BYGDEGÅRDAR |
BYGDEHISTORISKT ALBUM |
| Gestrikland och dess gårdar i ord och
bild
|
| Ett bokverk utgivet 1940 innehållande
utförliga artiklar om Gästrikland
samt gårdsbeskrivningar redovisande sockenvis.
|
| På denna sida redovisas Torsåkers
socken
|
Torsåkers och Hofors kommuner
|
|
Torsåkers kyrka
|
|
Torsåkers kommun hör till de medelstora i Gästrikland. Arealen uppgår till 30.530 hektar med en ägovidd av 4.152 hektar åker och 22.208 hektar skog. Taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter är 8.663.000 kronor, varav skogsvärde 3.781.400 kronor (1938). Med sin belägenhet i sydvästra delen av landskapet gränsar kommunen i nordväst till Hofors, i norr och nordost till Ovansjö, i öster till Årsunda, i sydost till Färnebo samt i söder, sydväst och väster till dalasocknarna By, Husby och Svärdsjö. I motsats till flertalet av de övriga gestrikesocknarna företer Torsåker en i hög grad omväxlande natur, och särskilt de västra och norra delarna med sina ganska ansenliga bergshöjder och djupt liggande dalgångar, genom vilka de talrika, med grönskande fält och lövskogsklädda stränder omgivna vattendragen leta sin väg, äro många gånger av stor naturskönhet. En mångfald sjöar ge ytterligare pregnans åt landskapet, av vilka Hyen vid kommunens västra och Ottnaren vid dess östra gräns höra till de mest be-tydande. Dessa ligga dock endast delvis inom kommungränsen. Helt igenom denna märkas Stora Gösken, som bildas av det från Hyen kommande vattnet, Sälgsjön nära gränsen till Ovansjö och Malmjern strax sydväst om Ottnaren. I den östra delen av kommunen märkas även Tolven, Hedsjön och Lilla Gösken, i den nordvästra Hålen, Gränjen och Löfsjön samt i den sydöstra delen Övre och nedre dammen vid Gammel-stilla samt Särsta och Eltebosjöarna i kommunens nordöstra del. Av vattendragen är Ho-ån den mest betydande. Detta flöde upptager vatten från flera större sjöar i Dalarna samt från Hyen och bildar under sitt lopp mot sydost till stora Gösken flera mindre sjöar och vattenfall, vilka varit av stor betydelse som leverantör av drivkraft åt kommunens forna bruksrörelse. Ho-ån fortsätter sitt lopp i nära nog ostlig riktning till Ottnaren och Eltebosjön, men upptager först den från sjöarna i By i Dalarna kommande Hästboån, och därefter den från Sälgsjön kommande Wibyggeån. Även Gammelstilla-ån, rinnande mellan Dammsjöarna och Ottnaren är av betydelse. Vid terrängförhållandena i övrigt beträffar, övergår det östra flacka landet till en bergs-bygd, ju längre åt väster man kommer, kulminerande i den skogklädda Söderåsen. Den bördigaste slättbygden är belägen kring Torsåker. Den är rikt uppodlad och tätt bebyggd med stora byar. Huvudnäringen inom kommunen är numera åkerbruk, som här anses stå högre än på de flesta andra ställen i länet.
|
| Bergsbygden i Torsåkers kommun innehåller
åtskilliga mineralier, som gör trakten till en av de geologiskt märkligaste
inom landskapet. Sålunda ha de talrika järnmalmsföre-komsterna utgjort
grundvalen för en rik järnhantering. Kalk förekommer i myckenhet, och
inbäddade i kalkskölar ha t.o.m. mindre stenkolsstycken påträffats.
De rika järnmalmsförekomsterna ha givit upphov till en uråldrig bergshantering. De namnkunnigaste av bergsmansbyarna i kommunen är Åsmundshyttan, där järnmalms-tilllverkning synes ha ägt rum redan på 1200-talets mitt. Det förefaller icke osannolikt, att just denna by givit upphov till det tidigare så berömda och använda osmundsjärnet. Torsåkers bergslag erhöll sina första privilegier av konung Albrecht år 1374 och 1383, vilka förnyades av Karl Knutsson 1464 och stadfästes av Gustav Vasa 1534. Sin storhetstid synes bergsdriften ha uppnått vid 1600-talets mitt, då icke mindre än 16 bergsmanshyttor och lika många bergsmanshemman funnos inom den dåvarande socknen. Under trycket av den kraftigt uppväxande storindustrien har denna gamla järnhantering koncentrerats till ett fåtal verk på andra orter i landskapet, och gruvbrytningen har nedgått till en obetydlighet. Långnäs är en av de få gruvor, som ännu hållas i drift, och malmen därifrån går till Hofors bruk. Detta järnbruk, som anlades i början av 1600-talet och numera tillhörigt A.-B. Svenska Kullagerfabriken, var under de senaste århundradena centrum för socknens järnhantering. År 1911 avskildes Hofors till Kapellförsamling och 1924 till egen kommun. Under det sista året har Sandvikens Jernverks Aktiebolag upptagit gruvbrytning vid Bodås. Ett annat betydande järnbruk inom socknen var det år 1653 anlagda Gammelstilla bruk, som upplevde sin glanstid på 1800-talet men numera sedan länge upphört med sin rörelse.
|
| Kommunen har förmånen av utmärkta järnvägskommunikationer,
i det att Norra Stambanan genomkorsar densamma från norr till söder. Det
nordöstligaste hörnet genomkorsas även av Gefle-Dala Järnväg. Vid
stambanan ligga bl. a. Torsåker och Hästbo, av vilka Torsåker är säte
för en icke obetydlig linneindustri, Torsåkers Linnefabriks Aktiebolag,
med ett aktiekapital av 270.000 kronor. Där finnes även en mindre såg,
Torsåkers Sågverks Aktiebolag. I närheten brytes kalk av Storviks
Sulfit A.-B. Vid Valls kalkbruk. Även märkes ett mindre gjuteri, en
mekanisk verkstad och torvströfabrik. Två affärsbanker äro
representerade på platsen, Hästbo är säte för såg och tegelbruk, ägare
Hästbo Tegelbruks Aktiebolag, aktiekapital 180.500 kronor. Vid Dalgränsens
station vid stambanan längst i söder märkes Baggå såg, ägare
Westlund & Lindström.
|
| Socknens historia har delvis berörts i det
föregående i samband med järnhanteringen. Av fornlämningar finnas företrädesvis
järnåldersgravfält vid Eltebo, Hov (Ho), Hästbo, Nyhyttan, Prästgården,
Vall och Vi att anteckna. Stenmurar vid Tjärnäs antagas möjligen vara lämningar
efter en fornborg. Socknens namn härledes troligast från Tor, vilket
synes bestyrkas därav, att den hedniska gudens namn i denna sammanättning
bibehållit sitt genuina ljud.
Socknens kyrka är uppförd 1754-58 av sten och möjligen till någon del av medeltida ursprung. En oersättlig förlust för kyrkan var, att en stor del av dess handlingar jämte övriga dokument förstördes vid den brand, som 1836 övergick kyrkoherdebostället. Folkmängden i Torsåkers kommun uppgick den 1 januari 1939 till 4.319.
* * * * *
|
| En av de yngsta kommunerna i Gestrikland är
Hofors, som av praktiska skäl behandlas här i samband med dess
moderkommun. Den utbröts år 1924 från Torsåkers socken, efter att
sedan år 1911 ha blidat egen kapellförsamling. Samhörigheten med Torsåker
hade sin grund i överensstämmelsen mellan Torsåker och Hofors i fråga
om naturbe-skaffenheten. Båda kommunerna äro präglade av kuperad terräng,
omväxlande skogs-bygd och bergsbygd. Genom kommunen rinner Hoån, som
bildar avlopp för sjön Hyen belägen i kommunens nordvästra del. Inom
socknen ligger Hofors Bruk, ett av de mest renommerade inom svensk järnhantering.
Bruket har sina anor från ett gammalt bergs-mansverk, anlagt under början
av 1600-talet, och dess produkter ha genom flera år-hundraden varit berömda
på världsmarknaden för sin kvalitet. Det tillhörde mellanåren
1680-1873 nästan oavbrutet släkten Petré. År 1879 inköptes bruket på
konkursaktion av Stockholms Enskilda Bank. Direktören A. O. Wallenberg
grundade år 1880 Ho-fors Aktiebolag. År 1916 övergick bolaget i
Aktiebolaget Svenska Kullagerfabrikens ägo. Sedan nämnda år har
bolagets tillverkning övervägande varit koncentrerad på stål för
framställning av kullager.
Vid sidan därav tillverkar bolaget också högkvalificerat verktygsstål, bandstål och ihåligt borrstål till andra avnämare än moderföretaget. Under de senaste åren han betydande nyanläggningar och utvidgningar av bruket ägt rum. Aktiebolaget Svenska Kullagerfabriken Hofors Bruk, sysselsätter numera c:a 2.500 arbetare. Folkmängden inom Hofors kommun uppgick den 1 januari 1939 till 7.317 innevånare. Den taxeringsvärderade egendomen inom kommunen utgör av skogsegendom 1.675.000 kronor, av jordbruksegendom (annan än skogsegendom) 384.100 kronor och av annan fastighet 21.869.700 kronor.
|
|
|
