i Överbyn vind, där de enl. anteckningar for mycket illa.

I en inventarieförteckning över kyrkans ägodelar av 1894 är inskrivet: 12 oljefärgstavlor över konungar av Vasaätten. Tillkomna 1804 och skänkta av kapten A. F. Nordenadler. Förvaras i Sandvikens festivitetssal. På bekostnad av Sandvikens bruk restaurerade av fröken Nyberg. Sandvikens festivitetssal måste vara nuvarande samhällsavdelningen vid Dal-Britas dammen, som var den första lokalen i Sandviken för "Nytta och Nöje", som Sigrid Göransson skriver om i sina memoarer. Åter till kyrkan kom de efter ombyggnaden 1915-16, då de var nyrenoverade.

I kyrkan fanns också porträtt av Ulrika Eleonora och Fredrik I, mindre storlek, konstären okänd, gåva av Theodor II Nordenadler, finnes nu också på herrgården. 

Ett flertal gåvor lämnades till kyrkan denna första tid bl.a. 

altardyna med silverspets och altarduk skänkta av Augusta Leijonflyckt, 

svart mässhake med mässkjorta till åminnelse av Översten Thor I Nordenadler, 

2 st. nummertavlor med 71 siffror, skänkta av klockare J. E. Lindholm 1888, 

1 st. kollekthåv av svart siden skänkt av Överstinnan Cederström, 

katafalk med svart kläde, d:o för predikstol och altare skänkta av konsul G. F. Göransson med anledning av hans hustrus begravning 1878, 

1 st. gipsbild föreställande Kristus på korset skänkt av konsul Göransson 1856, 

1 st. Kristusbild av terrakotta skänkt av kyrkoherde Noraeus, (bliv vitmålad 1896), 

1 st. altarduk av linne skänkt till julen 1895 av fröknarna Charlotta och Regina Noraeus, 

1 par armljusstakar skänkta av bryggmästare Andersson, Sandviken, 23 februari 1895.

1 st. silversked av mästersmeden P. Hammarberg vid Gammelstilla Bruk. 

Spegel, hårborste med kam samt klädesborste skänktes i början av 1890-talet av resp. klockare Lindholm och kyrkvärdarna H. P. Hansson och Olof Högman.

I inventarieförteckningar av 1894 fanns en kuriositet: 1 st. pall för kyrkotagnings- hustrur. Efter barnsbörd var kvinnan oren efter ett flickebarn 8 dagar och efter ett gossebarn 14 dagar. Hon skulle därför kyrktagas igen. Detta tillgick så, att kvinnan före högmässans början kom in i kyrkan genom stora ingången. I en del fall mötte prästen vid dörren, i andra fall stod prästen vid altaret. Utanför altarringen stod den omtalade pallen, på vilken kvinnan skulle knäfalla, medan prästen läste några bibelspråk, varefter han välsignade hennes upptagande i församlingen igen. Denna sed kom dessbättre bort på 1700-talet, men i enstaka fall levde den kvar mycket längre.

År 1820 fick Högbo sitt första kyrkoråd bestående av fjärdingsmannen Jonas Olsson från gården nr 6 "Jugas" och bonden Erik Jansson från gården nr 4 "Svens" (nuvarande Solbacka) för Överbyn, nämndeman Erik Forsman från Östanbyn och bonden Anders Olsson från s 23 "Jansas" för Västanbyn.

Omkring år 1837 fick Högbo sin första ledamot av kyrkorådet i Ovansjö. Detta var så fint, så titeln i kyrkboken på denne gubbe var Bonden, Bergsmannen och Kyrkorådsledamoten Elias Andersson, född 1792 på gården nr 1 "Eliases" i Överbyn.

Den klockstapel, som samtidigt med capellet flyttades från Västanbyn började efter någon tid lida av skröplighet och ett protokoll från 1814 berättar om att antingen måste den grundligen repareras eller byggas en helt ny. Det synes ha gått sakta med detta, för innan något blev gjort, synes lillklockan ha lossnat och slagits sönder. (Den som en gång kom från Ovansjö 1622). I och med reparation eller nybyggnad kom även förslaget om ett torn. Detta var det dyraste alternativet, men det blev dock ett torn, som invigdes 1824. Dess övre del hade då formen av en lanternin, dvs lika en fyrbåk, vars ljus visade sjömännen den rätta vägen. Den av Hans Hierta och hans hustru skänkta klockan var ensam klocka i tornet till den 26 maj 1859 på Trefaldighetsdagen, då en ny klocka invigdes, som hade följande inskription: 

På Högbo Capellags bekostnad gjuten i Gefle av Lindal & Rimer Anno MDCCL (1850). Prof. Micha 1 cap. 2 v.

Ett utdrag ur protokoll från den tiden. "En gammal spräckt klocka nedsmältes och med inräkning av dess värde kostade den nya klockan 318 Rd 40 sk. B:o.

Ang. betalning för orgeln, fanns icke pengar till denna, då ombyggnaden av kyrkan blev nog så dyr. Betalningen löstes så att Högbo bruk betalade orgeln och församlingen till dem fick göra  ränte- och avbetalningar.

Den första organisten var smedsonen Hans Petter Lindholm, son till mästersmeden Hans Lindholm, 1819-1855, Högbo bruk. Lindholm var organist 1856-1861, från sitt sjuttonde år till sitt tjugoandra, då han efterträddes av sin bror Jan-Erik Lindholm, som var organist 1861-1892. Denne var endast 15 år, då han tillträdde platsen och blev senare även folkskollärare. År 1892 flyttade han till Sandviken och blev förste läraren vid Sandbacka Norra.

Folkskollärare och organist  J. E. Lindström

   - " -                      - " -     Emil Wahlkvist   

   - " -                      - " -     Alfred Falk        

   - " -                      - " -     K. G. Forsberg    

1892-1900

1900-1918

1919-1953

1953-

År 1949, under komminister Sparrsteds tid, skedde den senaste restaureringen. Ny altartavla, ny predikstol, nya bänkar och elvärme installerades. Altartavlan och bilderna på predikstolen samt färtsättningen av hela kyrkan utfördes av professor Olle Hjortsberg. I samband med denna restaurering insamlades medel till en tredje kyrkklocka med inskriptionen: "Gud till ära". Kyrkklockan skänktes av bygdens folk.

I samband med denna ombyggnad skänkte kantor och fru Alfred Falk en dopskål och syföreningarna i byarna skänkte ___ st. lampetter.

Husförhöret var också en av de kyrkliga aktiviteterna. Det har ju berättats många historier om prästens finurliga frågor och den stackars drängens tokiga svar och bondmorans myckenhet av mat, men dessa saker var nog mest historier. Det viktigaste var att kontrollera kyrkboken, i detta fall kallas den husförhörsboken. Födde, döda och äktenskap fördes omedelbart in i kyrkböckerna men pigors och drängars flyttningar inom byn och socknen fördes in första vid husförhöret. På den s.k. gamla goda tiden var personer utan fast egendom tvingade att ha en husbonde, annars kunde de tas för lösdrivare, såvida de inte kunde uppvisa papper eller betyg från föregående husbonde eller prästen att de var arbets- sökande.  Före industrins och titeln arbetare hade alla titeln dräng t.ex. då smeddräng nu smidesarbetare, utom inom hantverket, där titeln var mästare och gesäll. Den s.k. lösdrivarlagen överlevde sig själv, den avskaffades ej förrän 1965. Dessa husförhör levde för Högbo och övrig landsbygd kvar in på 1920- talet, innan mantalsblanketten blev allmän.

En annan aktivitet var den sångkör, som 1885 bildades med organisten J. E. Lindholm som ledare och som fick stor betydelse för gudstjänsterna både i kyrkan och det nybyggda missionshuset. Åren 1892-1900 var folkskolläraren J.E. Lindström ledare. År 1900 började körens första storhetstid. OD-isten Rickard Vikmark tillträdde då platsen som pastorsadjunkt i Högbo och övertog ledarskapet. 

Övningar hölls tidvis två gånger i veckan, ena gången i Överbyns skola, andra gången i skolan i Östanbyn. Förutom sång hemmavid företogs utfärder till grannsocknarna, där sångstunder anordnades. Vikmark var även en av stiftarna av manskören Sångarfanan i Sandviken. Då Vikmark år 1908 lämnade kören och efterträddes av Johan Lundgren kunde en viss avmattning märkas, men redan 1911, då Arvid Rönnlund tillträdde, var kören på topp igen.

Den kyrkliga verksamheten hade breddats. Överbyns skola och Godtemplar- lokalen i Västanbyn var platserna för underhållning och föreläsningar. Programmet hade nu ökats med musik av trio bestående av Emil Wahlqvist, piano, Per Forsberg och L.P. Andersson, 1:a resp. 2:a fiol, tidvis utökad till en kvartett med trädgårdsmästare Sporre, klarinett. Under Sandegårds första tid fortsatte fram- gångarna. Denne folkbildare ordnade föreläsningar. Tyvärr tog hans engagemang i Sandviken så mycket av hans tid, att sångövningarna blevo lidande för att så småningom helt upphöra.

Vid Littmarks tillträde låg körsången helt nere. Båda makarna var musikaliska, han violinist och tenorsångare, hon sopransångerska. Fru Littmark bildade Högbo damkör med en helt ny generation flickor.

År 1919 tillträdde Alfred Falk platsen som lärare och organist och inledde sin långa musikaliska gärning. Då en damkör allaredan fanns bildade Falk en manskör. Underlaget räckte inte till en fullgod kör, men viljan fick hjälpa upp, vad som brast i kunnighet.

Efter Littmarks avflyttning går de båda körerna ihop och 1925 är kyrkokören intakt igen. Intresset var gott med övning en gång i veckan i Överbyns skola. Medlemsantalet var från början 15. Kören medverkade vid de kyrkliga högtiderna och andra tillfällen. Tillsammans med en kvartett bestående av Arne Jansas och Artur Westling, violiner, Barbro Pettersson, altfiol, och Helmer Högman, cello, ordnade kören vid ett flertal tillfällen musikgudstjänster.

Kören är sedan många år ansluten till Ärkestiftets kyrkosångarförbund och har deltagit i ett flertal kyrkosångarhögtider, nämnas kan rikssångarhögtiderna i Stockholm, Uppsala och Göteborg. Kyrkosångarmedaljen i guld för minst 20 års sångargärning har tilldelats ett flertal medlemmar.

Sedan 1925 har kören hälsat våren välkommen, de första åren från bönhus- backen och sedan vid Högbo bruk och varit vårfirandets arrangörer, men de senaste åren har detta övertagits av Sandvikens stad.

Ledare för kören sedan 1959 är kantor Karl Gustaf Forsberg. Genom sin kunnighet har han lyckats få fram en kör, som väl fyller sin plats i det kyrkliga arbetet. Samtidigt som Forsberg övertog kören bildade han även en ungdomskör och senare även en barnkör. De har under årens lopp berikat många högtider i kyrkan och glatt många med sina ljusa röster.

Samarbetet mellan dessa två fortgick dock, det blev bara namnen som skilde dem åt, högkyrklig och lågkyrklig. Efter ett besök och på initiativ av dåvarande komministern i Ockelbo E.J. Ekman beslöts bygga en egen lokal och 1878 byggdes det s.k. bönhuset och Högbo Missionsförening bildades. Detta var då en hela bygdens angelägenhet och arbete och material skänktes från alla gårdar. En skuld på endast 1500 kronor återstod. Från denna tid kommer bland pålysning- arna i kyrkan kallelse till symöten. Om dessa gällde bönhusets syföreningar, som bildats för att hjälpa till med avbetalningarna eller om kyrkan hade börjat med egen syförening är oklart. Några år senare bildades Östan- och Västanbyns syförening, men denna har alltid gått i kyrkans regi.

Genom att P.P. Valdenström var lektor vid Borgarskolan i Gävle 1874-1905 kom församlingen i kontakt med honom och hans försoningslära och år 1890 anslöt sig församlingen till Svenska Missionsförbundet och namnet ändrades till Högbo Friförsamling. Någon direkt brytning med kyrkan medförde inte detta, men en viss medlemsminskning blev dock följden. Samarbetet med nya kyrko- herden, J. Fryklund, som själv en gång varit missionsförbundare, blev gott.

Efter Noraeus död 1896 blev Högbo platsen för adjunkterna och namn som Rickard Vikmark och Arvid Rönnlund gjorde att kyrkan började dra folk igen, särskilt ungdom.

Trots intresserat arbete av medlemmarna kunde verksamheten i Missionshuset inte hållas igång. Genom utflyttning och att de gamle gick bort en efter en anslöt sig missionsförsamlingen till Sandvikens Missionsförsamling 1943. Frågan är nu om det gamla bönehuset skall förfalla eller om den största lokalen i Högbo kan räddas. Efter ett byggnadsförbud på c:a 25 år undrar man och dödsdomen är definitiv.

Logen fick hålla sina sammaträden i den 1933 nedbrunna skolans kommunalrum hyresfritt till i november 1894, då lokalerna skulle användas för skolans behov.

Den 9 november 1895 kunde en egen lokal invigas, som låg på Lars-Hans- gårdens parkeringsplats. Denna lokal var skänkt till föreningen av Brukspatron Lundeberg på Forsbacka som ägde Högbo, Forsbacka och Oslättsfors, revs och fraktades från Oslättsfors till nämnda plats.

Det blev schism inom föreningen om äganderätten till lokalen, om det var föreningen eller den bildade byggnadsföreningen. Till otrivseln bidrog nog också att brukspredikanten sedermera kyrkoherden Johan Fryklund sade vid en högmässa i Högbo kyrka: "Där Herren bygger ett tempel, där bygger djävulen ett näste". Detta tolkades så, att den under uppförande goodtemplarlokalen var ett djävulens näste. Slutet blev att lokalen revs och flyttades till sin nuvarande plats i Västanbyn. De flesta medlemmarna från norra delen var från bruket medan Överbybönderna ställde sig skeptiska till denna församling. Inte för att de söpo mer än i de andra byarna.

År 1893 bildades i Överbyn en nykterhetsförening, Blå Bandet, av den då nyinflyttade folkskolläraren Jonas Lindström. Blå Bandet var en förening av nykterister från olika religiösa samfund. Vid starten hade denna förening c:a 80 medlemmar och hade fram till 1940 Missionshuset som sin lokal.

Inte var lokalerna i Överbyns skola lämpliga att sitta och höra föreläsningar och se skioptikonbilder i skolbänkar och på gymnastikredskap, men dessa församlings- aftnar var trivsamma i all sin enkelhet.

Genom att Högbo Capellförsamlings innevånare fick betala den sedvanliga kyrk- skatten till Ovansjö och dessutom betala sin egen präst framkom tid efter annan förslag om utbrytning från Ovansjö och bildande av egen församling. Detta framfördes också vid biskopsvisitationen av Johan Olof Vallin 1837 av kapten Nordenadler på Högbo bruk och av konsul Göransson vid ärkebiskop Reuterdahls besök 1858. Denna ansåg att flera skäl talade för detta och uppdrog åt kyrkoherden i Ovansjö - prosten Hillberg, att på en stämma efterhöra Högbo- bornas önskan. Dessa uttalade sig enhälligt för bildandet av egen församling.

Högbo hade då sedan 1864 varit egen socken eller kommun. Den 8 november 1863 hade Högbo sin första kommunalstämma och valde då ordförande och vice ordförande i kommunalstämma och -nämnd.

Kommunalstämman:

ordförande Inspektor Axel Öhman, Högbo bruk, åren 1864-67 och efterträddes sedan av bonden Erik Olsson från gården "Erik-Ols" 6 s 5 i Överbyn, åren 1868-1889, och som efterträddes år 1900 av Ingeniör Tord Magnusson, som då började sin långa kommunala gärning.

vice ordförande bonden Erik Olsson 1864-67, se ovan, bonden Olof Olsson 1868-69 från gården, som förr hette Hedmans 5 s 5 i Överbyn och bror till ovannämnde Erik Olsson, båda födda på gården 1 s 5 "Jon-Ers", som numera heter Höögs, bonden Lars Jonsson 1870-71 från gården 1 s 6 "Svennas", som numera heter Högbergs.

Kommunalnämnden:

Ordförande    Inspektor Axel Öhman

   - " -             bonden Erik Olsson

   - " -             Ingenjör Tord Magnusson

v. ordförande  bonden J. Huldsson (*)

   - " -             bonden Olof Olsson

   - " -             bonden Lars Jonsson

1864-67

1868-1889

1890-

1864-65

1866-69

1870-71

Genom Sandvikens tillväxt och allt flera lagar och påbud blev det sedan skolade män från Sandviken, som övertog kommunens skötsel. 

Hur kontakten med sockenborna sedan blev har det aldrig berättats något om, men Noraeus var ungkarl och lite av en enstöring och sina kontakter hade han på bruket. Göranssonska familjen hade lämnat Högbo 1868 och flyttat till Sandviken, men mycket av smidet och hela jordbruket fanns kvar, så det fanns både inspektorer, bokhållare och rättare att umgås med. En person som Noraeus med säkerhet umgicks med  var Kommissionslantmätaren Carl Johan Sellberg (inflyttad från Fritsla 1870 men utflyttad till Ovansjö 1873, där han dog 1886). Noraeus tog då hans dotter Selma Carolina Sellberg, född 1870, till sig som fosterdotter. Präst-Selma blev sedan hennes namn.

I något av de första protokollen för Högbo Missionsförsamling står också antecknat, att Noraeus levnadssätt lämnade en del övrigt att önska, så han var nog inte någon ofta anlitad predikant i bönhuset trots att det denna första tid tillhörde kyrkan närstående Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.

Två ogifta prilliga systrar till Noraeus bodde även i prästgården likaså hans mor. Det talas mer om Noraeus svaga och dåliga sidor, men sällan om hans starka. Att ensam sköta kyrkobokföringen de första 10 åren av ett så expanderande samhälle som Sandviken vart nog inte det lindriga arbete, som det var meningen att han skulle få, då han fick platsen i Högbo. Dessa som utan vidare lämnade sitt arbete och ibland även familj och barn och vistades på obekant ort vållade nog de största problemen.

År 1881 fick Noraeus en "personlig adjunkt" Fredrik Nilsson till sin hjälp, som dock flyttade redan året efter. Denne efterträddes av Axel Leonard Brundin, som fick sin placering i Sandviken med titeln brukspredikant och som i sin tur efter- träddes av Johan Fryklund, som sedan blev kyrkoherde.

År 1896 den 3/3 avled Noraeus i en ålder av 82 år. Hans grav finns på Högbo kyrkogård, där även hans mor vilar. Hans två systrar överlevde honom och dog 1898 resp. 1904, och vilar i samma grav.

Efter Noraeus död skulle den gamla prästgården rivas och en ny skulle uppföras. Systrarna Noraeus nekade dock att flytta, då de påstod sig ha rätt att bo kvar till döddagar. Till sist kunde de dock övertygas, att detta var tjänstebostad för tjänst- görande präst och icke för efterlevande familj eller syskon. De köpte då gården nuvarande Överbyvägen 34, där Rickard Jonsson nu bor.

Röstningen 1862 mot 1909 skedd efter den s.k. fyrktalslängden, en graderad skala efter inkomst och förmögenhet, där de förmögna helt dominerade röstningen. För att menige mans röster skulle få göras gällande, meddelade Göransson att han icke skulle utnyttja S.J.A.B.s 20024 röster. Likaså meddelade Ingeniör Lundeberg för Högbo bruk att han nedlade sina 1319 röster och stationsinspektorn Vallin för Gefle-Dala Järnväg sina 1415 röster. Röstningen utföll så, att Göranssons och Kyrkorådets förslag antogs med 5655 röster mot Forsmarks förslag 2130 röster. En tröst för Forsmark var att om det varit vårt nuvarande röstsystem 1 man - 1 röst, som gällt, så hade hans förslag vunnit med 95 mot 94 röster.

Vidare beslöts att hos Kungl. Maj:t söka stadfästelse på detta beslut, att hos domkapitlet anhålla att till Högbo få kalla en adjunkt för en årlig lön av 2.200 kronor jämte fri bostad i Högbo gamla prästgård, som skulle repareras. Vidare beslöts, att av S.J.A.B. inköpa fastigheten Charlottenberg, nuvarande Högbo- vägen 18 och numera riven, för 10.000:- kronor och tacksamt mottaga kyrkan och därtill bredvidliggande kyrkogård.

På en kyrkostämma den 30 oktober 1899 beslöts att upphäva det tidigare fattade beslutet om reparation av prästgården och riva densamma istället och uppföra en helt ny prästgård, som är den nuvarande.

Huvudpersoner:

Carin Matsdotter, berättare, född 1867 på gården "Pellas" 3 s 5 i Överbyn och bosatt där som gift med Sven Johan Svensson från gården "Lars-Hans" i Överbyn. Gifta 1888. Var som ung tidvis piga i prästgården och som äldre och gift hjälpte hon till vid större samlingar där.

Ärkebiskop Anton Niklas Sundberg, född 1818 - död 1900, ärkebiskop 1870. Var en av sin tids mest markerade personligheter på gränsen till härsklystnad. Sundberg var känd för sitt robusta språk både i predikstol, riksdag och privat och otaliga äro historierna om honom.

Året är omkring 1890. Det hade under veckan varit biskopsvisitation i församlingen. Nu var det söndag och avslutningen skulle ske i Högbo kyrka med predikan av ärkebiskopen och därefter middag hos kyrkoherden. Denne stod nu vid kyrkan i sällskap med kyrkovärdarna, Olof Högman från gården "Dunders", kyrkvärd 1882-1909, och H.P. Hansson från gården "Fjärsmans", kyrkvärd 1884-1910, för att motta ärkebiskopen och hans värd Consul Göransson med följe. 

Tankarna gick dock till den väntande middagen. Maten klarade kvinnorna av så den vållade inga problem. Värre var det med dryckjom. Nyss hade ovannämnda Carin Matsdotter fått sina förhållningsorder: Jag vet att ärkebiskopen vill ha supen till maten, men om vi nu dukar med brännvinsglas, så blir det att jag bjudit ärke- biskopen på brännvin och mitt rykte är ju skamfilat tidigare hos de frireligiösa, så vi får göra glasen i ordning men ej sätta fram dem på bordet, sen får vi höra och rätta oss efter biskopens kommentarer.

Efter gudstjänsten var det så dags för kyrkoherdens middag. Ärkebiskopen, som ju var hedersgäst, gick först, fick först av sig ytterkläderna och var efter en lång och intensiv predikan torr i halsen, så han tog sig en titt på matbordet och kvaliteten på drickat. Det blev en chock! 

- Värden, kyrkoherden, hallå, kom hit! Vad ser jag! Är det meningen att vi inte ska få supen till maten, eftersom det inte finns några glas. Har käre bror blivit nykterist eller än värre pietist! Enligt vad jag minns från vår Uppsalatid, var kära bror den som minst av allt spotta i glaset.

Kyrkoherden verkade chockad, men innerst inne var han nöjd

. - Ursäkta, ursäkta, det är pigorna som slarvat! Carin, Carin (Matsdotter) kom hit! Jag har ju sagt till, att biskopen vill ha supen till maten och så finns det inga glas. Sätt fram dem nu så bordet blir färdigt!

Innan kvällen hade ryktet gått runt byn, att Noraeus, som den kyrkans man han var, icke serverat brännvin på visitationsmiddagen, men då blev biskopen förb.