Från gamla tiders Högbo
 

av Robert Littmark 

(Komminister i Högbo 1919-1924)

 

ur Sandvikens Tidnings Julnummer 1923?

 

 

Ett utmärkande drag för vår tid är dess nyvaknande intressen för gamla tiders liv i helg och söken. Härmed må nu några bidrag lämnas till kännedom om särskilt det kyrkliga livet i Högbo i form av utdrag ur gamla protokoll. De äro icke valda efter någon särskild princip och må tala för sig själv.

 

Till att börja med kunna vi nämna något om en person som spelade en rätt så stor roll i gudstjänsten förr i tiden. Till hans utrustning hörde en gammal inventarieförteckning för 1798: En rock av brunt kläde med blå krage och uppslag. En karbas. Ett spö av träd. En ljussläckare. En ny stav tillkom år 1821.

 

Om ett val av kyrkvaktare berättar ett protokoll från samma år:

S.D. Efter förut skedd pålysning söndagen förut sammanträdde efter slutad Gudstjenst samtelige Capell-Lagarene för at välja kyrkovaktare i den afledne Ol. Ekströms ställe. Ibland sökande till denna syssla var ingen mer närvarande, än afskedade Clarinette Blåsaren Anders Andersson Tapto ifrån Öfrabyn, hvilken blef i hela Capell Laget förordnad att vara kyrkovaktare vid Högbo Capell, åtnjutande han, Tapto, dervid den lön, som vanligen åtföljs denna syssla, dock med det förbehåll, att Han för detta år kommer att uppbära hälften af Lönen, och kommer den andra hälften att tillfalla Ekströms enka.

 

Kyrkorådet i Högbo räknar sina anor från den 24 sept 1820. Ledamöter i det första kyrkorådet voro: uti Öfrabyn Fjerdingsmannen Jonas Olsson och Bonden Eric Jonsson; uti Östanbyn Nämndemannen Eric Forsman och i Västanbyn Bonden Anders Olsson.

 

I Jan. 1822 hölls i kyrkans sakristia en överläggning, ”hvad utväg borde vidtagas för att få vedaflämningen till kyrkan fullgjord”. Denna fungerade icke tillfredsställande, ty, heter det, flere söndagar efter hvarandra, och det icke sällan under den starkaste köld, hade pastor saknat all eldning i sakristian, och dessutom äfven stundom af samma orsak på de dagar i veckan, då skriftebarnen infunno sig till förhör i sakristian, varit nödsakad att tidigare än han ämnat afbryta med undervisningen, emedan de icke kunnat uthärda flera timmars stillasittande i det kalla och oeldade rummet. - - -

 

Den 20 juni 1824 hålles ett sammanträde i Högbo Capell för att utnämna klockare efter den genom döden afgångne klockaren Anders Vikholm. Det var Prosten Anders Hedman i Ofvansjö, som satt ss ordförande då. Det heter där bland annat: Pastor anförde: ”att Capell Predikanten Hoberger, genom det han längre tid förestått sången under vaccancen, tillräckligen dokumenterat sig ega skicklighet till ifrågavarande sysslas bestridande, och att Vikholm Erik (en son till den aflidne klockaren) som har behaglig röst, märkligen förkofrat sig i sången, men att han ”ännu är oöfvad i skrifning och oförfaren i barnaundervisningen”, hvarför han ock för närvarande icke kan anses som alldeles competent sökande, men likväl säkert bliva det för framtiden.

I anseende till denna och flere sig företeende omständigheter, fant Pastor tjenligt göra Församlingens Respective Röstägande ledamöter föreställning att nu öfverlämna lediga Klockare Sysslan åt Capell Prästen Hoberger”. Hoberger blev ock vald, men det betonades, att när Hoberger flyttar och nytt val förrättas ”Erik Vikholm, efter förvärfvad skicklighet, kunde till klockare blifva befordrad”.

1 febr 1829, således efter fem år, skedde nytt val af klockare efter Hoberger, som afflyttat, och hade då Eric Vikholm anmält sig såsom ende sökande. Efter förut vederbörligen aflagt prof ”uti sjungning och kyrkomässningen” blef han också enhälligt vald, men, heter det, ”med de villkor likväl, att han borde förvärfva sig större färdighet i skrifning och i synnerhet uti Nya Psalmbokens Choraler, hvilket ock Vikholm utfästa sig att, inom ett år härefter, fullgöra (Den Wallinska Psalmboken av år 1819 blef enligt Capell Lagets fattande beslut, antagen till offentligt bruk vid den allmänna gudstjänsten i Högbo Capell Juldagen den 25 December 1828).

 

Det är för oss alla bekant, huru noga man denna tid var att alla församlingsmedlemmar, som ej voro ovillkorligen förhindrade, besökte den allmänna gudstjänsten. Ett exempel bland många andra huru man gick till väga för att återföra den försumlige till pliktens väg visar oss följande protokoll från den 28 maj 1837:

Till följd av 2 § i kyrkorådsprotokollet af den 5 sistlidne mars, hade fd Skjutsrättaren Jakob Olsson i Westanbyn och Drängen Erik Larsson i Östanbyn genom Sexmannen Olof Andersson i Westanbyn blifvit lagligen kallade att i dag inför kyrkorådet sig infinna för att erhålla varningar och föreställningar för deras försummelse af den Allmänna Gudstjensten

Vid efterfanns Jakob Olsson närvarande; och när han tillspordes om anledningen till sitt uteblifvande från Guds Hus, hvilket han erkände fortvarit nära ett års tid, kunde han väl därtill icke föregifva någon giltig ursäkt, men trodde sig  i detta afseende icke vara så brottslig som en del andra, hvilka tillbringade tiden på Gästgifvaregården i stället för att han hemma på Söndagen läste Guds ord.

 Sedan ordföranden förklarat att andras större brottslighet icke tjänar till någon ursäkt för Jakob Olssons, och att en rätt kristen icke försummar den Allmänna Gudstjänsten därföre att han hemma kan läsa Guds ord, ty detta bevisade ingen sann Gudsfruktan, och det vore ett brott emot den Allmänna ordningen och medförde mycken förargelse i församlingen, och sedan Jakob Olsson fått tjenliga föreställningar för sin försummelse, lofvade han att framdeles bättra sig, samt tillsades att afträda.”

 

Beträffande drängen Erik Larsson, så blev han, enligt samma protokoll, för sitt uteblifvande dömd att böta 32 skilling banko till kyrkan och de fattiga samt ålades, vid förnyat vite av 1 riksdaler och 16 skilling samma mynt, att efter nästa lagliga kallelse sig inför kyrkorådet inställa.

Redan efter en vecka den 4 Juni sammanträder åter kyrkorådet, varvid drängen Erik Larssons varning för uraktlåtenhet att besöka den Allmänna Gudstjänsten är det enda ärendet.

Därom heter det i protokollet: ”Efter förnyad kallelse genom Sexmannen hade nu Drängen Erik Larsson i Östanbyn sig inför kyrkorådet infunnit. Vid tillfrågan om Erik Larsson 8 dagar förut erhållit kallelse att inför kyrkorådet sig infinna den 28 nästl. Maji, svarades ja, och kunde han sitt uteblifvande icke anföra något lagligt hinder, hvarför han underrättades om de honom enligt lag ådömda böter 32 skilling banco.

 

Kyrkorådet förehöll sedan Erik Larsson allvarsamt hans ovärdiga och okristliga lefnadssätt i anseende till fyllerilasten hviklken beherskande honom helt och hållet, samt hans försummelse af den Allmänna Gudstjensten.

 Honom fördes till sinnes hvad olyckligt slut han omsider skulle komma att taga, då han genom dryckenskap förstörde, vad som borde och kunde sparas till bergning på gamla dagar – då han genom ett ovärdigt uppförande förverkat andras medlidande, och i synnerhet att han genom sin synd gjort sig ovärdig Guds nåd och förbarmande, samt igenom försummande af Gudstjensten, der han åtminstone kunde höra Guds ord, då han sjelf var högst usel att läsa det, gjorde det omöjligt för sitt samvete, att erhålla någon sann väckelse. 

Detta förelades honom allvarligt till eftersinnande, och lofvade Eric Larsson, att hädanefter bättra sig.”

 

 

Den 26 Okt 1845 samlandes man för att bestämma om en sådan för oss så främmande sak som grunderna för en ny Bänkdelning i Capellet och beslöts därvid:

 

1        att kyrkovärdarna sitta i den första onumrerade bänken.

2        att egn. Bönder och Landbönder sitta efter åldern i de föjande bänkarna, hvarvid dock iakttages; att då ingen Gammel Far finnes på hemmanet, bör den som nu förestår hemmanet äga företrädesvis rätt till bänkrum något längre fram än dess ålder bestämmer; ty eljest kunde det hända, att tvänne ifrån samma hemman kunde komma att sitta längre fram, än den som är ensam på sitt hemman, hvilket skulle synas orätt.

3        att bondänkor skola sitta i den ordning, som deras afledna mäns åratal bestämmer.

4        att gifta bondsöner och mågar upptagas och beräknas ibland bönderna.

5        att sedan erfordeligt antal bänkar härtill blifvit afdeladt, så upplåtes: en bänk för äldre Torpare: en för Dagkarlarne vid Bruket: en för Soldaterna och vidare för utanvids- männen, så många som erfordras, samt därefter sitta bondsöner, utanvidssöner och drängar efter åldern.

6        att det antal personer, som indelas på varje bänk bestämmes till 12 à 13.

7        att utanvidsmäns Enkor, sitta, liksom Bondenkor i den ordning, som deras afledna mäns årtal bestämmer

 


 

 

 

Denna sida är en del av

www.thorsaker.se

Katarina Sohlborg - 2005-2014