Historik om Säveränge

av P G Berggren (1866-1956, Kalltjärn, Järbo)

Denna text är i genealogiskt avseende ej alltid överensstämmande med kyrkböckerna för Högbo socken. Kompletterande uppgifter införda i marginalen.

 

 

Om byns troliga uppkomst, belägenhet.

Säveränges by i Högbo socken är den nordligaste och nyaste, samt även den minsta av socknens byar.

Byns namn Säveränge torde kunna härledas av den dyrika lilla Åtuln med rik vass- och sävväxtlighet, likaså på mer och mindre sank- marker i omgivningen, som var beväxta med ängsgräs och säv, som användes till slåtter. Det utgjorde långa tider huvudfodret för kor, getter och får. 

Om tidpunkten för första bebyggelsen och nybyggarnas namn äro vi ännu helt okunniga om. Med hög grad av säkerhet kan dock antagas att första bosättningen skedde omkring 1650-talet. Flera skäl tala för att så är fallet. Vi veta att Högbo sockens byar hade sina skogs- marker betydligt blandade om varann tills byskogs- delningen skedde ungefär på 1680-talet. Då måste Säverängs- hemmanet tidigare varit skattelagt, ty annars hade det ej kunnat få sin skog till ett samman- hängande skifte, omgivet på alla sidor av Västanbyns skogar. Säverängesbonden hade redan då, på 1660-talet uppröjt en större myr till en del ängsmark för slåtter, ett stycke utanför och norr om Säveränges nog senare fastställd skogsgräns.Vid byskogsdelningen tillerkändes dock Säveränges- bonden änget i form äganderätt på Flyktmyran och är ännu så gällande. Den nu s.k. Erik Ols myr eller änget. 

Men att Säverängeshemmanet skattelagts senare än de andra tre högbobyarna synes därav att samtliga dessa byars hemman äro i en sammanhängande nummer- följd från 1 till 23, med början i Överbyn från 1 till 7, Östanbyn från 8 till 14, Västanbyn från15 till 23. Hade Säveränge skattelagts samtidigt eller före, hade det nog kommit med i samma nummerföljd. Då det hemmanet nog senare blev skattelagt blev det ej Västanbyn 24, ehuru det var omringat av Västanbyskog, utan Säveränge No 1, och så brukade man förfara vid den tidens skatteläggning.

I likhet med de flesta skogsbyarnas tillkomst trodde man att det skulle vara någon Finne som var förste odlaren. Så har även Säveräng , enligt sägen. Men det finns ingenting som tyder på att så varit fallet. Ty det finnes ej, och har nu veterligt ej funnits något finskt namn på myrar, ängar, backar, höjder eller platser, som har ens en antydan om finskt ursprung, vilket är vanligt där finsk bosättning ägt rum. Folk- typen har aldrig erinrat om finskt ursprung, ej heller språket. Även är byn för nära, den säkert i någon mån befarna vägen Högbo - Ockelbo, ty finnarna voro illa tålda. 

Det är betydligt troligare att antaga, en vildmarksälskande man med likasinnad kvinna eller hustru ifrån någondera av Högbobyarna flyttat ut ett stycke till skogs för goda jakt- och fiskemöjligheter, samt om hälsa och bleve dem bevågna - grunda ett hem för sig och sina efter- kommande. De hade där till svedjeskogen runt om sig, som efter bränning gav dem råg till bröd. Kanske det börjat bli smått om och långt till den i de äldre byarnas närhet. Säverengesnybyggaren skall, enligt en sägen, ha anlagt sin första bostad ett stycke nordväst om där byn nu är belägen.

 

På den första platsen blev senare odling benämnd Källsvedjan. Rester efter första boplatsen voro ännu synliga på 1870-talet. Sägnen berättar att då han upptäckte den lilla sjön, flyttade han bostaden närmare den och bosatte sig på en backe å vilken bondgården alltid varit och är belägen. Platsens nybyggare - vem och vad han än var - sökte hos myndigheterna skatteläggning för sig på ett hemman om 2 öresland. Och som kronan enligt myndigheterna fortfarande hade gott om mark på området, beviljades ansökan, och kronan erhöll 3 __t för 2- öresland för skogsområdet.

Den person som bosatte sig och skaffade sig äganderätt till Säver- ängeshemmanet var nog en mera utpräglad skogs- samt jakt och fiske-intresserad man än hungrig på jordbruksskötsel. Ty hade hans största lust varit odling av större arealer och skötsel av dem hade han aldrig bosatt sig och förskaffat sig skatteskyldighet där. Ty odlings- möjligheterna har alltid varit och äro små, emot de övriga Högbo- byarna. 

All åkerjord som kunde brytas för odling och brukning måste ske med drygt, segt och tidsödande arbete med sten och åter sten. Det måste bli små arealer mellan de grövre och större stenhögarna. men då stenen är bruten till lämpligt djup - ibland med sprängning, är jord- månen av god beskaffenhet. Längre fram i tiden, i mitten av 1800- talet då även myrjord började anses odlingsbar, blev en del ängs- mark och myrmarker uppodlade. Men även där fanns sten i grunden som var till hinder vid brukningen. Ofta lider byns myrodlingar av dåliga avlopp för dikes- vattnet, och tidvis t.o.m. översvämningar.

Av dessa orsaker är myrodlingarna små arealer. Åkrarnas stora spridning gjorde brukningen tidsödande och kostsam. Man måste skänka sin beundran för all den energi, seghet och uthållighet Säver- änges befolkning och odlare nedlagt under oftast vidriga förhållanden med sten, sumpmark och vatten. Största arealerna i ett stycke torde knappt i något fall överskrida ett tunnland. Numera äro många av de små ägorna helt övergivna och igenväxta med skog, efter att i 100- talet år varit odlade och brukade. Men likadant sker nu överallt i skogsbyar i hela landet. 

De första hundra åren av Säveränges bebyggelse var jordbruk, kreatursskötsel, svedjning för råg, samt jakt och fiske de enda utkomstmöjligheterna. Något senare fick också skogen värde genom kolning åt järnbruken, som började anläggas i Gästrikland i senare delen av 1700-talet. Först på 1850-talet började timmer- skogen få något värde, då plank och bräder började säljas på världsmarknaden. Säverängesbönderna, som hade rikligt med grov skog försummade ej det tillfället att utvinna inkomst. I delägarskap med några Västanbybönder anlades en primitiv vattensåg i den närbelägna ån, där den bildar ett litet vattenfall, där byborna hade sin skvaltkvarn. 

Den nyanlagda sågen var mycket enkel och tung- arbetad, ty redan 1863 utdömdes den av ägarna. Nytt bolag bildades med tio lotter, varav Säverängesbönderna ägde drygt hälften, och andra närbelägna skogsägare den andra delen. En byggmästare från Valbo anställdes som ledare av byggandet. Deltagarna tillhandahöll också mer eller mindre byggkunnigt folk för arbetet. Sägen blev nog efter tidens krav någorlunda modern, och blev flitigt använd så långt den ringa vatten- tillgången räckte. Bäst var det vår och höst. Nu blev en uppgångens tid för byns folk. Timmer avverkades och framkördes till sågen, som då tidvis gick dygnet runt. Det grova timret sågades till 2 och 3 tums plank, 9 och 10 tum breda, som efter nödtorftig torkning kördes till Gävle och såldes.  Driften och försäljningen av sågat virke var efter tidens krav så stor, att Säveränges- bönderna fingo "brädbergsman" som tilläggsnamn, gentemot att en del bönder i Ovansjö och Järbo kallade sig "järnbergsmän", emedan de sysslade med grövre järn- tillverkning som binäring. Genom skogssågarbetena fingo alla byns arbetsföra personer fullt och mera lönande arbete. Så nu blev nog den bästa tid, som någon där förut upplevat sedan byns uppkomst.

 

I slutet av 1890-talet var sågverket utslitet och byggnaden började förfalla, och allt var omodernt. Med den otillförlitliga  vattentill- gången ansågo deltagarna det ej vara lönt att modernisera den. De stora skogsbolagen hade nu kommit igång med inköp av timmer överallt. Sågverket revs och såldes. Nu finnes knappt något spår kvar av anläggningen. Sågplatsen, och där de stora sågspåns- högarna lågo, växer nu frodig barrskog.

Vid utskiftningen av kronoallmänningen till Säveränges nyskatte- lagda hemman beaktades av skogstilldelnings- myndigheterna hemmanets ringa odlings- och jordbruksutveckling, utan ansåg nog att skogsbruk måste bli den viktigaste utkomstmöjligheten för framtiden, och måste därför tilldelas desto mera skogsmark. Men som skogsmarken även innefattade myrmarker till c:a 1/3 av arealen blev ytvidden ännu mera utökad eller sammanlagt c:a 1700 tunnland eller 850 tunnland per öresland, (odlad jord c:a 25-30 tunnland däri inräknat) vilket nog är det största arealen per öresland räknat i närliggande socknar. 

Det säges att här i Norrland är skogen beräknad vara ett stöd för jordbruket. Men för Säveränges del bör man vända på satsen och säga, att det lilla jordbruket utgör ett stöd för skogsbruket. D.v.s. ger möjlighet att kunna föda hästar och kor åt gården och familjen, vilkas huvudarbete blir skogsbruket. Jord- och skogsarealen sammanlagt är i Högbo, Ovansjö och Järbo socknar 220-250 tunnland per öresland, i Säveränge c:a 850 tunnland per öresland.

 


 

Om de till namnet först kända i Säveränge boende.

Efter denna översikt om Säveränges troliga uppkomst, belägenhet, natur och betingelser, skall jag nu försöka göra en utredning och historik om där bosatta släktens folk och deras förhållanden och öden i den mån de finnas kvar i gamla handlingar, minnen och sägner. Men varifrån nybyggaren var och hans namn veta vi ej nu. Men att det fanns upparbetad jord, samt bostads- och andra behövliga byggnader och äganderättsbevis till alltsammans är ju fullgiltiga bevis att förfäder funnits där i tre, möjligen fyra generationer före de personer vi nu känna till.

Den först till namnet nu kända Säverängesbonden var Erik Olsson, om vilken vi säkert vet, att han var (troligen) måg (ej son) till sin företrädare, vars namn är okänt. Av allt att döma hade denna till namnet okände bonde åtminstone 2 döttrar (och ingen son) varav en är gift med Erik Olsson. Den, som (troligen) senare blev gift med andra dotter hette Anders Larsson. Enligt ett gammalt papper, sökte Anders Larsson hos en myndighet att erhålla andel i hemmanet, men fick avslag. Han fick då i gengäld rättighet till ett större torp från hemmanet.

Det tillförsäkrades honom nu genom torpkontrakt, som intecknades i hemmanet, och stadgas vilken odlad jord och någon rätt till ytterligare odling, samt ängsslåtterområden. Torpet erhöll därtill skogsrättigheter för gårdsbyggnader, husbehovsved, stängselvirke, lövtäckt, bete för kreaturen m.m. Samt vidare rätt att på hemmanets skog årligen avverka kolved, kola och sälja c:a 60 stigar kol om året. För kol- veden skulle torparen till bonden betala 2 1/2 skilling (5 öre) för varje stig kol. Torparen skulle åt hemmanets ägare utföra ett dagsverke för varje årets månad, men då erhålla kost av bonden. Denna arbetsavgift avsåg delaktighet i hemmanets skatter. De tolv dagsverkena uttogos vanligen under sommarens brådare tid. Dessa torprättigheter som bestämdes att gälla i tre släktled, eller fyra generationer intecknades i hemmanet för framtida säkerhet. Detta fullföljdes av samma släkt i c:a 175 år. Torpet och gården fick namnet "Andersas" efter förste innehavaren, namnen Anders Larsson (sonen) omväxlade sedan hela tiden ägde bestånd.

I kyrkliga urkunder berättas att Högbobyarnas folk byggde sig ett eget kapell, som var 14 alnar långt och 10 alnar brett. Det stod i närhet av vägen i Västanbyn. Korfönstret var av riktigt glas. Kapellet invigdes av ärkebiskop Kenicius i mitten av 1600-talet (1622) och var då rödfärgat utvändigt, men vitkalkstruket invändigt. Kapellet smyckades av bygdens folk med diverse prydnader. Så berättas bl.a. att Björn-Anders som bodde långt bort i skogen fällde en björn med det allra vackraste skinn och skänkte det till kyrkan. Sedan låg det i långa tider framför altaret som en matta. Mycket troligt är att Björn- Anders och torparen Anders Larsson i Säveränge var samma person. I den skrift varur ovanstående är hämtat framgår tydligt att björnskinnet blev skänkt till kapellet långt efter invigningen.

 


 

 

 

 

 

 

Bonden

Olof Ersson 1710-1774

gift 1733 med

Karin Hindriksdotter

1707-1770

barn:

Margta 1734-

Elisabet 1737-1819

Karin 1740-1792

Anna 1743-1772

Erik  1745-1775

Olof  1748-

 

dottern

Elisabet  Olsdotter

1737-1819

gift 1756 med

Anders Larsson

1724-1797

 

sonen

Erik Olsson

1745-1775

gift 1768 med

Karin Andersdotter

1750-1823

 

 

Hemmanets första delning och tilldelning av torp.

Erik Olssons efterträdare som bonde men ej som ägare av Säver- ängeshemmanet var hans måg Nils Olsson.. Han var född 1760, men varest är ej bekant. Han kom till Säveränge, blev gift med bonden Erik Olssons enda dotter och barn Karin Ersdotter, som ensam ärvde hemmanet efter fadern, som dog 1787. Karin Ersdotter var född 1769 och gifte sig 1787 eller 1788, således vid 18 eller 19 års ålder. Giftermålsårtalet finns ej angivet, men i en handling från 1788 är Nils Olsson nämnd som bonde på hemmanet, men ej som ägare, och han blev det heller aldrig. Han dog 1811 vid 51 års ålder. De hade 7 barn: Erik Nilsson f.1789, Olof f.1791, Lena f.1793, Karin f.1795, Brita f.1799, Anders f.1802 och Nils f.1806. 

Erik var vid faderns död 22 år gammal och övertog skötseln av hem- manet med hjälp av syskonen. Så fortgick det i 26 år under moderns regentskap eller till den 4 juli 1837, då modern sålde hemmanet till äldste sonen Erik och yngste sonen Nils med ett öresland till vardera för ett pris av 800 R-d, tillsammans 1600 Riksdaler. De äldre barnen var då redan gifta, de yngre något senare. Erik hade en giftasvuxen dotter. Nils Nilsson, som den ena halvan av hemmanet bodde då i gårdens drängstuga, varför familjen en tid kallades "Drängstuas". Han byggde sedan egen ny gård och uthus på backens norra sida "Nygårds", som ännu finns kvar i gott skick. 

 

 

 

Bonden

Erik Olsson

1745-1775

gift 1768 med

Karin Anderssdotter

1750-1823

barn:

Karin 1769-1847

 

änkan omgift 1776 med

kolaren 

Olof Göransson

1749-1817

 

mågen Bonden

Nils Olsson

1760-1811

gift 1788 med

Karin Ersdotter

1769-1847

barn:

Erik  1789-1862

Olov  1791-1839

Lena  1793-1863

Karin  1795-1878

Brita  1798-1798

Brita  1799-

Anders  1803-1885

Nils  1806-1881

Olof Nilsson, näst äldste sonen hade långt tidigare fått sig tilldelat ett torp, och byggt gård, uthus? nordväst om bondgårdsbacken. Efter Olof Nilssons död delades torpet mellan sonen Erik Olsson och systern Karin, gift med Olof Olsson Ljuvling. 

 

Uppgiften om Olof Nilsson måste vara felaktiga, hans efter- kommande ättlingar har i sin ägo lagförda handlingar, som visa att Olof Nilsson genom testamente av ett äldre barnlöst par, som bott i denna gård fått allt efter detta par. Efter Olof Nilssons död gifte änkan Carin Pehrsdotter om sig med torparen Per Jansson. Denna uppgift är hämtad ur ett utdrag av Häradsrättens Dom- bok från Tinget den 13 dec. 1849 där Per Jansson instämt Erik Falk och Nils Nilsson för att de "egenvilligt avhänt Jansson 23 st. sågtimmer". Carin Pehrsdotter inställde sig som kärande enligt fullmakt och vann målet. Ett rivande fruntimmer, tydligen.

Kontrollerat och tillagt av Helmer Högman.

 

Barnen Erik och Karin bosatte sig i Västanbyn efter torpets återgång till stamhemmanet 1895. Kontraktet hade gällt till 1900, då Erik Olsson dog.

Anders Nilsson fick också av modern ett torp, som till bostad hade en från gården flyttad kammarbyggnad, varav gårdsnamnet "Kammars" kom. Han var gift med Karin Järner från Kungsfors. De hade två barn.Sonen Erik Andersson övertog torpet efter fadern och byggde helt ny bostad. Några år därefter köpte han ett hemman i Backa, Ovansjö och flyttade dit år 1882. Den nya byggnaden användes en tid som skolhus men revs och såldes senare.

Dottern Lena var gift med en Anders Persson, troligen från Valbo, hade också ett torp söder om bondgården, kallad "Fasters". Anders Persson fick på äldre dagar medalj för god odlargärning. Sonen Per Nilsson brukade torpet i 25 år, flyttade sedan till Norrvall och därifrån till Årsunda, där han köpte ett hemman, Lund N:r 9. De hade 5 söner och 2 döttrar. Brukningsrätten var tre generationer, men utkomst- möjligheterna var så dåliga att torpen gick tillbaka före kontrakts- tidens utgång.

Karin Ersdotters två andra döttrar, Karin, gift med Olof Anders- son från Västanbyn (Lustigs-Olle), Brita, gift med bonden Hans Anders- son från Överbyn (Förars). Enligt delningsprotokollet fick de vid arvsskifte 145 Riksdaler vardera, och "äro därmed väl förnöjda".

Karin Ersdotter var vid sitt frånfälle 68 år och hade varit ägare c:a 50 år av hemmanet, ensam. Nu ansåg hon nog att hon genom delning till 5 av barnen gjort sitt bästa för en någorlunda tryggad framtid. Med alla sina avkomlingar i senare led som en tid orsakade rikedom i Säveränge, så förtjänar hon namnet byns stammoder mer än någon annan.

 


 

Om uppkomsten av Tångs torp.

Hittills har nu, med stöd av gamla papper redovisats om att i byn fanns 1837 och länge därefter 2 bönder och 4 torp, (och Olof Nilsson torps delning i två, Erik Ols och Ol Ols) 5 torp och gårdar. Men det fanns ännu därtill två äldre torp med gårdar varom det ej nu några skriftliga uppgifter om deras tillkomst. Men som de obestridligen funnos, ja en av gårdarna finns ännu kvar, ehuru ombyggd, har ned- skrivaren härav utformat en teori eller ett förslag om hur torp och gårdar tillkommit, och synes mig svårt att få någon annan förklaring om.

Början göres med Tångs torp, som nog är den äldsta av de två torpen, troligen det äldsta av alla Säveränges torpen, och har säkert varit ett soldattorp. Namnet "Tångs" som alltid varit namnet tyder på detta. Säverängeshemmanet var allt för litet för att ensamt utgöra soldatrote, var väl som en del förenat med andra hemman i Högbo, t.ex. i Överbyn. Soldatens lön på den tiden var att han från något av soldatroten hemman avdelades ett torp, innehållande någon odlad eller odlingsbar jord, jämte myr- och ängsslåtter så att en, eller då torpet mer odlats kunde föda två kor jämte en del smådjur. 

Soldaten fick av hemmanet skog, timmer och virke för nödiga gårdsbyggnader, och därtill i någon mån hjälp med byggnanderna av rotebönderna. Torpet fick innehavas av soldaten och hustruns livstid utan alla avgifter. Soldattorpen voro på den tiden begärliga för giftas- vuxen ungdom emedan både torp och gård på så sätt erhölls för livstiden och nära nog gratis. I de fall soldatrotarna voro bildade av många hemman återkom soldattorpsutlämningen endast vart 75 eller 100 år, ibland kortare. Vi anta nu att Säveränges- bonden kom i tur att utlämna soldattorp i första hälften av 1700-talet någon gång. 

Så skulle Tångs torp tillkommit den tiden. Och soldaten hade namnet Tång, ty soldaterna hade på den tiden enstaviga namn, ej heller son- namn. Efter första soldatfamiljens död fortsatte av någon anledning, som är okänd, hans avkomlingar att inneha torpet till 1863, då gården upphöjdes till bondgård, emedan en bondson ifrån Nygårds som där erhållit hemmansdel och hustru från Tångs, och bosatte i Tångsgården. Hans namn var Nils Nilsson, men då blev hans namn "Tång-Nils". Han ombyggdde och förbättrade gården, som ännu finnes kvar, och namnet är ännu "Tångs".

 


 

Om uppkomsten av Skräddars torp.

Det andra torpet, som det ej heller finnes något skriftlig uppgift om när och hur det kom till hade namnet "Skräddars", och hade sin lilla gård nedom bondgårdsbackens södra sida. Torpet kan ej gärna ha till- kommit efter 1787, det är då Karin Ersdotters far dog, och hon ensam ärvde hemmanet. Hon blev strax därpå gift, och fick snart många barn. Det förefaller högst otroligt att hon då lämnade ut torp till någon "oskyld", och i så fall skulle det säkert vara omnämnt i delningsprotokollet av år 1837, där alla hennes torp nämnes, som äro upplåtna, och ännu omöjligare efter 1837. 

Därför måste "Skräddars" torp tillkommit före 1837, och då troligast under hennes fars, Erik Olssons tid, och till någon inom släkten. Har ett förslag om torpets tillkomst. Erik Olsson och Anders Larsson voro gifta med var sin syster till förra ägaren, och således svågrar. Erik Olsson hade ensam hela hemmanet, Anders Larsson ett förmånligt torp från det. Erik Olsson hade ett barn, Karin Ersdotter. Vi veta att Anders Larsson hade en son Lars Andersson, men han kunde därtill haft flera söner och döttrar, som vi ej vet något om. 

Det kan tänkas att Anders Larsson haft en dotter, som blivit gift med en skräddarkunnig man, och de erhöllo torp av sin moster och hennes man, Erik Olsson. Eller hade Anders Larsson en son som blev skräddare. Det tror jag mindre på, likaså att det upplåtits åt någon utom släkten, eller att torpet fanns före Erik Olssons tid. Torpet var det minsta av alla, innehades av "Skräddars" till 1876, då det revs.

 


 

Om Forsbergs torp.

År 1825 uppkom ännu ett torp bland Säveränges förut så många torp. Det var ånyå tur för Säveränge att utlämna ett soldattorp. Den nya soldaten, som även blev korpral hette And. Gust. Fors- berg, troligen född i Järbo. Forsberg fick även hustru i Säveränge, en dotter till sin granne "Andersas" Lars Andersson, till vilken han enligt gamla anteckningar tycks ha stått i mycket gott förhållande bl.a. testament- erade Lars Andersson till sin måg A.G. Forsberg en tredjedel av sitt torp, att innehavas så länge torprättigheterna bestodo. Testamentet stadfästes vid tinget. Lars Andersson gjorde detta emedan han trodde att hans son ensam skulle kunna uppe- hålla honom på ålderdomen.

Forsberg erhöll även en tredjedel av skogsrättigheterna, däribland att vart tredje år kola 60 stigar kol, samt en tredjedel av torpets jord m.m. Andersson förbehöll sig endast rätt att få gräva upp ett land där han kunde sätta 6 kappar potatis, och därtill få så mycket korn att han kunde skörda en halv spann ( = 2 fjärdingar eller en 1/4 tunna).

Lars Andersson dog även hos Forsbergs på 1830-talet. A.G. Fors- berg dog på hösten 1861, hustrun senare. Härmed är nu redogjort för åtta torpens mer eller mindre säkert kända tillkomst och tiden därför.

N:1 Tångs 1725, Andersas 1766, Skräddars 1775, Fasters 1815, Ol.Nils sedan Erik-Ols 1818 och efter delning Ol.Ols.Ljuvlings 1840, Kammars 1833, Forsbergs 1825.

 


 

Ytterligare om hemmanen efter delningen 1837. Gamla gårdens hemman.

Vid första delningen av hemmanet 1837 övertog Karin Ersdotters äldste son Erik Nilsson halva hemmanet och gamla bondgården. Men hans bondetid blev kort, ty han dog redan 1843 (efter 6 bondeår) vid 46 års ålder, och efterlämnade förutom hustrun, som också hette Karin Ersdotter, den gamla modern Karin Ersdotter, 3 döttrar, av vilka den äldste även hette Karin Ersdotter, samt en son Nils Ersson, 15 år gammal. Modern till Erik levde ännu och framtill  1847 (4 år senare). Hon var då 78 år. Således fanns i gården 5 kvinnor, 3 med samma namn, samt en 15-års pojke, alltför ung att övertaga hemmanet. [här har PG Berggren avvikande uppgifter emot kyrkböckerna, se vidstående förteckning]

Det vart nu nödvändigt att få en bra karl till gården. Den saken löstes genom att Karin Ersdotter (dottern) gifte sig med en Jan Erik Falk. Han var född i Svärdsjö, hade varit dräng i Kalltjärn, men var nog vid denna tidpunkt dräng hos Erik Nilsson. Gifter- målet kom till stånd hösten 1844, och de övertog då hemmanet genom arv och till det mesta utlösen av andra arvtagarna. Falk kom i betydlig skuld för hemman och lösegendom. Kanske gården ej heller var skuldfri efter delningen 1834, 8 år tidigare. Det finns ingen skriftlig handling kvar som utvisar detta. Men vi vet att Falk några år därefter var i svårt trångmål för skulder. Den största skulden var hos brukspatron på Högbo bruk (Nordenadler, ej Lundeberg).

Denna hade hjälpt Säverängesbonden med lån, möjligen och troligen med avsikt att så småningom komma över det skogrika hemmanet. Falk började ana oråd, och lyckades genom förmedling av Brita Berggren på Ockelbo- krogen få låna 2000 R:r av hennes broder, bonden Per Jönsson i Tomtnäs, Ockelbo. 

 

 

 

 

Bonden

Erik Nilsson

1789-1862

gift 1820 med

Brita Olsdotter

1792-1835

barn:

Karin  1820-

Anna  1821-1822

Anna  1822-

Brita  1826-

Nils  1828-1910

Märta  1831-

 

mågen Bonden

Jan Erik Falk

1808-1885

gift 1841 med

Karin Ersdotter

1820-

barn:

Erik  1842-1861

Brita Stina  1845-

Olof  1847-

Karin  1850-

Anna  1853-

Nils  1855-

Margta  1857-

Anders  1860-

Maria  1864-

 

 

Det berättas att då Falk kom till brukspatronen för att betala skulden, blev denne bestört och ville veta vem, som hjälpt honom, samt vägrade till en början att taga emot pengarna och återlämna skuld- sedlarna, men måste till sist ändå göra det. Falk var sedan mycket tacksam för hjälpen, och bevisade sedan sin tacksamhet på flera sätt, och blev efter åtskilliga år skuldfri och mera till, ty nu började komma då det blev stigande priser och lättare avsättning för plank och bräder. Det var då, som sågen vid ån byggdes. Plank och bräder sågades samt kördes till Gävle och såldes, så Falk ansågs som en burgen man. Han dog 1880, hustrun 1879. De hade 8 barn, 3 söner och 5 döttrar, som omnämnes längre fram.

 


 

Om delningen av Nygårdshemmanet samt om Nygårdssläkten.

Som förut nämnts övertog Karin Ersdotters yngste son Nils Nilsson halva hemmanet, 1 öresland 1837 och byggde "Nygård". Han hade 3 söner och 1 dotter, som blev gift till "Svens" i Överbyn. Hemmanet delades mellan de 3 sönerna. Son n:r 1 Olov Nilsson erhöll 1/2 öresland och blev kvar i hemgården. Han var gift med Karin Hans- dotter från "Eliases" från Överbyn. De hade 9 barn, sönerna Nils- Olov, Hans-Petter och Gustav samt döttrarna Margareta, Brita, Karin, Lotta, Märta och Maria, som blevo bosatta på olika orter.

Son n:r 2 Nils Nilsson erhöll 8 penni  ? och bosatte sig på "Tångs". Hustrun var från "Lars-Hans" i Överbyn. Han kallades "Tång-Nils" på grund av gårdsnamnet. Han hade en son och flera döttrar. 1887 sålde han hemmanet på auktion, det inropades av hans broder Erik Nilsson för 5000 kr. Han reste till Amerika och blev där farmare. De ännu levande barnen är Erika, bosatt i Salem, Oregon U.S.A. samt Karin som är bosatt i Nebraska. 

Son n:r 3 Erik Nilsson erhöll 4 penningland av hemmanet. Han blev gift hos "Förars" i Överbyn, och övertog där sedermera hemmanet. Han hade flera barn, både söner och döttrar. Han bodde tidvis i Säveränge och tidvis i Överbyn till att börja med, samt började även bygga gård vid sågvägen. Efter det han 1887 köpt broderns hemman, som rest till Amerika, blev han mera bofast i Tånggården en tid. År 1900 flyttade familjen till Förars slutgiltigt. Av deras barn lever Erika och Elida, gift med Emil Eliasson, Överbyn. Erika är gift med Olov Andersson, bosatt i Kungsgården.

Son n:r 4 Anders Nilsson reste till Amerika vid 18-19 års ålder. Han gifte sig där med Brita Jönsson från Förars i Överbyn. Han blev farmare därute och var det till sin död. De hade 6 barn, varav 3 lever, John, Esther och Rut. John har varit farmare men arrenderar nu bort famren och Esther har varit lärarinna. De är bosatta i Aurora, Nebraska.

 


 

Säveränges gårdar och befolkning.

Det skedde en stor utökning av byns gårdar och folkmängd under stammoderns Karin Ersdotters levnadstid och ännu mera en tid senare. Då hon föddes 1769 var det endast en bondgård, där hon var enda barnet, samt 2 torp, "Andersas och Tångs", med tillsammans kanske 12-15 personer. Vid hennes död  1847 var där 2 bond- gårdar, som c:a 15 år senare delades till 3. Samtidigt fanns nu 8 torp, och folkmänden ökad till omkring 40 personer, som fortsatte att öka c:a 20-25 år. Karin Ersdotters barn och barnbarn var ett fruktsamt släkte, som denna tid blev den folkrikaste i byns historia för lång tid framåt. 

Kreatursstocken var också under 1863-1870 störst. Enligt noggrann beräkning fanns då i byn c:a 10 hästar, ett 40-tal kor, samt ett obestämt antal ungdjur, samt getter och får, och ofta en gris i flera av gårdarna. Så nog hade folket ett drygt arbeta att på sommaren slå och frakta ihop föda åt alla dessa djur ifrån åkrar, ängar samt myrarna. Som föda åt getter och får togs också betydligt med löv, på vintern även tallris. Det förefaller nu underligt att de små jordbitarna och de små kornäa kunde ge näring åt den matfriska barnskaran och de äldre folket. Förmodligen erhölls ännu en del råg genom svedning, trots att förbud var utfärdat. En del fingo ju böta för de olagliga svedjande, säkert också i Säveräng. 

Jakten och fisket spelade nog också en betydlig roll för folkför- sörjningen. Skogarna och sjöarna var fulla av vilt och fisk. En del födoämnen köptes, mjöl, kaffe och kryddor av olika slag. Kaffet dracks sparsamt, en eller två koppar dagligen. Arbetsförtjänsterna var över- allt mycket låga. Skogsarbete, som var det vanligaste, gav i regel c:a 1:50 per dag, allra högst 2 kr. Redskapen var också sämre än nu. Dagsverken betalades med 1 kr. per dag då mat erhölls, eljest kr. 1:50.

Alla byns många bostads- och ladugårdar samt allehanda uthus voro sammangyttrade på ett område på c:a 2-2,5 tunnland av den steniga och delvis fuktiga marken. Familjerna bodde och lågo mest alle- samman i köken eller "stugan", som de då kallades. Övriga bostads- utrymmet var en liten förstugkammare. I den bodde vanligen de gamla eller eljest arbetsoförmögna personer. I bond- gårdarna och de bästa torpstugorna fanns ytterligare ett rum med eldstad, dessutom fanns i bondgården bagarstuga samt på vindarna enkla rum, som kallades "nastun". Där låg ungdom av olika åldrar en stor del av året, det fanns ju fårskinnsfällar och getskinn att ligga under, så inte behövde de frysa. Dessa förhållande gäller ej bara Säveränge, det var lika överallt i landet på den tiden.

Tiden 1863-1876 var byns barnrikaste tid. Då fanns där c:a 25-30 barn i åldern upp till 20 år, alla friska och livliga. Man kan förstå vilket ståhej det var då i byn, då 15-20 barn i alla åldrar samlades för lek och upptåg, i byn sommartid, på sjön Åtulns istäcke vintertid.

Tiden 1835-1875 var en ständigt uppgående tid beträffande arbetsför ungdom, men alltefter de växte upp spriddes de flesta åt olika orter och yrken eller arbeten. I början av 1800-talet [felskrivet? menas i slutet av?] började folkmängden minska, orskakerna var nog flera. En betydande sådan var att de 1837 tillkomna torpens giltighetstid för 2 generationer i några fall började utgå. I varje fall började dessa torps innehavare känna sig osäkra i byn för sin och sina barns framtid, och sökte genom köp eller arrende skaffa sig större jordbruk med säkrare innehav för framtiden.

 


 

Skolan i Säveränge.

Barnen i Säveränge, samt ett 15-tal barn i Stabäck voro före 1873 hänvisade till kyrkskolan i Högbo, och det var en 6-7 kilometer dit, d.v.s. 12-14 km. daglig skolgång. Att det under sådana förhållanden ej kunde bli skolgång för barn under 10 år är föga troligt. Hösten 1873 ordnades en skola för traktens barn. Den inrymdes då i bonden Anders Sjöbergs kök i Stabäck för en 6 veckor lång termin på hösten. Gårdsfamiljen fick den tiden bo i bagarstugan i byggningen, och lärarinnan, som då var nyexamin- erad, fick bostad i kökskammar- en. Hennes namn var Lisa Jönsson född hos "Förars" i Överbyn. 

Som köket-skolrummet ej var stort, kunde endast de 2 yngsta klasserna få rum där, medan de äldre klasserna fortfarande fick gå till Högboskolan, så var förhållandet i lång tid. Skolterminen därefter blev på försommaren 1874 och 6-veckors terminen hålls då i Skönviks arrendegård i större förstugkammaren med samma lärarinna, som även då bodde i gårdens kökskammare. 

På hösten 1875 flyttades skolan till Säveränge, och fick där lokal för både skola och lärarinna i en av torparen Erik Andersson nybyggd gård. Där hyrdes ett rum till skolrum och ett åt lärarinnan, som nu var en annan än förut. Där i Kammarsgården var skolan några år (1882- 83) då Erik Andersson rev gården för bortflytt- ning. Då fick skolan lokal i Mobacka, Stabäck i en av lägen- hetsägaren Erik Abrahamsson nyligen tillbyggda gård med 2 rum, varav det ena blev skolsal, och det andra lärarinnebostad. Här fortsatte skolan till i början av 1900-talet, då församlingen byggde nytt skolhus i Skönvik. På 1930-talet, då barnantalet starkt minskat i skolområdet, samt busstrafik Ockelbo- Sandviken öppnats, fick barnen åka till Högboskolan, och skolan i Skönvik indrogs.

 


 

Olov Nilsson köper hemmanet.

På våren 1896 erbjöd Olov Falk sin morbror Nils Ersson att köpa hemmanet. Han var då 68 år och ansåg sig för gammal därtil. Hans yngste hemmavarande son Olov Nilsson övertog köpet. Han var gift med Maria Eriksson född i Flaxen 1869. De övertog också gårdens alla lösegendom samtidigt genom köp av föräldrarna. 

När nu Olov Nilsson blev ägare till Säveränges äldsta gård av hemmanet uppstod ett egendomligt förhållande. Ty han härstam- made på både sin faders och moders sida i direkta led från hemmanets första kända ägare Erik Olsson på 1750-60-talen, och troligen även från första kända upphovsmannan till Säverängesbyn. 

Vilket bevisas genom följande: På fädernet var Olov Nilssons fader son till Erik Nilsson, vilkens moder Karin Ersdotter var dotter till Erik Olsson. På mödernet var hans mor Maja Forsberg dotter till Elisabet Larsdotter och hennes man [läs far] Lars Andersson, son till Anders Larsson (Björn-Anders), som också var gift med en dotter till Erik Olsson.

 


 

Nils Ersson och hustrun samt deras efterkommande.

Nils Ersson och hustrun var båda födda 1828. De gifte sig 1859 och fick 4 barn, 3 söner och 1 dotter.

Sonen Anders Gustav född 1861, gift med Brita Kajsa Sjöberg i Stabäck. Hon var enda barnet till bonden Anders Sjöberg i Stabäck, som var född hos "Kammars" i Säveränge. De hade 9 barn, 4 söner och 5 döttrar.

Sonen Per Erik född 1862 och gift med Anna Olsson från Västanbyn. De hade 3 söner.

Dottern Brita Stina född 1864, gift med soldaten och Sandviks- arbetaren Per Rask.

Sonen Olov född 1868, gift med Maria Eriksson från Flaxen. De hade 4 barn: 1.Elin, gift med Gösta Wallberg, 2.Hanna, gift med Emil Johansson, 3.Albin, 4.John, gift med ______________. De båda sönerna övertog hemmanet gemesamt.

 


 

Tre av Säverängesbönderna säljer sina hemman till Korsnäs A.B.

Den mest tragiska händelsen i byns historia inträffade (enligt nedskrivarens mening) år 1890. Tre av byns bönder började de sista åren av 1800-talet anfäktas av lust att sälja sina hemman. De ekonomiska förhållande för jordbruk och skogsbruk voro den tiden, som många gånger både förr och senare, dåliga. Den mest drivande eggelsen till försäljningen torde ha kommit från yngste sonen till bonden Erik Falk. 

Efter föräldrarnas död, då han erhållit sin arvslott, begav han sig till Gävle, där han etablerade sig som handlare en kort tid med 2 egna butiker, samt blev gift där. Efter några år blev han bankrutt och riskerade fängelse för vårdslös bokföring. Han fick omsider, genom hustruns broder Lindkvist, plats som inkasserare vid Gävle gasverk. En av svågrarna sysslade bl.a. med mäklaraffärer av egendomar, o.d. med biträde av Anders Falk. 

Dels i ekonomiskt intresse, dels i oförstånd eggade han de 3 bönd- erna att gemensamt sälja sina hemman, som voro skogrika och ansågs begärliga för affärer. Omsider lyckades nämnda herrar få de 3 bönderna att underteckna ett försäljningskontrakt, så formulerat, att ombuden fingo gårdarna "på hand" en viss tid (t.ex. 1 år) att de, eller genom ombuden någon annan köpare ej hade rätt att köpa hemmanen till då överenskommet pris. 

Dessa agentombud lyckades inom den utsatta tiden intressera Korsnäs bolag för köpet, som kom till stånd våren 1900. Den gemensamma försäljningssumman var enligt 80 eller 82000 kr.  Härav erhöll Nygårds-Olov c:a 30000 kr., ty han hade mesta och grövsta skogen. Erik Nilsson c:a 25000 kr. och Hans Lind 25000 kr. Avträdandet av jord och skogar skulle ske till påföljande 14 Mars, men för skogen genast. Olov Nilsson förbehöll sig dock bostadsrätt för sin yngste son Gustav i en mindre sommarstuga vid gården under ett visst antal år, och den förmånen utnyttjade Gustav. 

En del av bönderna ångrade sig nog sedan. Dels ansågo de, och troligen med rätta, att de sålt alltför billigt, samt förlorat sina goda och vidsträckta jaktmarker, dels funno de, att de erhållna pengarna voro odryga än de först tänkt sig, och än det jord och skog förut lämnat dem. Då ett bolag överkommit ett skogshemman, återvinnes aldrig mer dess skog, möjligen den odlade jorden för bönder. Inga betingelser finnas för att Säveränge åter kan bli vad det var före försäljningen. 

Nygårds-Olov Nilsson köpte strax därpå av sin hustrus födelse- hemman i Överbyn lite jord med dito skog, samt en liten gård som upprustades där de bodde jämte barnen till sin död. 

Erik Nilsson hade i Överbyn sin hustrus hemmansgård att flytta till, och där de även före tidvis bott.

Hans Lind blev kvarboende på sitt hemman några år som arrendator, och köpte därefter ett hemman i Ovansjö och bodde där några år. Sålde det sen, och köpte en bostad i Västanbyn, där han bodde till sin död.

Sedan Korsnäs-bolaget övertagit de tre hemmanen uppdelade de deras jord i 2 lika stora delar. Den nya arrendatorn på ena halvan, O. Wahllund, fick Nygårds-gården till bostad, H. Lind bodde kvar i sin gamla gård, ävenså Linds efterträdare. "Tång-gården" stod tom och blev ödegård. Efter något tiotal år, då arrendatorn i Nygårds flyttade från byn, sammanslogs jorden från alla 3 gårdarna, och brukaren bodde i Lind-gården. De andra gårdarna användes endast av skogshuggare och körare. Delar av sämre och längst bort belägna odlade jorden övergavs och har börjat återgå till skogsmark.

 


 

Om Forsbergs:

förutom äldsta dottern Maja-Stina, gift med Nils Ersson hade soldaten A.G. Forsberg ytterligare minst 4 barn.

Äldste sonen Olaus Forsberg, gift och bosatt i Vrånga. De hade två döttrar.

Andre sonen Anders Gustav blev skräddare i Högbo. Var gift 2 gånger och hade 2 söner, August och Per, varav August var skräddare i Sandviken och Per i fädernegården. A.G. Forsberg var därjämte lång tid kyrkovaktmästare och kyrkvärd i Högbo.

Dottern Märta, gift med Hans Andersson, som senare tog namnet Hedlund var bosatt några år i Skönvik, men flyttade sen till Söderala. De hade 4 barn.

Yngsta dottern Anna, gift med torparen Olof Olsson i Stabäck, flyttade till Kalltjärn 1881. De hade 2 söner och 2 döttrar. 3 äro döda, endast yngste brodern lever ännu.

 


 

Åter endast en bonde och en torpare i Säveränge.

Då denna historik började, fanns i Säveränge för c:a 200 år sedan en bonde och en torpare. Efter många här nämnda öden, är nu förhål- landet nära nog likadant som då. En självägande bonde och torparen kallas arrendator. Dock med den skillnaden att då ägde bonden hela hemmanet och torparen sitt torp i begränsad tid. Nu representerar arrendatorn ett bolags äganderätt till 3/4, och bonden 1/4.

År 1900 blev Olov Nilsson enda bonden samt ägare till äldsta hem- manet i byn. Vid den gemensamma försäljningen ohågad att gå med, då han så nyligen köpt. Det var också mindre begärligt, då före- gående ägare skövlat skogen på grund av dåliga affärer. O. Nilsson har varit rädd om och vårdat skogen väl. Han endast rensade och gallrade under 30-års bondetid, som endast gav kol- och massaved. 

Han var även driftig jordbrukare, hade lika många kor på sin 1/4, som arrendatorerna hade på sina 1/3 delar. Han byggde om ladugård och bostaden 1928 i stil med tidens krav. Hustrun dog 1933. 1936 övertog sönerna Albin och John gården och löste ut de andra delägarna. Skogen, som för 50 år sedan var sämst, är i dag den värdefullaste i Säveränge. Albin och John äro i nedstig- ande led ättlingar i 6:e ledet från Erik Olsson och Anders Larsson och kanske i 9-10 ledet från Säveränges första bebyggare.

El-kraft och lyse installerades 1946, telefon 1948.

 


 

Denna sida är en del av

www.thorsaker.se

Katarina Sohlborg - 2005-2014