Historik om Säveränge
av P G Berggren (1866-1956, Kalltjärn,
Järbo)
Denna text är i
genealogiskt avseende ej alltid överensstämmande med kyrkböckerna för
Högbo socken. Kompletterande uppgifter införda i marginalen.
|
|
Om byns troliga uppkomst, belägenhet.
Säveränges by i Högbo socken är den
nordligaste och nyaste, samt även den minsta av socknens byar.
Byns namn Säveränge torde kunna
härledas av den dyrika lilla Åtuln med rik vass- och sävväxtlighet,
likaså på mer och mindre sank- marker i omgivningen, som var beväxta med
ängsgräs och säv, som användes till slåtter. Det utgjorde långa
tider huvudfodret för kor, getter och får.
Om tidpunkten för första bebyggelsen och
nybyggarnas namn äro vi ännu helt okunniga om. Med hög grad av
säkerhet kan dock antagas att första bosättningen skedde omkring
1650-talet. Flera skäl tala för att så är fallet. Vi veta att Högbo
sockens byar hade sina skogs- marker betydligt blandade om varann tills
byskogs- delningen skedde ungefär på 1680-talet. Då måste Säverängs-
hemmanet tidigare varit skattelagt, ty annars hade det ej
kunnat få sin skog till ett samman- hängande skifte, omgivet på alla
sidor av Västanbyns skogar. Säverängesbonden hade redan då, på
1660-talet uppröjt en större myr till en del ängsmark för slåtter,
ett stycke utanför och norr om Säveränges nog senare fastställd
skogsgräns.Vid byskogsdelningen
tillerkändes dock Säveränges- bonden änget i form äganderätt på
Flyktmyran och är ännu så gällande. Den nu s.k. Erik Ols myr eller
änget.
Men att Säverängeshemmanet skattelagts
senare än de andra tre högbobyarna synes därav att samtliga dessa byars
hemman äro i en sammanhängande nummer- följd från 1 till 23, med
början i Överbyn från 1 till 7, Östanbyn från 8 till 14, Västanbyn
från15 till 23. Hade Säveränge skattelagts samtidigt eller före, hade
det nog kommit med i samma nummerföljd. Då det hemmanet nog senare blev
skattelagt blev det ej Västanbyn 24, ehuru det var omringat av
Västanbyskog, utan Säveränge No 1, och så brukade man förfara vid den
tidens skatteläggning.
I likhet med de flesta skogsbyarnas
tillkomst trodde man att det skulle vara någon Finne som var förste
odlaren. Så har även Säveräng , enligt sägen. Men det finns ingenting
som tyder på att så varit fallet. Ty det finnes ej, och har nu veterligt
ej funnits något finskt namn på myrar, ängar, backar, höjder eller
platser, som har ens en antydan om finskt ursprung, vilket är vanligt
där finsk bosättning ägt rum. Folk- typen har aldrig erinrat om finskt
ursprung, ej heller språket. Även är byn för nära, den säkert i
någon mån befarna vägen Högbo - Ockelbo, ty finnarna voro illa
tålda. Det är betydligt
troligare att antaga, en vildmarksälskande man med likasinnad kvinna
eller hustru ifrån någondera av Högbobyarna flyttat ut ett stycke till
skogs för goda jakt- och fiskemöjligheter, samt om hälsa och bleve dem
bevågna - grunda ett hem för sig och sina efter- kommande. De hade där
till svedjeskogen runt om sig, som efter bränning gav dem råg till
bröd. Kanske det börjat bli smått om och långt till den i de äldre
byarnas närhet. Säverengesnybyggaren skall, enligt en sägen, ha anlagt
sin första bostad ett stycke nordväst om där byn nu är belägen. |
|
På den första
platsen blev senare odling benämnd Källsvedjan. Rester efter första
boplatsen voro ännu synliga på 1870-talet. Sägnen berättar att då han
upptäckte den lilla sjön, flyttade han bostaden närmare den och bosatte
sig på en backe å vilken bondgården alltid varit och är belägen.
Platsens nybyggare - vem och vad han än var - sökte hos myndigheterna
skatteläggning för sig på ett hemman om 2 öresland. Och som kronan
enligt myndigheterna fortfarande hade gott om mark på området,
beviljades ansökan, och kronan erhöll 3 __t för 2- öresland för
skogsområdet.
Den person som bosatte sig och skaffade
sig äganderätt till Säver- ängeshemmanet var nog en mera utpräglad
skogs- samt jakt och fiske-intresserad man än hungrig på
jordbruksskötsel. Ty hade hans största lust varit odling av större
arealer och skötsel av dem hade han aldrig bosatt sig och förskaffat sig
skatteskyldighet där. Ty odlings- möjligheterna har alltid varit och
äro små, emot de övriga Högbo- byarna.
All åkerjord som kunde brytas för odling
och brukning måste ske med drygt, segt och tidsödande arbete med sten
och åter sten. Det måste bli små arealer mellan de grövre och större
stenhögarna. men då stenen är bruten till lämpligt djup - ibland med
sprängning, är jord- månen av god beskaffenhet. Längre fram i tiden, i
mitten av 1800- talet då även myrjord började anses odlingsbar, blev en
del ängs- mark och myrmarker uppodlade. Men även där fanns sten i
grunden som var till hinder vid brukningen. Ofta lider byns myrodlingar av
dåliga avlopp för dikes- vattnet, och tidvis t.o.m. översvämningar.
Av dessa orsaker är myrodlingarna små
arealer. Åkrarnas stora spridning gjorde brukningen tidsödande och
kostsam. Man måste skänka sin beundran för all den energi, seghet och
uthållighet Säver- änges befolkning och odlare nedlagt under oftast
vidriga förhållanden med sten, sumpmark och vatten. Största arealerna i
ett stycke torde knappt i något fall överskrida ett tunnland. Numera
äro många av de små ägorna helt övergivna och igenväxta med skog,
efter att i 100- talet år varit odlade och brukade. Men likadant sker nu
överallt i skogsbyar i hela landet.
De första hundra åren av Säveränges
bebyggelse var jordbruk, kreatursskötsel, svedjning för råg, samt jakt
och fiske de enda utkomstmöjligheterna. Något senare fick också skogen
värde genom kolning åt järnbruken, som började anläggas i
Gästrikland i senare delen av 1700-talet. Först på 1850-talet började
timmer- skogen få något värde, då plank och bräder började säljas på
världsmarknaden. Säverängesbönderna, som hade rikligt med grov skog
försummade ej det tillfället att utvinna inkomst. I delägarskap med
några Västanbybönder anlades en primitiv vattensåg i den
närbelägna ån, där den bildar ett litet vattenfall, där byborna hade
sin skvaltkvarn.
Den nyanlagda sågen var mycket enkel och
tung- arbetad, ty redan 1863 utdömdes den av ägarna. Nytt bolag bildades
med tio lotter, varav Säverängesbönderna ägde drygt hälften, och
andra närbelägna skogsägare den andra delen. En byggmästare från
Valbo anställdes som ledare av byggandet. Deltagarna tillhandahöll
också mer eller mindre byggkunnigt folk för arbetet. Sägen blev nog
efter tidens krav någorlunda modern, och blev flitigt använd så långt
den ringa vatten- tillgången räckte. Bäst var det vår och höst. Nu
blev en uppgångens tid för byns folk. Timmer avverkades och framkördes
till sågen, som då tidvis gick dygnet runt. Det grova timret sågades
till 2 och 3 tums plank, 9 och 10 tum breda, som efter nödtorftig
torkning kördes till Gävle och såldes. Driften och
försäljningen av sågat virke var efter tidens krav så stor, att
Säveränges- bönderna fingo "brädbergsman" som tilläggsnamn,
gentemot att en del bönder i Ovansjö och Järbo kallade sig
"järnbergsmän", emedan de sysslade med grövre järn-
tillverkning som binäring. Genom skogssågarbetena fingo alla byns
arbetsföra personer fullt och mera lönande arbete. Så nu blev nog den
bästa tid, som någon där förut upplevat sedan byns uppkomst.
|
|
I slutet av
1890-talet var sågverket utslitet och byggnaden började förfalla, och
allt var omodernt. Med den otillförlitliga vattentill- gången
ansågo deltagarna det ej vara lönt att modernisera den. De stora
skogsbolagen hade nu kommit igång med inköp av timmer överallt.
Sågverket revs och såldes. Nu finnes knappt något spår kvar av
anläggningen. Sågplatsen, och där de stora sågspåns- högarna lågo,
växer nu frodig barrskog.
Vid utskiftningen av kronoallmänningen
till Säveränges nyskatte- lagda hemman beaktades av skogstilldelnings-
myndigheterna hemmanets ringa odlings- och
jordbruksutveckling, utan ansåg nog att skogsbruk måste bli den
viktigaste utkomstmöjligheten för framtiden, och måste därför
tilldelas desto mera skogsmark. Men som skogsmarken även innefattade
myrmarker till c:a 1/3 av arealen blev ytvidden ännu mera utökad eller
sammanlagt c:a 1700 tunnland eller 850 tunnland per öresland, (odlad jord
c:a 25-30 tunnland däri inräknat) vilket nog är det största arealen
per öresland räknat i närliggande socknar.
Det säges att här i Norrland är skogen
beräknad vara ett stöd för jordbruket. Men för Säveränges del bör
man vända på satsen och säga, att det lilla jordbruket utgör ett stöd
för skogsbruket. D.v.s. ger möjlighet att kunna föda hästar och kor
åt gården och familjen, vilkas huvudarbete blir skogsbruket. Jord- och
skogsarealen sammanlagt är i Högbo, Ovansjö och Järbo socknar 220-250
tunnland per öresland, i Säveränge c:a 850 tunnland per öresland.
|
|
Om de
till namnet först kända i Säveränge boende.
Efter denna översikt om Säveränges
troliga uppkomst, belägenhet, natur och betingelser, skall jag nu
försöka göra en utredning och historik om där bosatta släktens folk
och deras förhållanden och öden i den mån de finnas kvar i gamla
handlingar, minnen och sägner. Men varifrån nybyggaren var och hans namn
veta vi ej nu. Men att det fanns upparbetad jord, samt bostads- och andra
behövliga byggnader och äganderättsbevis till alltsammans är ju
fullgiltiga bevis att förfäder funnits där i tre, möjligen fyra
generationer före de personer vi nu känna till.
Den först till namnet nu kända
Säverängesbonden var Erik Olsson, om vilken vi säkert vet, att
han var (troligen) måg (ej son) till sin företrädare, vars namn är
okänt. Av allt att döma hade denna till namnet okände bonde åtminstone
2 döttrar (och ingen son) varav en är gift med Erik Olsson. Den, som
(troligen) senare blev gift med andra dotter hette Anders Larsson.
Enligt ett gammalt papper, sökte Anders Larsson hos en myndighet att
erhålla andel i hemmanet, men fick avslag. Han fick då i gengäld
rättighet till ett större torp från hemmanet.
Det tillförsäkrades honom nu genom
torpkontrakt, som intecknades i hemmanet, och stadgas vilken odlad jord
och någon rätt till ytterligare odling, samt ängsslåtterområden.
Torpet erhöll därtill skogsrättigheter för gårdsbyggnader,
husbehovsved, stängselvirke, lövtäckt, bete för kreaturen m.m. Samt
vidare rätt att på hemmanets skog årligen avverka kolved, kola och
sälja c:a 60 stigar kol om året. För kol- veden skulle torparen till
bonden betala 2 1/2 skilling (5 öre) för varje stig kol. Torparen skulle
åt hemmanets ägare utföra ett dagsverke för varje årets månad, men
då erhålla kost av bonden. Denna arbetsavgift avsåg delaktighet i
hemmanets skatter. De tolv dagsverkena uttogos vanligen under sommarens
brådare tid. Dessa torprättigheter som bestämdes att gälla i tre
släktled, eller fyra generationer intecknades i hemmanet för framtida
säkerhet. Detta fullföljdes av samma släkt i c:a 175 år. Torpet och
gården fick namnet "Andersas" efter förste innehavaren, namnen
Anders Larsson (sonen) omväxlade sedan hela tiden ägde bestånd.
I kyrkliga urkunder berättas att
Högbobyarnas folk byggde sig ett eget kapell, som var 14 alnar långt och
10 alnar brett. Det stod i närhet av vägen i Västanbyn. Korfönstret
var av riktigt glas. Kapellet invigdes av ärkebiskop Kenicius i mitten av
1600-talet (1622) och var då rödfärgat utvändigt, men vitkalkstruket
invändigt. Kapellet smyckades av bygdens folk med diverse prydnader. Så
berättas bl.a. att Björn-Anders som bodde långt bort i skogen fällde
en björn med det allra vackraste skinn och skänkte det till kyrkan.
Sedan låg det i långa tider framför altaret som en matta. Mycket
troligt är att Björn- Anders och torparen Anders Larsson i Säveränge
var samma person. I den skrift varur ovanstående är hämtat framgår
tydligt att björnskinnet blev skänkt till kapellet långt efter
invigningen.
|
Bonden
Olof
Ersson 1710-1774
gift
1733 med
Karin
Hindriksdotter
1707-1770
barn:
Margta
1734-
Elisabet
1737-1819
Karin
1740-1792
Anna
1743-1772
Erik
1745-1775
Olof
1748-
dottern
Elisabet
Olsdotter
1737-1819
gift
1756 med
Anders
Larsson
1724-1797
sonen
Erik
Olsson
1745-1775
gift
1768 med
Karin
Andersdotter
1750-1823
|
Hemmanets
första delning och tilldelning av torp.
Erik Olssons efterträdare som bonde men
ej som ägare av Säver- ängeshemmanet var hans måg Nils Olsson.. Han
var född 1760, men varest är ej bekant. Han kom till Säveränge, blev
gift med bonden Erik Olssons enda dotter och barn Karin Ersdotter, som
ensam ärvde hemmanet efter fadern, som dog 1787. Karin Ersdotter var
född 1769 och gifte sig 1787 eller 1788, således vid 18 eller 19 års
ålder. Giftermålsårtalet finns ej angivet, men i en handling från 1788
är Nils Olsson nämnd som bonde på hemmanet, men ej som ägare, och han
blev det heller aldrig. Han dog 1811 vid 51 års ålder. De hade 7 barn:
Erik Nilsson f.1789, Olof f.1791, Lena f.1793, Karin f.1795, Brita
f.1799, Anders f.1802 och Nils f.1806.
Erik var vid faderns död 22 år gammal
och övertog skötseln av hem- manet med hjälp av syskonen. Så fortgick
det i 26 år under moderns regentskap eller till den 4 juli 1837, då
modern sålde hemmanet till äldste sonen Erik och yngste sonen Nils med
ett öresland till vardera för ett pris av 800 R-d, tillsammans 1600
Riksdaler. De äldre barnen var då redan gifta, de yngre något senare.
Erik hade en giftasvuxen dotter. Nils Nilsson, som den ena halvan av
hemmanet bodde då i gårdens drängstuga, varför familjen en tid
kallades "Drängstuas". Han byggde sedan egen ny gård och uthus
på backens norra sida "Nygårds", som ännu finns kvar i gott
skick.
|
Bonden
Erik
Olsson
1745-1775
gift
1768 med
Karin
Anderssdotter
1750-1823
barn:
Karin
1769-1847
änkan
omgift 1776 med
kolaren
Olof
Göransson
1749-1817
mågen
Bonden
Nils
Olsson
1760-1811
gift
1788 med
Karin
Ersdotter
1769-1847
barn:
Erik
1789-1862
Olov
1791-1839
Lena
1793-1863
Karin
1795-1878
Brita
1798-1798
Brita
1799-
Anders
1803-1885
Nils
1806-1881 |
Olof Nilsson, näst äldste sonen hade
långt tidigare fått sig tilldelat ett torp, och byggt gård, uthus?
nordväst om bondgårdsbacken. Efter Olof Nilssons död delades torpet
mellan sonen Erik Olsson och systern Karin, gift med Olof Olsson Ljuvling.
Uppgiften om Olof Nilsson måste vara
felaktiga, hans efter- kommande ättlingar har i sin ägo lagförda
handlingar, som visa att Olof Nilsson genom testamente av ett äldre
barnlöst par, som bott i denna gård fått allt efter detta par. Efter
Olof Nilssons död gifte änkan Carin Pehrsdotter om sig med torparen Per
Jansson. Denna uppgift är hämtad ur ett utdrag av Häradsrättens Dom-
bok från Tinget den 13 dec. 1849 där Per Jansson instämt Erik Falk och
Nils Nilsson för att de "egenvilligt avhänt Jansson 23 st.
sågtimmer". Carin Pehrsdotter inställde sig som kärande enligt
fullmakt och vann målet. Ett rivande fruntimmer, tydligen.
Kontrollerat och tillagt av Helmer
Högman.
Barnen Erik och Karin bosatte sig i
Västanbyn efter torpets återgång till stamhemmanet 1895. Kontraktet
hade gällt till 1900, då Erik Olsson dog.
Anders Nilsson fick också av modern ett
torp, som till bostad hade en från gården flyttad kammarbyggnad, varav
gårdsnamnet "Kammars" kom. Han var gift med Karin Järner från
Kungsfors. De hade två barn.Sonen Erik Andersson övertog torpet efter
fadern och byggde helt ny bostad. Några år därefter köpte han ett
hemman i Backa, Ovansjö och flyttade dit år 1882. Den nya byggnaden
användes en tid som skolhus men revs och såldes senare.
Dottern Lena var gift med en Anders
Persson, troligen från Valbo, hade också ett torp söder om bondgården,
kallad "Fasters". Anders Persson fick på äldre dagar medalj
för god odlargärning. Sonen Per Nilsson brukade torpet i 25 år,
flyttade sedan till Norrvall och därifrån till Årsunda, där han köpte
ett hemman, Lund N:r 9. De hade 5 söner och 2 döttrar. Brukningsrätten
var tre generationer, men utkomst- möjligheterna var så dåliga att
torpen gick tillbaka före kontrakts- tidens utgång.
Karin Ersdotters två andra döttrar,
Karin, gift med Olof Anders- son från Västanbyn (Lustigs-Olle), Brita,
gift med bonden Hans Anders- son från Överbyn (Förars). Enligt
delningsprotokollet fick de vid arvsskifte 145 Riksdaler vardera, och
"äro därmed väl förnöjda".
Karin Ersdotter var vid sitt frånfälle 68 år och hade varit ägare c:a 50 år av hemmanet, ensam. Nu ansåg hon
nog att hon genom delning till 5 av barnen gjort sitt bästa för en
någorlunda tryggad framtid. Med alla sina avkomlingar i senare led som en
tid orsakade rikedom i Säveränge, så förtjänar hon namnet byns
stammoder mer än någon annan.
|
|
Om
uppkomsten av Tångs torp.
Hittills har nu, med stöd av gamla papper
redovisats om att i byn fanns 1837 och länge därefter 2 bönder och 4
torp, (och Olof Nilsson torps delning i två, Erik Ols och Ol Ols) 5 torp
och gårdar. Men det fanns ännu därtill två äldre torp med gårdar
varom det ej nu några skriftliga uppgifter om deras tillkomst. Men som de
obestridligen funnos, ja en av gårdarna finns ännu kvar, ehuru ombyggd,
har ned- skrivaren härav utformat en teori eller ett förslag om hur torp
och gårdar tillkommit, och synes mig svårt att få någon annan
förklaring om.
Början göres med Tångs torp, som nog
är den äldsta av de två torpen, troligen det äldsta av alla
Säveränges torpen, och har säkert varit ett soldattorp. Namnet
"Tångs" som alltid varit namnet tyder på detta.
Säverängeshemmanet var allt för litet för att ensamt utgöra
soldatrote, var väl som en del förenat med andra hemman i Högbo, t.ex.
i Överbyn. Soldatens lön på den tiden var att han från något av
soldatroten hemman avdelades ett torp, innehållande någon odlad eller
odlingsbar jord, jämte myr- och ängsslåtter så att en, eller då
torpet mer odlats kunde föda två kor jämte en del smådjur.
Soldaten fick av hemmanet skog, timmer och
virke för nödiga gårdsbyggnader, och därtill i någon mån hjälp med
byggnanderna av rotebönderna. Torpet fick innehavas av soldaten och
hustruns livstid utan alla avgifter. Soldattorpen voro på den tiden
begärliga för giftas- vuxen ungdom emedan både torp och gård på så
sätt erhölls för livstiden och nära nog gratis. I de fall
soldatrotarna voro bildade av många hemman återkom
soldattorpsutlämningen endast vart 75 eller 100 år, ibland kortare. Vi
anta nu att Säveränges- bonden kom i tur att utlämna soldattorp i första
hälften av 1700-talet någon gång.
Så skulle Tångs torp tillkommit den
tiden. Och soldaten hade namnet Tång, ty soldaterna hade på den tiden
enstaviga namn, ej heller son- namn. Efter första soldatfamiljens död
fortsatte av någon anledning, som är okänd, hans avkomlingar att inneha
torpet till 1863, då gården upphöjdes till bondgård, emedan en bondson
ifrån Nygårds som där erhållit hemmansdel och hustru från Tångs, och
bosatte i Tångsgården. Hans namn var Nils Nilsson, men då blev hans
namn "Tång-Nils". Han ombyggdde och förbättrade gården, som
ännu finnes kvar, och namnet är ännu "Tångs".
|
|
Om
uppkomsten av Skräddars torp.
Det andra torpet, som det ej heller finnes
något skriftlig uppgift om när och hur det kom till hade namnet "Skräddars",
och hade sin lilla gård nedom bondgårdsbackens södra sida. Torpet kan
ej gärna ha till- kommit efter 1787, det är då Karin Ersdotters far
dog, och hon ensam ärvde hemmanet. Hon blev strax därpå gift, och fick
snart många barn. Det förefaller högst otroligt att hon då lämnade ut
torp till någon "oskyld", och i så fall skulle det säkert
vara omnämnt i delningsprotokollet av år 1837, där alla hennes torp
nämnes, som äro upplåtna, och ännu omöjligare efter 1837.
Därför måste "Skräddars"
torp tillkommit före 1837, och då troligast under hennes fars, Erik
Olssons tid, och till någon inom släkten. Har ett förslag om torpets
tillkomst. Erik Olsson och Anders Larsson voro gifta med var sin syster
till förra ägaren, och således svågrar. Erik Olsson hade ensam hela
hemmanet, Anders Larsson ett förmånligt torp från det. Erik Olsson hade
ett barn, Karin Ersdotter. Vi veta att Anders Larsson hade en son Lars
Andersson, men han kunde därtill haft flera söner och döttrar, som vi
ej vet något om.
Det kan tänkas att Anders Larsson haft en
dotter, som blivit gift med en skräddarkunnig man, och de erhöllo torp
av sin moster och hennes man, Erik Olsson. Eller hade Anders Larsson en
son som blev skräddare. Det tror jag mindre på, likaså att det
upplåtits åt någon utom släkten, eller att torpet fanns före Erik
Olssons tid. Torpet var det minsta av alla, innehades av "Skräddars"
till 1876, då det revs.
|
|
Om
Forsbergs torp.
År 1825 uppkom ännu ett torp bland
Säveränges förut så många torp. Det var ånyå tur för Säveränge
att utlämna ett soldattorp. Den nya soldaten, som även blev korpral
hette And. Gust. Fors- berg, troligen född i Järbo. Forsberg fick även
hustru i Säveränge, en dotter till sin granne "Andersas" Lars
Andersson, till vilken han enligt gamla anteckningar tycks ha stått i
mycket gott förhållande bl.a. testament- erade Lars Andersson till sin
måg A.G. Forsberg en tredjedel av sitt torp, att innehavas så länge
torprättigheterna bestodo. Testamentet stadfästes vid tinget. Lars
Andersson gjorde detta emedan han trodde att hans son ensam skulle kunna
uppe- hålla honom på ålderdomen.
Forsberg erhöll även en tredjedel av
skogsrättigheterna, däribland att vart tredje år kola 60 stigar kol,
samt en tredjedel av torpets jord m.m. Andersson förbehöll sig endast
rätt att få gräva upp ett land där han kunde sätta 6 kappar potatis,
och därtill få så mycket korn att han kunde skörda en halv spann ( = 2
fjärdingar eller en 1/4 tunna).
Lars Andersson dog även hos Forsbergs på
1830-talet. A.G. Fors- berg dog på hösten 1861, hustrun senare. Härmed
är nu redogjort för åtta torpens mer eller mindre säkert kända
tillkomst och tiden därför.
N:1 Tångs 1725, Andersas 1766, Skräddars
1775, Fasters 1815, Ol.Nils sedan Erik-Ols 1818 och efter delning
Ol.Ols.Ljuvlings 1840, Kammars 1833, Forsbergs 1825.
|
|
Ytterligare
om hemmanen efter delningen 1837. Gamla gårdens hemman.
Vid första delningen av hemmanet 1837
övertog Karin Ersdotters äldste son Erik Nilsson halva hemmanet och
gamla bondgården. Men hans bondetid blev kort, ty han dog redan 1843
(efter 6 bondeår) vid 46 års ålder, och efterlämnade förutom hustrun,
som också hette Karin Ersdotter, den gamla modern Karin Ersdotter, 3
döttrar, av vilka den äldste även hette Karin Ersdotter, samt en son
Nils Ersson, 15 år gammal. Modern till Erik levde ännu och
framtill 1847 (4 år senare). Hon var då 78 år. Således fanns i
gården 5 kvinnor, 3 med samma namn, samt en 15-års pojke, alltför ung
att övertaga hemmanet. [här har PG Berggren avvikande uppgifter
emot kyrkböckerna, se vidstående förteckning]
Det vart nu nödvändigt att få en bra
karl till gården. Den saken löstes genom att Karin Ersdotter (dottern)
gifte sig med en Jan Erik Falk. Han var född i Svärdsjö, hade varit
dräng i Kalltjärn, men var nog vid denna tidpunkt dräng hos Erik
Nilsson. Gifter- målet kom till stånd hösten 1844, och de övertog då
hemmanet genom arv och till det mesta utlösen av andra arvtagarna. Falk
kom i betydlig skuld för hemman och lösegendom. Kanske gården ej heller
var skuldfri efter delningen 1834, 8 år tidigare. Det finns ingen
skriftlig handling kvar som utvisar detta. Men vi vet att Falk några år
därefter var i svårt trångmål för skulder. Den största skulden var
hos brukspatron på Högbo bruk (Nordenadler, ej Lundeberg).
Denna hade hjälpt Säverängesbonden med
lån, möjligen och troligen med avsikt att så småningom komma över det
skogrika hemmanet. Falk började ana oråd, och lyckades genom förmedling
av Brita Berggren på Ockelbo- krogen få låna 2000 R:r av hennes broder,
bonden Per Jönsson i Tomtnäs, Ockelbo.
|
Bonden
Erik
Nilsson
1789-1862
gift
1820 med
Brita
Olsdotter
1792-1835
barn:
Karin
1820-
Anna
1821-1822
Anna
1822-
Brita
1826-
Nils
1828-1910
Märta
1831-
mågen
Bonden
Jan
Erik Falk
1808-1885
gift
1841 med
Karin
Ersdotter
1820-
barn:
Erik
1842-1861
Brita
Stina 1845-
Olof
1847-
Karin
1850-
Anna
1853-
Nils
1855-
Margta
1857-
Anders
1860-
Maria
1864-
|
Det berättas att då Falk kom till
brukspatronen för att betala skulden, blev denne bestört och ville veta
vem, som hjälpt honom, samt vägrade till en början att taga emot
pengarna och återlämna skuld- sedlarna, men måste till sist ändå
göra det. Falk var sedan mycket tacksam för hjälpen, och bevisade sedan
sin tacksamhet på flera sätt, och blev efter åtskilliga år skuldfri
och mera till, ty nu började komma då det blev stigande priser och
lättare avsättning för plank och bräder. Det var då, som sågen vid
ån byggdes. Plank och bräder sågades samt kördes till Gävle och
såldes, så Falk ansågs som en burgen man. Han dog 1880, hustrun 1879.
De hade 8 barn, 3 söner och 5 döttrar, som omnämnes längre fram.
|
|
Om
delningen av Nygårdshemmanet samt om Nygårdssläkten.
Som förut nämnts övertog Karin
Ersdotters yngste son Nils Nilsson halva hemmanet, 1 öresland 1837 och
byggde "Nygård". Han hade 3 söner och 1 dotter, som blev gift
till "Svens" i Överbyn. Hemmanet delades mellan de 3 sönerna.
Son n:r 1 Olov Nilsson erhöll 1/2 öresland och blev kvar i hemgården.
Han var gift med Karin Hans- dotter från "Eliases" från Överbyn.
De hade 9 barn, sönerna Nils- Olov, Hans-Petter och Gustav samt döttrarna
Margareta, Brita, Karin, Lotta, Märta och Maria, som blevo bosatta på
olika orter.
Son n:r 2 Nils Nilsson erhöll 8
penni ? och bosatte sig på "Tångs". Hustrun var från
"Lars-Hans" i Överbyn. Han kallades "Tång-Nils" på
grund av gårdsnamnet. Han hade en son och flera döttrar. 1887 sålde han
hemmanet på auktion, det inropades av hans broder Erik Nilsson för 5000
kr. Han reste till Amerika och blev där farmare. De
ännu levande barnen är Erika, bosatt i Salem, Oregon U.S.A. samt Karin
som är bosatt i Nebraska.
Son n:r 3 Erik Nilsson erhöll 4
penningland av hemmanet. Han blev gift hos "Förars" i Överbyn,
och övertog där sedermera hemmanet. Han hade flera barn, både söner
och döttrar. Han bodde tidvis i Säveränge och tidvis i Överbyn till
att börja med, samt började även bygga gård vid sågvägen. Efter det
han 1887 köpt broderns hemman, som rest till Amerika, blev han mera
bofast i Tånggården en tid. År 1900 flyttade familjen till Förars
slutgiltigt. Av deras barn lever Erika och Elida, gift med Emil Eliasson,
Överbyn. Erika är gift med Olov Andersson, bosatt i Kungsgården.
Son n:r 4 Anders Nilsson reste till
Amerika vid 18-19 års ålder. Han gifte sig där med Brita Jönsson från
Förars i Överbyn. Han blev farmare därute och var det till sin död. De
hade 6 barn, varav 3 lever, John, Esther och Rut. John har varit farmare
men arrenderar nu bort famren och Esther har varit lärarinna. De är
bosatta i Aurora, Nebraska.
|
|
Säveränges
gårdar och befolkning.
Det skedde en stor utökning av byns
gårdar och folkmängd under stammoderns Karin Ersdotters levnadstid och
ännu mera en tid senare. Då hon föddes 1769 var det endast en
bondgård, där hon var enda barnet, samt 2 torp, "Andersas och
Tångs", med tillsammans kanske 12-15 personer. Vid hennes död
1847 var där 2 bond- gårdar, som c:a 15 år senare delades till 3.
Samtidigt fanns nu 8 torp, och folkmänden ökad till omkring 40 personer,
som fortsatte att öka c:a 20-25 år. Karin Ersdotters barn och barnbarn
var ett fruktsamt släkte, som denna tid blev den folkrikaste i byns
historia för lång tid framåt. Kreatursstocken var också under
1863-1870 störst. Enligt noggrann beräkning fanns då i byn c:a 10
hästar, ett 40-tal kor, samt ett obestämt antal ungdjur, samt getter och
får, och ofta en gris i flera av gårdarna. Så nog hade folket ett
drygt arbeta att på sommaren slå och frakta ihop föda åt alla dessa
djur ifrån åkrar, ängar samt myrarna. Som föda åt getter och får
togs också betydligt med löv, på vintern även tallris. Det förefaller
nu underligt att de små jordbitarna och de små kornäa kunde ge näring
åt den matfriska barnskaran och de äldre folket. Förmodligen erhölls
ännu en del råg genom svedning, trots att förbud var utfärdat. En del
fingo ju böta för de olagliga svedjande, säkert också i
Säveräng. Jakten och fisket
spelade nog också en betydlig roll för folkför- sörjningen. Skogarna
och sjöarna var fulla av vilt och fisk. En del födoämnen köptes,
mjöl, kaffe och kryddor av olika slag. Kaffet dracks sparsamt, en eller
två koppar dagligen. Arbetsförtjänsterna var över- allt mycket låga.
Skogsarbete, som var det vanligaste, gav i regel c:a 1:50 per dag, allra
högst 2 kr. Redskapen var också sämre än nu. Dagsverken betalades med
1 kr. per dag då mat erhölls, eljest kr. 1:50. Alla
byns många bostads- och ladugårdar samt allehanda uthus voro
sammangyttrade på ett område på c:a 2-2,5 tunnland av den steniga och
delvis fuktiga marken. Familjerna bodde och lågo mest alle- samman i
köken eller "stugan", som de då kallades. Övriga bostads-
utrymmet var en liten förstugkammare. I den bodde vanligen de gamla eller
eljest arbetsoförmögna personer. I bond- gårdarna och de bästa
torpstugorna fanns ytterligare ett rum med eldstad, dessutom fanns i
bondgården bagarstuga samt på vindarna enkla rum, som kallades "nastun".
Där låg ungdom av olika åldrar en stor del av året, det fanns ju
fårskinnsfällar och getskinn att ligga under, så inte behövde de
frysa. Dessa förhållande gäller ej bara Säveränge, det var lika
överallt i landet på den tiden. Tiden
1863-1876 var byns barnrikaste tid. Då fanns där c:a 25-30 barn i
åldern upp till 20 år, alla friska och livliga. Man kan förstå vilket
ståhej det var då i byn, då 15-20 barn i alla åldrar samlades för lek
och upptåg, i byn sommartid, på sjön Åtulns istäcke vintertid. Tiden
1835-1875 var en ständigt uppgående tid beträffande arbetsför ungdom,
men alltefter de växte upp spriddes de flesta åt olika orter och yrken
eller arbeten. I början av 1800-talet [felskrivet? menas i slutet av?]
började folkmängden minska, orskakerna var nog flera. En betydande
sådan var att de 1837 tillkomna torpens giltighetstid för 2 generationer
i några fall började utgå. I varje fall började dessa torps innehavare
känna sig osäkra i byn för sin och sina barns framtid, och sökte genom
köp eller arrende skaffa sig större jordbruk med säkrare innehav för
framtiden.
|
|
Skolan
i Säveränge.
Barnen i Säveränge, samt ett 15-tal barn
i Stabäck voro före 1873 hänvisade till kyrkskolan i Högbo, och det
var en 6-7 kilometer dit, d.v.s. 12-14 km. daglig skolgång. Att det under
sådana förhållanden ej kunde bli skolgång för barn under 10 år är
föga troligt. Hösten 1873 ordnades en skola för traktens barn. Den
inrymdes då i bonden Anders Sjöbergs kök i Stabäck för en 6 veckor
lång termin på hösten. Gårdsfamiljen fick den tiden bo i bagarstugan i
byggningen, och lärarinnan, som då var nyexamin- erad, fick bostad i
kökskammar- en. Hennes namn var Lisa Jönsson född hos "Förars"
i Överbyn.
Som köket-skolrummet ej var stort, kunde
endast de 2 yngsta klasserna få rum där, medan de äldre klasserna
fortfarande fick gå till Högboskolan, så var förhållandet i lång
tid. Skolterminen därefter blev på försommaren 1874 och 6-veckors
terminen hålls då i Skönviks arrendegård i större förstugkammaren
med samma lärarinna, som även då bodde i gårdens kökskammare.
På hösten 1875 flyttades skolan till
Säveränge, och fick där lokal för både skola och lärarinna i en av
torparen Erik Andersson nybyggd gård. Där hyrdes ett rum till skolrum
och ett åt lärarinnan, som nu var en annan än förut. Där i
Kammarsgården var skolan några år (1882- 83) då Erik Andersson rev
gården för bortflytt- ning. Då fick skolan lokal i Mobacka, Stabäck i
en av lägen- hetsägaren Erik Abrahamsson nyligen tillbyggda gård med 2
rum, varav det ena blev skolsal, och det andra lärarinnebostad. Här
fortsatte skolan till i början av 1900-talet, då församlingen byggde
nytt skolhus i Skönvik. På 1930-talet, då barnantalet starkt minskat i
skolområdet, samt busstrafik Ockelbo- Sandviken öppnats, fick barnen
åka till Högboskolan, och skolan i Skönvik indrogs.
|
|
Olov
Nilsson köper hemmanet.
På våren 1896 erbjöd Olov Falk sin
morbror Nils Ersson att köpa hemmanet. Han var då 68 år och ansåg sig
för gammal därtil. Hans yngste hemmavarande son Olov Nilsson övertog
köpet. Han var gift med Maria Eriksson född i Flaxen 1869. De övertog
också gårdens alla lösegendom samtidigt genom köp av
föräldrarna.
När nu Olov Nilsson blev ägare till
Säveränges äldsta gård av hemmanet uppstod ett egendomligt
förhållande. Ty han härstam- made på både sin faders och moders sida
i direkta led från hemmanets första kända ägare Erik Olsson på
1750-60-talen, och troligen även från första kända upphovsmannan till
Säverängesbyn.
Vilket bevisas genom följande: På
fädernet var Olov Nilssons fader son till Erik Nilsson, vilkens moder
Karin Ersdotter var dotter till Erik Olsson. På mödernet var hans mor
Maja Forsberg dotter till Elisabet Larsdotter och hennes man [läs far]
Lars Andersson, son till Anders Larsson (Björn-Anders), som också var
gift med en dotter till Erik Olsson.
Nils Ersson och hustrun samt
deras efterkommande.
Nils Ersson och hustrun var båda födda
1828. De gifte sig 1859 och fick 4 barn, 3 söner och 1 dotter.
Sonen Anders Gustav född 1861, gift med
Brita Kajsa Sjöberg i Stabäck. Hon var enda barnet till bonden Anders
Sjöberg i Stabäck, som var född hos "Kammars" i Säveränge.
De hade 9 barn, 4 söner och 5 döttrar.
Sonen Per Erik född 1862 och gift med
Anna Olsson från Västanbyn. De hade 3 söner.
Dottern Brita Stina född 1864, gift med
soldaten och Sandviks- arbetaren Per Rask.
Sonen Olov född 1868, gift med Maria
Eriksson från Flaxen. De hade 4 barn: 1.Elin, gift med Gösta Wallberg,
2.Hanna, gift med Emil Johansson, 3.Albin, 4.John, gift med
______________. De båda sönerna övertog hemmanet gemesamt.
|
|
Tre av
Säverängesbönderna säljer sina hemman till Korsnäs A.B.
Den mest tragiska händelsen i byns
historia inträffade (enligt nedskrivarens mening) år 1890. Tre av byns
bönder började de sista åren av 1800-talet anfäktas av lust att sälja
sina hemman. De ekonomiska förhållande för jordbruk och skogsbruk voro
den tiden, som många gånger både förr och senare, dåliga. Den mest
drivande eggelsen till försäljningen torde ha kommit från yngste sonen
till bonden Erik Falk.
Efter föräldrarnas död, då han
erhållit sin arvslott, begav han sig till Gävle, där han etablerade sig
som handlare en kort tid med 2 egna butiker, samt blev gift där. Efter
några år blev han bankrutt och riskerade fängelse för vårdslös
bokföring. Han fick omsider, genom hustruns broder Lindkvist, plats som
inkasserare vid Gävle gasverk. En av svågrarna sysslade bl.a. med
mäklaraffärer av egendomar, o.d. med biträde av Anders Falk.
Dels i ekonomiskt intresse, dels i
oförstånd eggade han de 3 bönd- erna att gemensamt sälja sina hemman,
som voro skogrika och ansågs begärliga för affärer. Omsider lyckades
nämnda herrar få de 3 bönderna att underteckna ett
försäljningskontrakt, så formulerat, att ombuden fingo gårdarna
"på hand" en viss tid (t.ex. 1 år) att de, eller genom ombuden
någon annan köpare ej hade rätt att köpa hemmanen till då
överenskommet pris.
Dessa agentombud lyckades inom den utsatta
tiden intressera Korsnäs bolag för köpet, som kom till stånd våren
1900. Den gemensamma försäljningssumman var enligt 80 eller 82000
kr. Härav erhöll Nygårds-Olov c:a 30000 kr., ty han hade mesta
och grövsta skogen. Erik Nilsson c:a 25000 kr. och Hans Lind 25000 kr.
Avträdandet av jord och skogar skulle ske till påföljande 14 Mars, men
för skogen genast. Olov Nilsson förbehöll sig dock bostadsrätt för
sin yngste son Gustav i en mindre sommarstuga vid gården under ett visst
antal år, och den förmånen utnyttjade Gustav.
En del av bönderna ångrade sig nog
sedan. Dels ansågo de, och troligen med rätta, att de sålt alltför
billigt, samt förlorat sina goda och vidsträckta jaktmarker, dels funno
de, att de erhållna pengarna voro odryga än de först tänkt sig, och
än det jord och skog förut lämnat dem. Då ett bolag överkommit ett
skogshemman, återvinnes aldrig mer dess skog, möjligen den odlade jorden
för bönder. Inga betingelser finnas för att Säveränge åter kan bli
vad det var före försäljningen.
Nygårds-Olov Nilsson köpte strax därpå
av sin hustrus födelse- hemman i Överbyn lite jord med dito skog, samt
en liten gård som upprustades där de bodde jämte barnen till sin
död.
Erik Nilsson hade i Överbyn sin hustrus
hemmansgård att flytta till, och där de även före tidvis bott.
Hans Lind blev kvarboende på sitt hemman
några år som arrendator, och köpte därefter ett hemman i Ovansjö och
bodde där några år. Sålde det sen, och köpte en bostad i Västanbyn,
där han bodde till sin död.
Sedan Korsnäs-bolaget övertagit de tre
hemmanen uppdelade de deras jord i 2 lika stora delar. Den nya arrendatorn
på ena halvan, O. Wahllund, fick Nygårds-gården till bostad, H. Lind
bodde kvar i sin gamla gård, ävenså Linds efterträdare. "Tång-gården"
stod tom och blev ödegård. Efter något tiotal år, då arrendatorn i
Nygårds flyttade från byn, sammanslogs jorden från alla 3 gårdarna,
och brukaren bodde i Lind-gården. De andra gårdarna användes endast av
skogshuggare och körare. Delar av sämre och längst bort belägna odlade
jorden övergavs och har börjat återgå till skogsmark.
|
|
Om
Forsbergs:
förutom äldsta dottern Maja-Stina, gift
med Nils Ersson hade soldaten A.G. Forsberg ytterligare minst 4 barn.
Äldste sonen Olaus Forsberg, gift och
bosatt i Vrånga. De hade två döttrar.
Andre sonen Anders Gustav blev skräddare
i Högbo. Var gift 2 gånger och hade 2 söner, August och Per, varav
August var skräddare i Sandviken och Per i fädernegården. A.G. Forsberg
var därjämte lång tid kyrkovaktmästare och kyrkvärd i Högbo.
Dottern Märta, gift med Hans Andersson,
som senare tog namnet Hedlund var bosatt några år i Skönvik, men
flyttade sen till Söderala. De hade 4 barn.
Yngsta dottern Anna, gift med torparen
Olof Olsson i Stabäck, flyttade till Kalltjärn 1881. De hade 2 söner
och 2 döttrar. 3 äro döda, endast yngste brodern lever ännu.
Åter endast en bonde och en
torpare i Säveränge.
Då denna historik började, fanns i
Säveränge för c:a 200 år sedan en bonde och en torpare. Efter många
här nämnda öden, är nu förhål- landet nära nog likadant som då. En
självägande bonde och torparen kallas arrendator. Dock med den
skillnaden att då ägde bonden hela hemmanet och torparen sitt
torp i begränsad tid. Nu representerar arrendatorn ett bolags
äganderätt till 3/4, och bonden 1/4.
År 1900 blev Olov Nilsson enda bonden
samt ägare till äldsta hem- manet i byn. Vid den gemensamma
försäljningen ohågad att gå med, då han så nyligen köpt. Det var
också mindre begärligt, då före- gående ägare skövlat skogen på
grund av dåliga affärer. O. Nilsson har varit rädd om och vårdat
skogen väl. Han endast rensade och gallrade under 30-års bondetid, som
endast gav kol- och massaved.
Han var även driftig jordbrukare, hade
lika många kor på sin 1/4, som arrendatorerna hade på sina 1/3 delar.
Han byggde om ladugård och bostaden 1928 i stil med tidens krav. Hustrun
dog 1933. 1936 övertog sönerna Albin och John gården och löste ut de
andra delägarna. Skogen, som för 50 år sedan var sämst, är i dag den
värdefullaste i Säveränge. Albin och John äro i nedstig- ande led
ättlingar i 6:e ledet från Erik Olsson och Anders Larsson och kanske i
9-10 ledet från Säveränges första bebyggare.
El-kraft och lyse installerades 1946,
telefon 1948.
|
|
|
|
|
|
|